Jenniina Martikainen: Visst kan jag sakna att höra någon mer än min mamma uttala mitt namn korrekt

11 november, 2016, 11:57 Krönika Lämna en kommentar

Jag står där vid kassan på vilken butik som helst och ska gå med i kundklubben för att få 20 % rabatt på mitt första köp, eller vad som helst.
– Ditt namn? frågar kassören. Let’s get through this.
– J, börjar jag. Kassörens ansikte uttrycker viss förvirring, men efter någon sekunds betänketid hörs ljudet av en tangent som trycks ned.
– E, fortsätter jag.
– E, upprepar kassören.
– N. N.
– Är det två N? frågar kassören med höjda ögonbryn. Jag nickar och fortsätter.
– I. Tangenten trycks ned.
– I.
– Är det två I? undrar ögonbrynen igen.
– Ja, svarar jag, samtidigt som jag i mitt huvud tjuter: NÄE SKOJA BARA!
– N, fortsätter jag. Jag känner tryckvågorna från kassörens ögonbryn som explosivt skickas upp till skyarna.
– Är det TRE N??? utbrister han.
– Ja. Efter några djupa andetag trycks en tangent ned igen.
– A, pustar jag ut och avslutar mitt förnamn. Kassören ögnar på det han skrivit.
– Jenina, säger han lite sådär svenskt. Det är ju så jag heter här. Jenniina med 3 N och 11 I lämnade jag bakom mig när jag som en lyckligt ovetande tolvåring klev av burken (Viking Line Amorella) på andra sidan vattenpölen (Östersjön).
– Och ditt efternamn?
Tänk vad skönt det skulle vara att bara säga Martikainen och tänka att det skulle vara lika självklart som Andersson eller Eklund. Samtidigt finns det mycket värre saker än att gå under ett namn som ser ut som ett stavfel.

Som mitt namn kanske avslöjar så kommer jag från Mumindalen. För 11 år sedan flyttade jag och min mor till Sverige dit min storasyster emigrerat ett år tidigare. Kvar i Finland blev tusen sjöar, min far, en drös släktingar och alla vänner jag skaffat under mina tolv år på jorden. Mitt första år i Sverige skulle bli det hittills tuffaste i mitt liv, mycket tack vare språkbarriären som kom som en näve rakt i tavlan (kanske i kombination med allt det där konstiga som händer i ett människobarn runt tiden då en fyller 13). Nu, några år (ett helt jäkla decennium) senare, kan jag med både värme och förundran reflektera över vad landsbytet kastat mot mitt håll. Nedan följer helt äkta upplevelser och insikter kring grannländernas likheter, olikheter, stereotyper, med mera.

En vanlig uppfattning är att finnar är ett fåordigt folk. Ser man på det finska språket så skulle man inte kunna vara mer ute och cykla, men när det kommer till hur många av orden som faktiskt används i en average konversation mellan finländare så stämmer påståendet. Ett exempel på detta bevittnade jag för något år sen vid ett besök i fädernesland då min far stötte på en gammal kollega på Citymarket. Det jag observerade var ett par djupa, lågmälda läten. Jag kunde urskilja något i stil med ”Ryggen och nacken och knät och armbågen är sönder men vad gör man”. Inga ”Nämen TJENA tjena! Hur är läget? Jo tack det är bara bra med mig!”. Frågar du en finne hur det är så får du vara beredd på den karga, osockrade sanningen. Vad behöver man kallprat till när man bor i ett land där man får skotta bort snö från tomten för att kunna grilla korv på midsommar?

På tal om korv och midsommar – det är precis så midsommar firas i Finland. Bastu, öl och grillad korv. Det är inte många gånger jag känt mig så främmande som vid mitt första svenska midsommarfirande då jag efter sillfiléer, sillpaj och silltårta fick bevittna fenomenet ”små grodorna”. Som jag saknade bastun.

Och det gör jag fortfarande. I dagsläget kommer jag i kontakt med bastun enbart på Friskis och Svettis. Det där kalla rummet vid duscharna där svenskarna sitter och ojar sig över hur ”varmt det börjar bli” vid 50°C. För att återfå känsel i tårna måste jag tömma 2-3 hinkar vatten på stenarna och härda ut tills temperaturen stigit minst 20 grader. Meningen med att ta med sig handduken in i bastun är att du ska sitta på den, inte vira in dig i den för att du fryser!

