Emilie van Hoewijk: ”Mitt magnetiska rymdskepp”

1 december, 2017, 12:01 Krönika Lämna en kommentar

I min barndom hade fantasin ibland makten att ta över när verkligheten var lite för tuff för en tioåring.

Jag ligger i en kapsel på väg ut i rymden. Utanför svävar kometer förbi i ett stort inget. Vakuum större än oändligheten, och stjärnor starkare än så. Det okända stora är överallt i varje färg som finns. Planeter finns kanske i en avlägsen och imaginär horisont men jag ser dem inte för här inne finns inga fönster, men det gör inget. Är det över snart? Jag vet inte.

Från hörlurarna som ligger bredvid mitt huvud hörs plötsligt ett högt brus som sedan övergår till en svag röst. Jag blir ombedd att hålla andan.

Jag tänker på min familj. De ler och vi skrattar. Om jag har tur så ser de inte att jag har gråtit. Vad är det som händer? Jag kan inte lämna dem nu, det här är ett stort misstag. Jag hann inte ens säga hej då. Paniken som jag lyckats tygla med djupa andetag tar plötsligt ett språng mot mig. Vad tänker jag med? Jag kan inte åka ut i rymden, jag kan ju knappt franska och om det finns utomjordingar kommer de inte bli det minsta imponerade. De borde ha skickat någon annan. Jag kan inte åka, jag har skola på måndag.

Jag måste öppna ögonen för en sekund för att vara säker på vad som händer. Sanningen är att jag är tio år och ligger i en magnetröntgen. Även om jag hade velat lyfta armarna hade det inte gått, det är för trångt. Mina andetag är lugna och kontrollerade. Om jag tappar koncentrationen kanske de stannar. Det känns som om jag har sovit, men jag vet att det vrålande ljudet av maskinen har hållit mig vaken. Alla andra hade antagligen beskrivit lätet som en massiv gammal borr. För mig är det bara ljudet av “Du är sjuk”. Hur länge ska jag vara kvar här? Bara 1 timme kvar.

Bara en timme kvar och några dagar till efter det. Det är inte rättvist men jag försöker att inte tänka på det, det leder ingenstans. Istället försöker jag tänka på att du kanske har varit med om något värre och att bakom mullrandet finns teknologi som kanske kan hjälpa mig. Men det är ett dött spår och när hörlurarna som ska täcka mina öron glider av blir allt för mycket. Jag vill bort till stjärnorna igen; så jag blundar och går tillbaka.

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Emilie van Hoewijk

Skribent

Ulrika Winge

Fotograf

Krönika – Ulrika Winge: ”Vice chefredaktör. Det låter rätt flådigt va?”

16 januari, 2019, 11:53 Föreningsliv, Krönika, Maxa studierna Lämna en kommentar

Ja, så flådigt att jag inte alls kunde tänka mig att söka när tillfället kom för ett år sedan. Jag…


KRÖNIKA – Nicole Palm: ”Gamla traditioner är till för att brytas”

21 december, 2018, 13:56 Krönika Lämna en kommentar

Snöflingor dalar ned i kylan utanför det frostbelagda fönstret, men där inne sprider sig värmen och omger alla de skrattande…


KRÖNIKA – Rebecca Stråhle-Wolke: “If you like going places we can’t even pronounce.”

18 december, 2018, 12:19 Krönika Lämna en kommentar

Jag sitter på ett hotellrum i Reykjavik, Islands huvudstad. På TV:n går ett musikprogram som spelar Perfect med One Direction….


KRÖNIKA: Amanda Karlsson ”Sjung ut”

30 november, 2018, 11:43 Krönika, Lämna en kommentar

När jag var yngre bestod mina fredagskvällar av Mix Megapols 90-talsfredag. Jag broderade in “Musik hjälper mig genom livet” med…


Guide: Dags att upptäcka Örebrew

23 november, 2018, 10:05 Händer i Örebro, Krönika, Mat & hälsa Lämna en kommentar

Nu när mörkret börjat falla kanske det är dags att bryta vardagen där man pendlar mellan universitetet (Kårhuset), hem och…


Krönika: Johanna Eriksson – Kanyes blåa registreringsskyltar

22 november, 2018, 11:26 Åsikt, Krönika Lämna en kommentar

Det är inte lätt att vara Kanye-fan i dessa tider. Efter ett år av uttalanden som att slaveri skulle vara…


Felicia om tiden som PR-ansvarig

9 november, 2018, 11:50 Efter studierna, Föreningsliv, Krönika, Maxa studierna Lämna en kommentar

När jag började plugga visste ingen i min omgivning riktigt vad jag egentligen skulle plugga eller utbilda mig till. De…


Krönika: Nicole Palm: ”Jag vill inte vara rädd”

6 november, 2018, 11:13 Evenemang, Krönika Lämna en kommentar

Det kan hända vem som helst. När överfall av olika karaktär beskrivs i tidningarna får jag ofta känslan av att…


Arkivet – Sara Svärd: Men jag är väl fan inte tråkig

24 oktober, 2018, 16:00 Krönika Lämna en kommentar

– Vad ska du klä ut dig till? – Nej men jag tror inte att jag ska klä ut mig…


Krönika: Nicole Palm: ”Det här med att vara ny student…”

20 september, 2018, 12:09 Krönika Lämna en kommentar

Långhuset, “Dom kallar oss studenter”, Corax, skyldigheter, rättigheter, tentamen, ansvar, T129, restaurang Kraka, studentpentry, universitetskort, buss 3 eller 2, Kårhuset,…



Instagram


Twitter