Inas Saidy: Att vara (svensk) eller icke vara (svensk)

24 februari, 2017, 11:58 Krönika Lämna en kommentar

Vinden blåser, och kylan gör nästan ont, fastän jag är påpälsad. Tåget ilar förbi in i ett stopp på spåret. Jag skyndar mig till de obokade platserna. Det är inte särskilt ledigt, men måste iallafall hitta plats till resväskan först. Så tänkte de andra också, tydligen. Tänker att jag kan väl sätta mig mittemot mitt bagage då, det gör väl inget. Men ser mig om ifall jag inte kan fundera ut något bättre sätt eller ställe att få in resväskan. Till slut får jag finna mig i att resväskan endast får plats intill en tvåsits-plats, där en kvinna i pensionsåldern och hennes man satt. När mannen går till toan, tar jag en till stund på mig för att bestämma vart jag ska sitta. Kvinnan sneglar på mig. Hon fångar till slut min blick, och säger sedan: “This seat is taken”, medan blicken går från mig till platsen bredvid henne, och återgår sedan till att fortsätta läsa i hennes tidning.

Jag hade stått upp ända sen jag gått in i tåget. Jag var skitstressad över stöldrisken och placeringen av min resväska. Jag hade inte sagt ett enda ord eller frågat om platsen var tagen. Varför fan antog hon att jag inte kunde svenska?

Kuggfråga. Hon visste ju egentligen inte att jag kunde eller inte kunde svenska. Men hon såg ju på mig ordentligt först, och såg att jag varken var blond, blåögd, “typiskt svensk” eller något som visade mina svenskkunskaper genom att babbla på i någon telefon. Jag med min slöja, mina tjocka ögonbryn, hårda ansiktsdrag, långa ögonfransar, nästan androgyn i mitt utseende, påminde inte henne om en svensk.

Jag hade kunnat förklara för henne att ja, jag kan svenska. Ja, jag är svensk. Född i Göteborg. Nej, inga svenska föräldrar. Bara en hel livstid av svensk uppväxt, med inslag av en hel annan kultur samtidigt. Men för henne var det väl enklast att vara trångsynt, full av antaganden, spara sina andetag som kräver att man får fram ett “Kan du svenska?“. Hon antog att jag inte kunde, för att det var lättast. Men det var det som slog hårdast, för jag är inte mitt utseende. Mitt utseende kan inte automatiskt lista mina färdigheter, kunskaper, och erfarenheter. Mina “osvenska” drag är inte ett permanent CV jag bär på. Jag är en människa, precis som alla andra. Jag andas, gråter, kramas, skrattar och jag lever. Precis som alla andra. Men på något sätt verkar basal respekt försvinna så fort man inte ser “svensk” ut eller beter sig “svenskt”.

Jag är kanske inte så jävla svensk, ändå. Jag tar plats och jag säger vad jag tycker. Jag ifrågasätter, förklarar och undrar. Jag dömer utan att anta för mycket. Jag skrattar högt och uttrycker mig starkt. Jag väljer själv när jag ler och när jag borrar in mina mörkbruna ögon i någons annans halvrädda näthinna. Och jag skiter fullständigt i svenskhetens “regler”, för jag bryr mig allra mest om att bara få vara mig själv och en bra medmänniska, framför allt. För mig överskrider det alla kulturer och “oskrivna regler” och hela den komplicerade skitfaderullan. Men, fan, jag har känslor. Och ett värde som är lika stort som alla andras. Och jag tänker att jag ska väl fan få ha mina skitsnygga tjocka ögonbryn och min betydelsefulla slöja och allt som gör mig till mig utan att för den sakens skull bli bombarderad med antaganden om vad jag vet och inte vet, gillar och inte gillar, mina svenskfärdigher, eller andra saker. Såsom en klassisk och fruktansvärt lång utfrågning om vart jag “egentligen” kommer ifrån (Göteborg är ett sant men tydligen oacceptabelt svar), om jag får äta griskött eller inte, om jag måste ha på mig slöjan hemma också, lovord för att jag “kan så bra svenska”, bland annan idiotisk skit som tar för lång tid att rabbla upp.

