Jenniina Martikainen: ”Mitt land, Finland, födelseort, kalla ordet gyllene!”

6 december, 2017, 16:31 Krönika Lämna en kommentar

… är vad man får när man kör första meningen av Finlands nationalsång genom Google Translate – från finska till svenska, sex gånger. Idag, den sjätte december 2017, har Finland varit ett självständigt land i hela 100 år. Efter att ha tillhört Sverige och sedan erövrats av Ryssland förklarades Finlands självständighet den sjätte december 1917. Att översätta nationalsångens första mening 100 gånger översteg min ambitionsnivå denna gång, men kärleken för mitt hemland rubbas inte för det.

De tusen sjöars land. “De sorgsna sångernas land”, som Eppu Normaali-hiten från 1982 heter. I landet finns det cirka 188 000 vattenpölar modell större och musikalisk melankoli så det räcker hela laget runt. Här finns även mina rötter.

Jag föddes och växte upp i Finland. När jag som en liten tolvåring flyttade över vattnet till grannlandet IKEA fick jag med mig väldigt mycket. En underbar och trygg barndom, ett uttrycksrikt och vackert modersmål, utbildning i världsklass, naturen och dess skiftande årstider, konsten, och en slags vemodig ärlighet.

Om exakt tio dagar har jag bott i Sverige halva mitt liv. Från tolv till tjugofyra. Att jag snart varit folkbokförd på denna sidan Östersjön känns ofattbart. Och på ett sätt lite sorgligt, och läskigt. Kanske är det just därför jag under de senaste åren ibland känt en brinnande längtan till att återvända. Att få tillhöra det jag kom ifrån igen. Att inte behöva stava till mitt namn varje gång någon frågar om mina kontaktuppgifter. Att få simma i den rikedom av Fazers diverse godsaker som Sverige inte sett röken av.

För närvarande får jag nöja mig med det finska blå guldet som Fazer faktiskt erbjuder även här. Resten finns kvar när jag återvänder till ett 100,5-årigt Finland nästa sommar. Ikväll tänder jag två ljus i mitt vardagsrumsfönster och gratulerar mitt hemland till hundra år av frihet.

Paljon onnea 100-vuotias Suomi.

KRÖNIKA: Vikten av att vara utan jullov

21 december, 2021, 15:11 Krönika, Lämna en kommentar

Mat i mängder, filmer man sett minst 15 gånger och hemvändare. Vissa lämnar campus, andra kanske till och med lämnar…


KRÖNIKA: Misslyckade pannkakor, berg- och dalbanor och min tid vid Örebro universitet

11 november, 2021, 13:23 Krönika, Lämna en kommentar

I skrivande stund sitter jag framför datorn i ett nedsläckt sovrum och krystar ut de sista meningarna till en av…


KRÖNIKA:“Mmm.. Live life”

15 oktober, 2021, 12:42 Krönika, Lämna en kommentar

Är det rätt att släppa på restriktionerna? Studenter vill ut på dansgolven igen och “live life”, men det är alldeles…


Krönika: Tack för mig, Lösnummer!

1 juni, 2021, 11:03 Krönika, Lämna en kommentar

För fem år sedan satt jag nervös med en nyskriven krönika som jag ville skicka till Lösnummer. Det tog ett…


Krönika: Jag vill fan bara vara normal

23 mars, 2021, 15:03 #sjuktvanligt, Krönika, Lämna en kommentar

Jag mår dåligt. Trots att jag mår bra så mår jag dåligt. Det är så svårt med alla intryck och…


Krönika: Ständigt i rörelse

9 februari, 2021, 14:23 Krönika, Lämna en kommentar

Jag sitter i en bil på väg mot Åmål. Jag hade lika väl kunnat vara på väg mot ett annat…


Krönika: To turn a pandemic

22 december, 2020, 10:11 Krönika, Lämna en kommentar

Like many others like me during this new decade of 2020 – I have learned a lot during the course…


Krönika: Då som nu för alltid

17 december, 2020, 14:59 Krönika, Lämna en kommentar

Jag har försökt att skriva om det flera gånger. Försökt att sätta ord på smärtan och våga känna den, men…


Krönika: Det finns inget vaccin mot ensamhet

8 december, 2020, 12:40 Krönika, Lämna en kommentar

Julen står för dörren och många undrar hur julfirandet ska se ut. Coronapandemin drar fram genom landet med en skrämmande…


Krönika: Det gör mig rädd att växa upp

27 november, 2020, 13:05 Krönika, Lämna en kommentar

I november fyller jag 24 år. Trots att det fortfarande är ganska ungt (hey – jag är ju inte 25…