Jakob Andersson: “Så nära himlen som möjligt”

2 februari, 2018, 14:02 Krönika Lämna en kommentar

Vad är att vara komplett som människa? På senaste tiden har jag funderat över frågan. Bortsett från grundläggande faktorer som tak över huvudet, en trygg familj och goda relationer tror jag det handlar om att vara ”så nära himlen som möjligt”. Med begreppet menar jag här att nästan känna den främsta känslan som människans psyke har förutsättningar för att uppleva och himlen används som metafor för ”idealet”. Att vara nära himlen är att nästan känna den där skakningen som aldrig skulle gå att återvända från. Att vara nära himlen är känslan av att ren perfektion finns runt nästa hörn utan att det för den sakens skull går att nå den.

Olika människor närmar sig himlen på olika sätt. Sex, droger, musik, jobb, kärlek. Eftersom att det finns i alla typer av människor är det också naturligt att det tar sig uttryck i alla typer av passioner.

Gemensamt för alla dessa uttryck är att när vi väl är i det, när vi är ”så nära himlen som möjligt” vill vi ryckas med. Vi vill flyga bort från vår kropp, bort från den fysiska världen för att helt sammanfogas med känslan. Detta händer dock aldrig. Vi stannar kvar, vi vet, psykiskt, hur känslan skulle kännas men klimaxen kommer aldrig. Den absoluta toppen som vi vet finns där uppe planar ut och finns inte längre inom synhåll.

Detta är väl kanske den största begränsningen det mänskliga psyket har. Vi vet var den ideala känslan är men vi kan aldrig fånga den. Genom att sträcka oss tillräckligt långt kan vi nästan nå den, ana en entitet som vi nästan kan känna. Den flyr undan, gömmer sig i periferin. Vissa människor jagar känslan ett helt liv, fortsätter göra verk efter verk. Vissa människor ger upp och låter idealet falla i glömska tills den stund då det oundvikligen väcks igen. Jag antar att det är naturligt att vi har en sinnebild av att vi alltid kan nå något ”mer”. Mål efter mål och höjd efter höjd. Vi människor hade inte blivit människor om inte den abstrakta tanken av att känna sig ”komplett” eller ”lycklig” ständigt jagade oss. Det är dock ett brutalt sätt av naturen att gång på gång låta oss smaka segerns sötma bara för att gång på gång låta oss falla på målsnöret.

Men det kanske finns något vackert i detta? Vi är ständigt drivna av idealet, men det är ju vårt ideal.

Kanske finns det ett egenvärde i att vi ständigt utvecklas, att jakten efter den förlorade himlen är det enda som ger oss ett koncept om hur idealet kan se ut? För att besvara min tidigare fråga om vad det är som gör en människa komplett så tror jag det handlar om att inse att jakten efter idealet stundtals kommer att vara fruktlös, enerverande och hopplös. Jakten förföljer oss till den dag vi dör, vi vet att vi aldrig kommer nå den perfekta känslan men, kanske, har just denna insikt gett oss en öppning att lura psyket. Genom att försöka göra jakten på idealet, eller med andra ord, livet, vackert, varmt och så otroligt som det bara kan bli kanske vi kan komma ”så nära himlen som möjligt” och låta jakten vara det ideal som vi så ständigt söker.

Det som nästan är perfekt blir per definition perfekt och ibland, kanske också livet.

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Krönika – Rebecca Stråhle-Wolke: “Min själ är inte till för att tämjas”

28 maj, 2020, 16:31 Krönika Lämna en kommentar

Jag kanske är för mycket ibland. Klär mig i för färgstarka kläder och för många olika färger på samma gång,…


Why it is important to write letters to your family and friends – Advice for exchange students

11 mars, 2020, 11:51 International, Krönika, Lämna en kommentar

When you read the title of this article, you might have thought “Is she crazy? We are in 2020, no…


KRÖNIKA – Rebecca Stråhle-Wolke: “Tack för alla mina bra och dåliga beslut”

11 februari, 2020, 11:27 Krönika Lämna en kommentar

Tack till mig själv som inte lyssnade på mina familjer när de sa att jag inte fick färga håret i…


KRÖNIKA – Rebecca Stråhle-Wolke: “För varje tenta finns en omtenta”

16 januari, 2020, 12:13 Krönika Lämna en kommentar

Om en vecka är det tenta. Såklart borde jag börja plugga men en vecka är lång tid. Jag hinner åka…


KRÖNIKA: “Studentinflytande, topp eller flopp?”

14 januari, 2020, 11:53 Krönika, Örebro studentkår, Universitetet, Lämna en kommentar

Hur många känner till studentinflytandet vid Örebro universitet? Hur många vet vad studentinflytande innebär? Hur många vet att studentinflytande regleras…


KRÖNIKA – Nicole Palm: “Julen kommer i år också, men den blir långt ifrån vad jag önskade mig”

19 december, 2019, 11:51 Krönika Lämna en kommentar

Det är snart julafton. Bara fem dagar kvar, och jag saknar den där känslan som brukar infinna sig lagom till…


KRÖNIKA – Rebecca Stråhle-Wolke: “Jag är en hycklare av högsta rang”

17 december, 2019, 11:47 Krönika Lämna en kommentar

Jag vill gärna tro att jag är en miljöhjälte och försöker i så hög mån som möjligt att tänka på…


KRÖNIKA – Rebecca Stråhle-Wolke: “Ett nej är inte alltid ett nej”

2 december, 2019, 13:00 Krönika Lämna en kommentar

”Ett nej är alltid ett nej” – det är tydligt och självklart. Men till skillnad från alla de som säger detta…


KRÖNIKA – Rebecca Stråhle-Wolke: “Det är faktiskt helt okej”

16 oktober, 2019, 11:28 Krönika Lämna en kommentar

En dag slutar ni att prata. Ni har pratat varje dag i flera månader, kanske till och med flera år….


KRÖNIKA – Rebecca Stråhle-Wolke: ”Kärlek börjar alltid med bråk”

17 september, 2019, 11:45 Krönika Lämna en kommentar

”Kärlek börjar alltid med bråk”. Det har vi nog alla fått höra under vår uppväxt då vi retats med eller…