Att jag är “utländsk” i mitt utseende (vad fan det nu betyder) innebär inte att jag automatiskt är en häftigt brytande invandrare som fortfarande inte vet hur man böjer verb för SFI:n började igår. Men min pappa var det en gång i tiden. Min mamma också. Det var där de började. Tänk, tänk vad irriterande att de reste sig ända från varma men korrupta Mellanöstern och lämnade hela sin familj, släkt och stödnätverk bara för att komma hit, till privilegierade men oändligt trångsynta, kalla, ensamma Sverige.

Tänk, att här är det en debatt att vara den man är för att det är jobbigt för de andra, “infödda” svenskarna att behöva acceptera att man också kan vara svensk, men framförallt, en svensk individ. Det måste vara jättejobbigt att tänka sig att jag kan vara född här, att min mamma kan ha etablerat ett helt vuxet liv här. Och att jag också, precis som du, jobbiga lilla tantmarkatta, kan svenska. Vilket mirakel! Vad jag kan! Man borde ge ut priser, hylla det faktum att jag kan sätta ihop alla dessa meningar och ord och paragrafer och allting! Jag kan visa en till språkfärdighet jag har, för nu är det skrytdags, eller hur:

Fan ta dig. Och alla som tänker som du.

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Krönika: Tack för mig, Lösnummer!

1 juni, 2021, 11:03 Krönika, Lämna en kommentar

För fem år sedan satt jag nervös med en nyskriven krönika som jag ville skicka till Lösnummer. Det tog ett…


Krönika: Jag vill fan bara vara normal

23 mars, 2021, 15:03 #sjuktvanligt, Krönika, Lämna en kommentar

Jag mår dåligt. Trots att jag mår bra så mår jag dåligt. Det är så svårt med alla intryck och…


Krönika: Ständigt i rörelse

9 februari, 2021, 14:23 Krönika, Lämna en kommentar

Jag sitter i en bil på väg mot Åmål. Jag hade lika väl kunnat vara på väg mot ett annat…


Krönika: To turn a pandemic

22 december, 2020, 10:11 Krönika, Lämna en kommentar

Like many others like me during this new decade of 2020 – I have learned a lot during the course…


Krönika: Då som nu för alltid

17 december, 2020, 14:59 Krönika, Lämna en kommentar

Jag har försökt att skriva om det flera gånger. Försökt att sätta ord på smärtan och våga känna den, men…


Krönika: Det finns inget vaccin mot ensamhet

8 december, 2020, 12:40 Krönika, Lämna en kommentar

Julen står för dörren och många undrar hur julfirandet ska se ut. Coronapandemin drar fram genom landet med en skrämmande…


Krönika: Det gör mig rädd att växa upp

27 november, 2020, 13:05 Krönika, Lämna en kommentar

I november fyller jag 24 år. Trots att det fortfarande är ganska ungt (hey – jag är ju inte 25…


Krönika: Tankar på ett A4

5 november, 2020, 13:45 Krönika, Lämna en kommentar

16:39 Dokumentet står tomt. Vad ska jag skriva om? Jag borde ha så mycket att skriva om. Hela året har…


Krönika – Rebecca Stråhle-Wolke: “Min själ är inte till för att tämjas”

28 maj, 2020, 16:31 Krönika Lämna en kommentar

Jag kanske är för mycket ibland. Klär mig i för färgstarka kläder och för många olika färger på samma gång,…


Why it is important to write letters to your family and friends – Advice for exchange students

11 mars, 2020, 11:51 International, Krönika, Lämna en kommentar

When you read the title of this article, you might have thought “Is she crazy? We are in 2020, no…