Emilie van Hoewijk: ”Mitt magnetiska rymdskepp”

1 december, 2017, 12:01 Krönika Lämna en kommentar

I min barndom hade fantasin ibland makten att ta över när verkligheten var lite för tuff för en tioåring.

Jag ligger i en kapsel på väg ut i rymden. Utanför svävar kometer förbi i ett stort inget. Vakuum större än oändligheten, och stjärnor starkare än så. Det okända stora är överallt i varje färg som finns. Planeter finns kanske i en avlägsen och imaginär horisont men jag ser dem inte för här inne finns inga fönster, men det gör inget. Är det över snart? Jag vet inte.

Från hörlurarna som ligger bredvid mitt huvud hörs plötsligt ett högt brus som sedan övergår till en svag röst. Jag blir ombedd att hålla andan.

Jag tänker på min familj. De ler och vi skrattar. Om jag har tur så ser de inte att jag har gråtit. Vad är det som händer? Jag kan inte lämna dem nu, det här är ett stort misstag. Jag hann inte ens säga hej då. Paniken som jag lyckats tygla med djupa andetag tar plötsligt ett språng mot mig. Vad tänker jag med? Jag kan inte åka ut i rymden, jag kan ju knappt franska och om det finns utomjordingar kommer de inte bli det minsta imponerade. De borde ha skickat någon annan. Jag kan inte åka, jag har skola på måndag.

Jag måste öppna ögonen för en sekund för att vara säker på vad som händer. Sanningen är att jag är tio år och ligger i en magnetröntgen. Även om jag hade velat lyfta armarna hade det inte gått, det är för trångt. Mina andetag är lugna och kontrollerade. Om jag tappar koncentrationen kanske de stannar. Det känns som om jag har sovit, men jag vet att det vrålande ljudet av maskinen har hållit mig vaken. Alla andra hade antagligen beskrivit lätet som en massiv gammal borr. För mig är det bara ljudet av “Du är sjuk”. Hur länge ska jag vara kvar här? Bara 1 timme kvar.

Bara en timme kvar och några dagar till efter det. Det är inte rättvist men jag försöker att inte tänka på det, det leder ingenstans. Istället försöker jag tänka på att du kanske har varit med om något värre och att bakom mullrandet finns teknologi som kanske kan hjälpa mig. Men det är ett dött spår och när hörlurarna som ska täcka mina öron glider av blir allt för mycket. Jag vill bort till stjärnorna igen; så jag blundar och går tillbaka.

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Ulrika Winge

Fotograf

KRÖNIKA – Malin Karlsson: ”På en plats där du känner dig allt annat än hemma”

17 april, 2019, 12:30 Krönika, Maxa studierna, Resa Lämna en kommentar

Mitt namn är Malin, jag är 23 år och läser sista terminen på programmet Medier, kommunikation och PR vid Örebro…


KRÖNIKA – Sofia Lund: ”Lucy in the sky – till minne av världens finaste katt”

16 april, 2019, 11:34 Krönika Lämna en kommentar

Veterinären ser mig i ögonen och frågar med låg röst om det är dags nu? Jag nickar och känner hur…


Krönika – Sara Salavati: ”Ett missförstånd eller en omedveten önskan?”

14 mars, 2019, 11:38 Krönika Lämna en kommentar

När en individ väljer att leva som utbytesstudent under en viss period behöver denne småningom en dag komma tillbaka till…


Krönika – Nicole Palm: “Mörka ögon och utsmetat smink”

28 februari, 2019, 12:11 Krönika Lämna en kommentar

Alkohol dricks och spills ur alla glas i det dunkla rummet. Till och med jag som aldrig har smakat stinker…


Fiction: A Dream Within A Dream

14 februari, 2019, 13:41 International, Krönika Lämna en kommentar

The second I opened up my eyes I regretted it. I started gazing at my ceiling as I numbered the…


Krönika – Rebecca Stråhle-Wolke : ”Det är vår tid att skriva historia nu”

7 februari, 2019, 11:59 Åsikt, Krönika Lämna en kommentar

Har du hört om vem Tarana Burke är, vad Grupp 8 gjorde eller vem som var det första kvinnliga statsrådet…


Krönika – Nicole Palm: “Det är under introduktionen man lever”

1 februari, 2019, 12:27 Föreningsliv, Krönika, Örebro studentkår, Uteliv Lämna en kommentar

Jag tvekade verkligen inför introduktionen och visste inte ens om jag skulle våga gå dit, trots att jag så gärna…


Chronicle – Sara Salavati: ”A Surreal Reality Across the Atlantic Ocean”

24 januari, 2019, 13:47 International, Krönika, Maxa studierna Lämna en kommentar

”Hollywood was only a dream“ – is how a chapter ends in an autobiography about Marilyn Monroe. I remember how…


Krönika – Ulrika Winge: ”Vice chefredaktör. Det låter rätt flådigt va?”

16 januari, 2019, 11:53 Föreningsliv, Krönika, Maxa studierna Lämna en kommentar

Ja, så flådigt att jag inte alls kunde tänka mig att söka när tillfället kom för ett år sedan. Jag…


KRÖNIKA – Nicole Palm: ”Gamla traditioner är till för att brytas”

21 december, 2018, 13:56 Krönika Lämna en kommentar

Snöflingor dalar ned i kylan utanför det frostbelagda fönstret, men där inne sprider sig värmen och omger alla de skrattande…



Instagram


Twitter