Jenny Eriksson: Livet som studerande förälder

18 september, 2014, 14:30 Krönika Lämna en kommentar

– Va ä dä? Ropar lillen och håller upp en rosa överstrykningspenna. Han kutar mot mig på vingliga ben för att visa upp sitt fynd.
Han är ett år och har nyss lärt sig gå. Jag försöker skriva en textuppgift. Lillen kutar rakt in i mig och tar tag i mitt ben för att inte ramla, pennan försvinner in under skrivbordet. Han tittar upp på mig och böjer sig sedan fram, stryker näsan längs mitt byxben och lämnar efter sig ett snigelspår av snor. Lillen är sjuk och jag försöker plugga. Det går sådär.

Var är överstrykningspennan? Lillen kryper in under skrivbordet och lägger sig på mage. Han hittar sin leksakshammare som gör roliga ljud istället, sätter sig upp och slår på allt han kommer åt. Skrivaren – boiing! Datorn – brum brum! Strömknappen på förlängningssladden – tut tut! Dataskärmen blir svart. Ajabaja, inte döda mammas dator.

Bäst att ta en paus och gå iväg och rösta. Lillen springer genast och hämtar sina skor när jag säger att vi ska gå ut. Vilket parti var det nu som ville ha mer personal på dagis? Eller jag menar, pedagoger på förskolan. Vem var det förresten som bestämde att en inte får säga dagis?

Vi kommer fram till vallokalen. En lång kö ringlar förbi bordet där alla valsedlar finns. Jag går fram för att välja vilket parti jag ska rösta på, alla i kön sneglar nyfiket. Varför går det förresten inte att rösta på internet? Det går ju till och med att deklarera via sms. Hur är det möjligt att vi är så efter med något så viktigt? Det borde åtminstone finnas som ett alternativ, att kunna logga in med e-legitimation på skatteverket eller så och skicka in sin röst.

Är det inte väldigt osäkert att rösta med papper och penna? Det här med bottappade förtidsröster, personer som röstat åt andra, personer som inte fått rösta för att de redan är strukna fast de inte röstat än och så vidare. Inte alls demokratiskt. Sverige skulle kanske behöva några utomstående valobservatörer. Jag hoppas bara att världen kommer vara lite bättre när det är dags för lillen att rösta.

Hemma igen. Dags att skriva klart textuppgiften. Lillen vill också vara med, han hostar och försöker samtidigt stamklättra uppför mitt ben. Okej, du får sitta i mammas knä men inte röra något. Genast får han tag i överstrykningspennan som jag letat fram och sliter av korken. Jag ger honom ett papper från skrivaren att rita på. Han kör runt pennan och låter som en bil. Det blir några streck på byxorna också men det gör inget. Lillen är glad fast snoret rinner.

/ Jenny Eriksson och Christian Nilsson
Skribent och fotograf

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Lamrot Gebremariam: ”Alla såg vad som hände, inklusive lärarna, men ingen sa något”

8 december, 2017, 10:16 Krönika Lämna en kommentar

Efter demonstrationen kunde jag inte sluta tänka på hur min hudfärg har påverkat mig som individ. Det är snart 2018…


Jenniina Martikainen: ”Mitt land, Finland, födelseort, kalla ordet gyllene!”

6 december, 2017, 16:31 Krönika Lämna en kommentar

… är vad man får när man kör första meningen av Finlands nationalsång genom Google Translate – från finska till…


Emilie van Hoewijk: ”Mitt magnetiska rymdskepp”

1 december, 2017, 12:01 Krönika Lämna en kommentar

I min barndom hade fantasin ibland makten att ta över när verkligheten var lite för tuff för en tioåring. Jag…


Lamrot Gebremariam: ”Jag skäms, jag skäms över att vara människa”

24 november, 2017, 16:00 Åsikt, Krönika Lämna en kommentar

Jag förstår inte människans överlägsenhet i jämförelse med andra varelser. Varför tror vi att mänskligheten är smartare och förtjänar att…


Ulrika Winge: Vad jag önskar jag fick skriva

17 november, 2017, 14:04 Krönika Lämna en kommentar

Jag vill lära mig att skriva bättre, både journalistiska, dramaturgiska och akademiska texter. Men då och då stör det mig…


En systemuppdatering finns tillgänglig

10 november, 2017, 15:00 Krönika Lämna en kommentar

Jag har ett systemfel. Några buggar. Efter att jag tredje gången på samma dag dragit i en dörr det står…


Jenniina Martikainen: ”Är det här på helt jävla riktigt?”

28 oktober, 2017, 18:04 Åsikt, Krönika Lämna en kommentar

Vid lunchtid idag kom jag hem från badhuset. Vad jag tänkte skulle bli en skön och avslappnande start på min lördag…


Sara Svärd: Men jag är väl fan inte tråkig

27 oktober, 2017, 14:32 Krönika Lämna en kommentar

– Vad ska du klä ut dig till? – Nej men jag tror inte att jag ska klä ut mig…


Krönika: Det här tilltänkt otilltänkta som jag skulle kunna dö för

20 oktober, 2017, 14:51 Krönika Lämna en kommentar

Det är så jävla otrendigt att ha dålig självkänsla nu för tiden. Det, kombinerat med faktumet att jag inte har…


Rebecca Stråhle-Wolke: En prickig cykel, ett par ljusblå gympaskor och minnen för livet

13 oktober, 2017, 12:06 Krönika Lämna en kommentar

När jag gick i sexan fick jag en cykel, en gratis gammal cykel som närmade sig 100 år. Den hade…



Instagram


Twitter