Sanne Larsen: Hitta hem i Örebro

18 februari, 2015, 14:07 Krönika Lämna en kommentar

Jag minns det som igår, augusti 2011, när jag tog mitt pick och pack och lämnade min hemstad för att bli student på Örebro universitet. Det var helt klart med en skräckblandad förtjusning som jag tog beslutet, ett beslut som har förändrat så mycket i mitt liv.

Det hade gått lätt att hitta boende, nästan lite för lätt och det var en solig dag när jag, mamma, min syster och släpkärran åkte norröver till en stad som var okänd för oss. Första destination var IKEA där alla nödvändigheter som en student kan behöva inhandlades. Med en karta som inte stämde överens med verkligheten hittade vi, efter lite snurrande, tillslut fram till den lägenhet på Tärnvägen jag skulle dela med en annan student.

Inledningen av terminen gick ut på att hitta det optimala sättet att kombinera nollningsfesterna med studier samtidigt som att min studieteknik var riktigt ringrostig efter några år från skolbänken. Men det var värt det tusen gånger om, för det var genom nollningen som jag, såsom många andra, lärde känna nytt folk från Sveriges alla hörn.

Första terminen var mer eller mindre en berg- och dalbana av känslor. Visst trivdes jag i min nya stad men hemlängtan fanns hela tiden där i bakhuvudet. Minns speciellt ett tillfälle när jag och en nyfunnen vän satt på en buss och pratade om att flytta hem igen. Hemlängtan blev mindre och mindre allt eftersom tiden gick och ersattes av en känsla att jag hittat ett nytt hem. Termin efter termin passera och tiden går för fort för att jag ska kunna hänga med i svängarna. Men tiden går ju fort när man har kul!

Samma vän, som inte är så nyfunnen längre, och jag hade nyligen en diskussion om hur vi mindes den första terminen och vi var båda överens att det var tur att vi stannade. För även om förändringar kan vara lite motiga i början, så blir det alltid bra i slutändan sålänge som man kämpar! Vet inte hur många gånger jag hört att studietiden är den bästa tiden i ditt liv och jag kan inte annat än att hålla med!

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Sanne Larsen

Skribent

Kajsa Wikström

Fotograf

KRÖNIKA: Beach body 2018

30 maj, 2018, 11:37 Krönika, Lämna en kommentar

På bilden ser de allra flesta en ung, lycklig och problemfri tjej som har funnit total inre ro. Men sanningen…


#sjuktvanligt: Läsare berättar

20 april, 2018, 17:33 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Under veckan har Lösnummer tagit emot texter relaterade till psykisk ohälsa och #sjuktvanligt, vid namn eller anonymt. Vi vill rikta…


#sjuktvanligt: Vi som saknar forum måste bryta tystnaden

19 april, 2018, 16:30 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Jag skriver inte för sympati. Jag skriver inte för att vara bättre än någon annan. Jag skriver för alla män…


#sjuktvanligt: Vi är längst ner på botten men vi är vackrast ändå

18 april, 2018, 15:00 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

”Här finns det ett akutnummer till vårdcentralen; får jag ringa till dem och förklara situationen? Du måste få träffa en…


#sjuktvanligt: En glad tjej som ibland är ledsen

17 april, 2018, 14:02 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Jag har varit ledsen, jag har mått dåligt, jag har varit deprimerad. Depression är idag ganska vanligt. De flesta människor man…


#sjuktvanligt: Att bryta ihop regelbundet och välplanerat

16 april, 2018, 10:29 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Jag och många i min omgivning anser att man ibland måste bryta ihop. Definitionen på att bryta ihop eller att…


Krönika: Jenniina Martikainen: ”Hur mycket det än rivs i själen, så är du aldrig ensam”

13 april, 2018, 13:10 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Precis innan man kan svänga in till min innergård måste man korsa en gata. Det är i princip omöjligt att…


Över-lista pluggförvirringen

6 april, 2018, 14:41 Krönika, Lämna en kommentar

Alltså vikten av att göra listor. Jag och mamma hade en sms-konversation  förra veckan som verkligen förkroppsligar min situation just nu….


Krönika: Alicia Grevsten: ”Nästan en vän”

16 mars, 2018, 13:00 Krönika Lämna en kommentar

I pentryt i Långhuset var första gången jag såg dig. Jag kommer ihåg det, för jag reagerade på hur sjukt…


Melissa Yilmaz: ”Dyslektikern. Det är jag och jag älskar det.”

2 mars, 2018, 13:46 Krönika Lämna en kommentar

Nu får det vara nog. Jag lägger av. I surrender. Jag har i hela mitt liv, ända sedan min första…



Instagram


Twitter