Cecilia Svensson: Mellan de ljusgula tapeterna kunde inget ont nå oss

14 oktober, 2016, 13:47 Krönika Lämna en kommentar

Ljudet av din fot som strök mot madrassen och känslan av din stortå som ibland snuddade vid min axel när vi sov skavfötters i din säng. För mig var detta ljudet av trygghet och känslan av systerskap. Du gick direkt på mina kvarlämnade lördagsgodisar från kvällen innan när du vaknade efter lunchtid på söndagsmornarna och försäkrade mig om att ”är man inte över sju år kan man bli förgiftad av gammalt godis, därför måste jag kontrollera dem först”, när du bet av ena halvan av en sur napp och slängde tillbaka den andra halvan i min söndertrasslade påse från ”Godislagret”, den lokala godisbutiken i den lilla ort vi växte upp i. Ditt morgonhumör har aldrig varit till din fördel, och mina protester till när du skalade av pappret från min favoritkola var förjäves.

Du var större och starkare och gick nästan alltid ur kampen som segrare, bortsett från när jag manipulerade pappa till att tro att jag inte var den dryga snorunge jag var, som gjorde allt för att provocera dig. I allt.

Men när vi släckte lampan efter att du låtit mig sova i din säng när mamma tvångstvättat mitt gosedjur Isak så la du alltid din arm om mig och så bad du mig att småprata lite för mig själv för att höra att jag var där, och att jag var okej. Som ett sätt att få oss båda till ro, ett sätt att visa att du fanns där för mig. Och du lyssnade alltid på mig, oavsett om jag bara osammanhängande rabblade upp de få engelska ord du lärt mig veckan innan. ”Purple car lollipop hello”, sa jag om och om igen medan dina andetag blev tyngre och strykningarna med din fot mot madrassen avtog.

Mellan de ljusgula tapeterna med solrosor på boarden längst upp mot taket kunde inget ont nå oss, även om faran ibland vilade så nära som i köket bredvid när mamma och pappa skrek på varandra. När de inte var hemma drog du fram en stol i köket och klättrade upp på diskbänken för att komma åt sockerbitarna i skafferiet. Oftast tog du två och jag fick bara en, men det gjorde mig ingenting. Det var vår hemlis som ingen fick veta, och tanken av att ha hemlisar med dig ilade som ett rus genom hela mitt femåriga jag.

Du lärde mig ord som fröknarna på dagis inte lät mig säga och du berättade allt om hur det var att kyssas första gången. När jag lånade ditt smink utan att fråga om lov sa du att jag såg förjävlig ut med din blåa ögonskugga på läpparna och visade hur jag skulle lägga den på ögonlocken istället. När jag gick i sjuan och kom hemspringandes från skolan med blodig trosa förklarade du vad mens är och sa att ”bindor är som en jävla blöja, det är lika bra att du lär dig använda tampong från första början”.

När jag tänker på hur du ofta fått inta en mammaroll till mig när ingen annan fanns där blir jag ledsen över hur mycket du offrat för mig. Hur mycket du fått bära mig när jag inte varit stark nog och hur mycket du investerat i mig. Hur mycket kärlek du gett mig och hur ofta jag tagit den kärleken för givet. Men det har du själv aldrig påpekat. Aldrig satt dig själv först. Aldrig diskuterat ditt eget mående, som att det inte var lika viktigt som mitt. Mina berättelser och mina ord alltid viktigare än dina, trots att du i de flesta fall hade de klokaste.

Förra helgen hälsade jag på dig och din sambo i er lägenhet i Norrköping. Vi smusslar inte med sockerbitarna längre. Vi delar inte längre samma rum där bland de gula tapeterna. Du stjäl inte längre mina sista godisbitar på söndagsmornarna och du behöver inte längre förklara för mig att ögonskugga ska appliceras på ögonlocken istället för på läpparna. Men när jag går och lägger mig på kvällen kryper du ner bredvid mig, ber mig småprata lite för mig själv och stryker lätt med foten mot den uppblåsbara madrassen i ert vardagsrum. Jag tänker tillbaka på alla de där tillfällena och jag tänker på hur mycket du betytt för mig, och fortfarande gör. Min älskade syster.