Hulda Fahmi: De första dagarna på campus

18 februari, 2015, 14:16 Krönika Lämna en kommentar

Jag öppnar klassrumsdörren. Andfådd. Hela klassen är redan på plats. Lugna. Jag ursäktar mig och letar efter en plats. Förstås har alla säten närmast tavlan lämnats tomma.

Här kommer en summering av mina första dagar på universitetet. Lastad med ryggsäck, tennisracket och mycket annat, irrade jag omkring med massa frågetecken. Var ligger HSL1? Bilbergska, vad är det? Ibland kändes det som om alla hade koll utom jag. Klasskamrater var redan på plats som om de var födda in i universitetens värld. Inte förrän senare insåg jag att allt egentligen handlade om marginaler. Mina kursare hade egentligen upplevt deras ögonblick av förvirring 30 minuter innan seminariet istället för mina ynkliga fem.

Första seminarierna var en mardröm. De duktiga hade redan spikat det fackliga språket och kunde använda fraser som fick mina ögon och öron att reagera likt ett nyfött barn. Det kändes som om vi förberedde oss inför ett seminarium för att inte verka tröga hellre än för att lära sig. Jag hade vänner som kunde svaren på allt men ändå inte sträckte upp handen i klassen. Varför är vi så rädda för att vara nya och okunniga? Förberedelser är bra men jag vill utmana er läsare att förbereda er för att lära er. Gläds över din okunskap för det betyder att du kan lära dig något nytt.

Att vara ny student är spännande och lärorikt. Universitetet är otroligt för du får ny kunskap och en annorlunda syn på världen. Alla i min klass minns väl när en av våra föreläsare gav oss en rejäl tankeställare. Hon sa något i stil med, “Jag är inte här för att vidga era vyer utan för att ni ska se snävt, som hästar med skygglappar.” Hennes påstående öppnade många ögon den dagen.

Universitet förändrar inte allt dock. Över fyra år på universitetet har visat mig att mitt liv på marginalen inte kunde skyllas på min färskhet i universitetslivet, utan min livsstil. Andfådda ingångar till föreläsningar, seminarium och event var inte engångsföreteelser. De händer ofta men nu kan jag inte ursäkta mig med att jag är ny. Ta därför vara på ert ”jag är ny” trumfkort medan ni kan, till att lära er och utvecklas.

/ Hulda Fahmi och Kajsa Wikström
Skribent och fotograf