Emilie van Hoewijk: ”Mitt magnetiska rymdskepp”

1 december, 2017, 12:01 Krönika Lämna en kommentar

I min barndom hade fantasin ibland makten att ta över när verkligheten var lite för tuff för en tioåring.

Jag ligger i en kapsel på väg ut i rymden. Utanför svävar kometer förbi i ett stort inget. Vakuum större än oändligheten, och stjärnor starkare än så. Det okända stora är överallt i varje färg som finns. Planeter finns kanske i en avlägsen och imaginär horisont men jag ser dem inte för här inne finns inga fönster, men det gör inget. Är det över snart? Jag vet inte.

Från hörlurarna som ligger bredvid mitt huvud hörs plötsligt ett högt brus som sedan övergår till en svag röst. Jag blir ombedd att hålla andan.

Jag tänker på min familj. De ler och vi skrattar. Om jag har tur så ser de inte att jag har gråtit. Vad är det som händer? Jag kan inte lämna dem nu, det här är ett stort misstag. Jag hann inte ens säga hej då. Paniken som jag lyckats tygla med djupa andetag tar plötsligt ett språng mot mig. Vad tänker jag med? Jag kan inte åka ut i rymden, jag kan ju knappt franska och om det finns utomjordingar kommer de inte bli det minsta imponerade. De borde ha skickat någon annan. Jag kan inte åka, jag har skola på måndag.

Jag måste öppna ögonen för en sekund för att vara säker på vad som händer. Sanningen är att jag är tio år och ligger i en magnetröntgen. Även om jag hade velat lyfta armarna hade det inte gått, det är för trångt. Mina andetag är lugna och kontrollerade. Om jag tappar koncentrationen kanske de stannar. Det känns som om jag har sovit, men jag vet att det vrålande ljudet av maskinen har hållit mig vaken. Alla andra hade antagligen beskrivit lätet som en massiv gammal borr. För mig är det bara ljudet av “Du är sjuk”. Hur länge ska jag vara kvar här? Bara 1 timme kvar.

Bara en timme kvar och några dagar till efter det. Det är inte rättvist men jag försöker att inte tänka på det, det leder ingenstans. Istället försöker jag tänka på att du kanske har varit med om något värre och att bakom mullrandet finns teknologi som kanske kan hjälpa mig. Men det är ett dött spår och när hörlurarna som ska täcka mina öron glider av blir allt för mycket. Jag vill bort till stjärnorna igen; så jag blundar och går tillbaka.

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Emilie van Hoewijk

Skribent

Ulrika Winge

Fotograf

Manon Lamartine: ”Jag är färdig med skuldkänslorna”

19 januari, 2018, 11:01 Krönika Lämna en kommentar

Det finns få saker som mäter sig med det mäktiga julbord som serverades i mitt hem på julafton. En aptitretande,…


Emma Möller: ”Det är väl ändå en bedrift tycker jag”

12 januari, 2018, 13:04 Krönika Lämna en kommentar

Nu är tiden kommen. Det är dags för mig att lämna Örebro och även om jag, när jag flyttade hit…


Ulrika Winge: ”Julens imperfektion”

22 december, 2017, 15:31 Krönika Lämna en kommentar

Idag är jag lite seg. Det är en sån dag idag, där jag helst inte vill göra så mycket alls….


Lamrot Gebremariam: ”Alla såg vad som hände, inklusive lärarna, men ingen sa något”

8 december, 2017, 10:16 Krönika Lämna en kommentar

Efter demonstrationen kunde jag inte sluta tänka på hur min hudfärg har påverkat mig som individ. Det är snart 2018…


Jenniina Martikainen: ”Mitt land, Finland, födelseort, kalla ordet gyllene!”

6 december, 2017, 16:31 Krönika Lämna en kommentar

… är vad man får när man kör första meningen av Finlands nationalsång genom Google Translate – från finska till…


Emilie van Hoewijk: ”Mitt magnetiska rymdskepp”

1 december, 2017, 12:01 Krönika Lämna en kommentar

I min barndom hade fantasin ibland makten att ta över när verkligheten var lite för tuff för en tioåring. Jag…


Lamrot Gebremariam: ”Jag skäms, jag skäms över att vara människa”

24 november, 2017, 16:00 Åsikt, Krönika Lämna en kommentar

Jag förstår inte människans överlägsenhet i jämförelse med andra varelser. Varför tror vi att mänskligheten är smartare och förtjänar att…


Ulrika Winge: Vad jag önskar jag fick skriva

17 november, 2017, 14:04 Krönika Lämna en kommentar

Jag vill lära mig att skriva bättre, både journalistiska, dramaturgiska och akademiska texter. Men då och då stör det mig…


En systemuppdatering finns tillgänglig

10 november, 2017, 15:00 Krönika Lämna en kommentar

Jag har ett systemfel. Några buggar. Efter att jag tredje gången på samma dag dragit i en dörr det står…


Jenniina Martikainen: ”Är det här på helt jävla riktigt?”

28 oktober, 2017, 18:04 Åsikt, Krönika Lämna en kommentar

Vid lunchtid idag kom jag hem från badhuset. Vad jag tänkte skulle bli en skön och avslappnande start på min lördag…



Instagram


Twitter