Jakob Andersson: ”Så nära himlen som möjligt”

2 februari, 2018, 14:02 Krönika Lämna en kommentar

Vad är att vara komplett som människa? På senaste tiden har jag funderat över frågan. Bortsett från grundläggande faktorer som tak över huvudet, en trygg familj och goda relationer tror jag det handlar om att vara ”så nära himlen som möjligt”. Med begreppet menar jag här att nästan känna den främsta känslan som människans psyke har förutsättningar för att uppleva och himlen används som metafor för ”idealet”. Att vara nära himlen är att nästan känna den där skakningen som aldrig skulle gå att återvända från. Att vara nära himlen är känslan av att ren perfektion finns runt nästa hörn utan att det för den sakens skull går att nå den.

Olika människor närmar sig himlen på olika sätt. Sex, droger, musik, jobb, kärlek. Eftersom att det finns i alla typer av människor är det också naturligt att det tar sig uttryck i alla typer av passioner.

Gemensamt för alla dessa uttryck är att när vi väl är i det, när vi är ”så nära himlen som möjligt” vill vi ryckas med. Vi vill flyga bort från vår kropp, bort från den fysiska världen för att helt sammanfogas med känslan. Detta händer dock aldrig. Vi stannar kvar, vi vet, psykiskt, hur känslan skulle kännas men klimaxen kommer aldrig. Den absoluta toppen som vi vet finns där uppe planar ut och finns inte längre inom synhåll.

Detta är väl kanske den största begränsningen det mänskliga psyket har. Vi vet var den ideala känslan är men vi kan aldrig fånga den. Genom att sträcka oss tillräckligt långt kan vi nästan nå den, ana en entitet som vi nästan kan känna. Den flyr undan, gömmer sig i periferin. Vissa människor jagar känslan ett helt liv, fortsätter göra verk efter verk. Vissa människor ger upp och låter idealet falla i glömska tills den stund då det oundvikligen väcks igen. Jag antar att det är naturligt att vi har en sinnebild av att vi alltid kan nå något ”mer”. Mål efter mål och höjd efter höjd. Vi människor hade inte blivit människor om inte den abstrakta tanken av att känna sig ”komplett” eller ”lycklig” ständigt jagade oss. Det är dock ett brutalt sätt av naturen att gång på gång låta oss smaka segerns sötma bara för att gång på gång låta oss falla på målsnöret.

Men det kanske finns något vackert i detta? Vi är ständigt drivna av idealet, men det är ju vårt ideal.

Kanske finns det ett egenvärde i att vi ständigt utvecklas, att jakten efter den förlorade himlen är det enda som ger oss ett koncept om hur idealet kan se ut? För att besvara min tidigare fråga om vad det är som gör en människa komplett så tror jag det handlar om att inse att jakten efter idealet stundtals kommer att vara fruktlös, enerverande och hopplös. Jakten förföljer oss till den dag vi dör, vi vet att vi aldrig kommer nå den perfekta känslan men, kanske, har just denna insikt gett oss en öppning att lura psyket. Genom att försöka göra jakten på idealet, eller med andra ord, livet, vackert, varmt och så otroligt som det bara kan bli kanske vi kan komma ”så nära himlen som möjligt” och låta jakten vara det ideal som vi så ständigt söker.

Det som nästan är perfekt blir per definition perfekt och ibland, kanske också livet.

Krönika: Leva eller överleva?- Sommar 2022 

2 juni, 2022, 10:02 Krönika Lämna en kommentar

Tänk dig, snart är du där; utomlands på en vacker strand, med en svalkande drink i handen, fri från stress…


Gästkrönika: Studentstaden Örebro – där du (troligtvis) inte är ensam om att vara arbetslös

31 maj, 2022, 11:06 Krönika Lämna en kommentar

“Kom förbi Krakatorget idag 11.30-13.30 och svara på en enkät om studentstaden Örebro så är glassen din. Eller svara på…


Gästkrönika: Tack för allt Örebro studentkår

26 maj, 2022, 08:00 Krönika Lämna en kommentar

En varm och solig eftermiddag i augusti 2018. Köerna till Sobra och Corax ringlar sig långa utanför Kraka restaurangen. Runt…


Krönika: På universitetet vet alla allt om allt

25 maj, 2022, 16:14 Krönika Lämna en kommentar

För en 18-åring som nyligen tagit studenten kan universitet kännas överväldigande och otäckt. Där hänger ju alla vuxna. Alla vuxna…


KRÖNIKA: SPRING MEN STÅ STILL

4 maj, 2022, 15:58 Krönika, Lämna en kommentar

“Vi har bara ett liv” och “man får energi av att vara med dem man tycker om” går på repeat…


KRÖNIKA: DAGS ATT VÄNDA BLAD

7 april, 2022, 15:28 Krönika Lämna en kommentar

Zoom-föreläsningar iklädd morgonrock och med avstängd kamera i all ära – jag är spänd över att nu ta del av…


KRÖNIKA: Coming to Sweden for one semester

24 mars, 2022, 14:10 International, Krönika, Lämna en kommentar

Before I even got in university, I knew I wanted to do my Erasmus semester abroad – still didn’t know…


GÄSTKRÖNIKA: HUR LÄNGE ORKAR MAN HÅLLA FAST VID EN DRÖM?

1 mars, 2022, 13:25 Krönika Lämna en kommentar

I december 2016 hoppade jag av sjuksköterskeprogrammet på Örebro universitet efter två terminer. Jag ville satsa helt på min allra…


Krönika: Du missförstår mig

10 februari, 2022, 14:54 Krönika, Lämna en kommentar

Utan förvarning slår det mig – jag står i badrummet innan en presentation. Sakta omfamnas jag av hopplösheten, den kväver…


KRÖNIKA: EN BLOMMA FRÅN MIN MORMOR

25 januari, 2022, 13:33 Krönika, Lämna en kommentar

Innan jag gick av buss fem mot Hovsta, vid hållplatsen Norra Kyrkogården, gav jag en av de blommor jag höll…