För att inte låta allt för butter så vill jag ändå påpeka att det finns saker med Sverige som väger upp för kalla bastun, all sill och det sociala tvånget att fortsätta prata när det inte finns något mer att säga. Från det jag upplevt är det exempelvis något vanligare att bemöta sina medmänniskor med ett leende i Sverige. Efter att ha anammat detta lyckades jag skrämma slag på en stackars kille bakom kassan på samma Citymarket där pappa och hans kollega beklagat sig över sina trasiga kroppsdelar. ”Tack så mycket!” sade jag med mungiporna så pass högt uppe att han genast blev obekväm.

Något annat som Sverige välsignat mig med fick mig vid första anblick att rynka på pannan som aldrig förr: MITÄ?? SÅS på PIZZA???! Som en erfaren pizzanjutare (MED sås) skulle jag nu vilja uppmana Finland till att vakna och ge sitt folk det jag vet att de inte vet att de vill ha.

I mitt tycke är Sverige aningen mer öppet och accepterande än Finland. Bland annat gav Sverige grönt ljus för könsneutralt äktenskap hela sex år tidigare än Finland. Kanske beror det på att sommaren kommer hit en uns tidigare. Eller på den starka fikakulturen. Och tacofredagarna…

Visst kan jag ibland sakna att höra någon mer än min mamma uttala mitt namn korrekt, och längta efter den kopiösa mängd godsaker från Fazer som Sverige inte har den blekaste aning om. Efter att snart ha levt halva mitt liv här så kan jag dock känna en lika intensiv hunger för pizzasås och ett leende ansikte bakom kassan på Willys. Så i landet IKEA kommer jag nog förbli, åtminstone tills jag blir gammal och grips av ett brinnande behov av att återvända till mina rötter.

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Jenniina Martikainen

Skribent

Jenniina Martikainen

Fotograf

Melissa Högberg Yilmaz: ”Det har gått över styr”

19 maj, 2017, 11:57 Krönika Lämna en kommentar

Det har gått över styr. Det har gått så pass mycket över styr att den svenska befolkningen idag beräknas behöva…


Rebecca Stråhle-Wolke: Ung, dum och naiv

12 maj, 2017, 11:58 Krönika Lämna en kommentar

Jag har fyra drömyrken. Författare, astronaut, rallyförare och psykiatrisjuksköterska. Astronaut är kört – jag är värdelös på både matte och…


Mellan studier och nöje – Vår utlandstermin i Amsterdam

9 maj, 2017, 11:48 Krönika Lämna en kommentar

Anne Franks hemstad, en stad full av cyklar och kanaler i varje kvarter. Under den här terminen har vi fått…


Daniel Prieduls: Det löser sig

31 mars, 2017, 12:00 Krönika Lämna en kommentar

För tre och ett halvt år sedan tog jag, som så många andra här i livet gör, ett stort steg…


Rebecca Stråhle-Wolke: Att hitta rätt när man trodde att man inte skulle hitta någon alls

10 mars, 2017, 13:17 Krönika Lämna en kommentar

I januari förra året satte jag mina fötter i Örebro för första gången. Det här skulle bli min nya hemstad…


Victor Nilsson: Civilkuragelag – på grund av folk som mig

3 mars, 2017, 13:32 Krönika Lämna en kommentar

På väg till mataffären mötte jag en man i 25-årsåldern som såg förfärligt sliten ut. Med glansig blick, slitna kläder…


Inas Saidy: Att vara (svensk) eller icke vara (svensk)

24 februari, 2017, 11:58 Krönika Lämna en kommentar

Vinden blåser, och kylan gör nästan ont, fastän jag är påpälsad. Tåget ilar förbi in i ett stopp på spåret….


Evelin Nilsson: Varje låt var den bästa du hört och lycka fanns på dryck

10 februari, 2017, 12:00 Krönika Lämna en kommentar

Dagen var midsommar, hade förberett med vin och öl och gått av jobbpasset. Såg fram emot kvällen, den skulle bli…


Malin Glimstedt: Tack Sobrasektionen!

27 januari, 2017, 12:00 Krönika Lämna en kommentar

Det är nu fem år sedan. Fem år sedan jag nervöst gick till Krakafontänen med hjälp av Google Maps och…


Annie Axelsson: Sentimental med examensskakiga ben

13 januari, 2017, 14:52 Krönika Lämna en kommentar

Som ett avbrott från C-uppsatsskrivandet gick jag på en lunchföreläsning där mitt fackförbund bjöd på smörgås och bubbelvatten. Föreläsningens syfte…



Instagram


Twitter