KRÖNIKA: DAGS ATT VÄNDA BLAD

7 april, 2022, 15:28 Krönika Lämna en kommentar

Zoom-föreläsningar iklädd morgonrock och med avstängd kamera i all ära – jag är spänd över att nu ta del av vad studentlivet verkligen har att erbjuda.

Storögd ser jag mig omkring när jag uppflugen på min cykel intar campusområdet. Parkeringarna är fyllda till bredden av bilar och omkring mig vimlar det av andra studenter. Var kommer alla människor ifrån? – hinner jag tänka, innan jag lyckas knipa en ledig plats vid cykelstället och går den sista biten mot Forumhuset. Hur många studenter går egentligen på Örebro Universitet?

Eftersom jag lyckades pricka in min studietid mitt under blomstrande pandemi är jag van vid föreläsningar bakom en skärm. Långa dagar vid köksbordet hemma i lägenheten och på sin höjd ett besök till universitetsbiblioteket för att låna en bok. Workshops och tentor på plats, för att inte tala om synen av ett campus fyllt med folk, är därför främmande. Lika främmande som när en kompis nyligen frågade mig om jag ville äta lunch på Kraka. Kraka? Vad är en Kraka?

Väl inne i skolan, efter att ha mött upp min välinformerade vän, samma vän som upplyste mig om Kraka, får jag veta att all undervisning nu är platsbaserad igen. Juste – 28:e mars. Datumet som så länge tycktes vara en evighet bort. Det förklarar alla människor. Studenter och lärare som med sina datorväskor i händerna, liksom jag, nu får inta Örebro Universitet på riktigt. Plötsligt känns skolan levande. De tidigare tomma korridorerna är nu fyllda av sorl och till kaffemaskinen i Forums café är det kö. Det slår mig att det ju är så här det ska vara. Skolan är inte till för att stå tom, den ska vara full med liv.

Jag kastas tillbaka ett och ett halvt år och minns känslan när jag efter min antagning läste att introduktionen 2020 skulle ställas in. Att Örebro universitet, liksom alla andra skolor i landet, inför distansundervisning. Var det såhär min studietid skulle bli?

Fortfarande kan jag ibland känna mig smått bitter över att pandemin snuvade mig på min första tid som nystudent. Att jag redan avklarat min sista tenta och alltså aldrig får ta del av den (vad jag vill tro) högtidliga stämningen av att kliva in och skriva en salstenta. Men i takt med att studenterna rör sig tillbaka mot campus är det nu dags att vända blad. Än har jag nästan halva min utbildning kvar och jag har redan hunnit med en hel del. Lunch har avnjutits på såväl Kraka som på Pasta la vista. Jag har köat, länge, till fredagsklubben på Kåren, skaffat nya vänner i kön och sedan dansat till stängning. Sittningar, Timebeer och sena kvällar nötandes på campus. Jag har till och med gjort slut med min prestationsångest och gått med i Lösnummer.

En ny värld har öppnats och jag vågar ta allt fler steg in i den. Visst, distansundervisningen var många gånger bekväm, det ska jag inte sticka under stolen. Men Zoom-föreläsningar iklädd morgonrock och med avstängd kamera i all ära – jag är spänd över att nu ta del av vad studentlivet verkligen har att erbjuda. Kanske, tänker jag, medan jag tillsammans med mina klasskompisar intar föreläsningssalen. Kanske blir min studietid inte så dum trots allt.