Cecilia Svensson: I värsta fall hade jag väl en gnutta oro över grönska på knäna

25 november, 2016, 12:00 Krönika Lämna en kommentar

Bredvid mig i omklädningsrummet står tre flickor som jag uppskattar vara i en ålder runt tio år. De står framför spegeln alla tre och målar fransarna noggrant med mascara, plattar håret och inspekterar varenda centimeter av sig själva, och av varandra. På hyllan under spegeln framför dem ligger tre iPhones som ständigt plingar och när den ena skärmen lyses upp får jag syn på en bakgrundsbild föreställande en underklädesmodell. Någon säger ”ser jag tjock ut i de här jeansen?” och jag blir så jävla arg inombords. ”Ni är ju för fan bara barn, vad händer med världen?!” skriker en röst i mitt huvud och jag blir äcklad över hur samhället fått dessa barn att ens ifrågasätta sig själva på detta sätt. Att definiera sitt värde i sitt utseende, vilket är exakt vad vi får lära oss. Vi får lära oss att utseende är viktigt.

Det finns en miljardindustri med målet att uppnå kommersiella syften genom utseende, både det kvinnliga och det manliga, men jag tror inte att någon skulle säga emot om jag påstår att det gäller främst det kvinnliga. Och det skrämmer mig att se, och höra, så här svart på vitt, hur utseendefixeringen tagit sig lägre ner i åldrarna.

Jag tänker på hur min egen vardag såg ut när jag var i tioårsåldern. Under två timmar på eftermiddagen hade jag tillåtelse att logga in på MSN för att chatta med mina vänner, det var det enda jag använde internet till. ”Sociala medier” var ett begrepp jag aldrig hade hört talas om och tanken på att reflektera över hur min kropp såg ut i ett visst klädesplagg hade aldrig rört mig. I värsta fall hade jag väl en gnutta oro över grönska på knäna på mina nya jeans.

När jag var lika gammal som de där flickorna i omklädningsrummet handlade det mesta för mig om att just vara barn. Om att leka med kompisar, gå i skolan, äta mellanmål och åka på utflykter. Att fika hos farmor och farfar och att hoppa studsmatta på baksidan tills mamma och pappa skrek att det var läggdags. Mitt största problem var att killen jag var kär i hade ritat mig en ful teckning eller att familjen ätit glass efter att jag gått och lagt mig.

Det slår mig att barn idag på många sätt växer upp för fort, i alla fall i mitt tycke. De får en ny mobil i julklapp istället för nya färgpennor. De åker runt på hoverboards istället för att lära sig cykla. De läser modebloggar istället för barnböcker. De jämför sig själva med celebriteter på instagram istället för att jämföra värden som faktiskt spelar roll. Och istället för att ta sig tid att leka, lära sig nya saker, träffa nya människor och samla nya erfarenheter, så utvecklar de ett beroende till sina elektriska prylar och sina yttre, både fysiskt och psykiskt.

Jag tänker på min barndom och hur jag fick spendera den, jag tänker på husvagnssemestrar och sommarkollon, lekplatser och sällskapsspel. Jag tänker på hur jag tog sparkcykeln till mina kompisar för att fråga ”ska vi leka?” istället för att smsa eller skriva på messenger. Jag tänker på lek. Jag tänker på bekymmersfrihet och kravlöshet. Och jag känner tacksamhet.

Men sedan tänker jag på hur dagens barn kommer att se tillbaka på sin barndom och tänka på selfies, kroppshets och sociala medier. På krav, utseende och jämförelse. Och det gör mig så himla ledsen. Plötsligt byts känslan av tacksamhet ut mot en känsla av hopplöshet. Det må vara en klyscha, men på många sätt är det kanske sant. ”Det var bättre förr.”

Krönika: Leva eller överleva?- Sommar 2022 

2 juni, 2022, 10:02 Krönika Lämna en kommentar

Tänk dig, snart är du där; utomlands på en vacker strand, med en svalkande drink i handen, fri från stress…


Gästkrönika: Studentstaden Örebro – där du (troligtvis) inte är ensam om att vara arbetslös

31 maj, 2022, 11:06 Krönika Lämna en kommentar

“Kom förbi Krakatorget idag 11.30-13.30 och svara på en enkät om studentstaden Örebro så är glassen din. Eller svara på…


Gästkrönika: Tack för allt Örebro studentkår

26 maj, 2022, 08:00 Krönika Lämna en kommentar

En varm och solig eftermiddag i augusti 2018. Köerna till Sobra och Corax ringlar sig långa utanför Kraka restaurangen. Runt…


Krönika: På universitetet vet alla allt om allt

25 maj, 2022, 16:14 Krönika Lämna en kommentar

För en 18-åring som nyligen tagit studenten kan universitet kännas överväldigande och otäckt. Där hänger ju alla vuxna. Alla vuxna…


KRÖNIKA: SPRING MEN STÅ STILL

4 maj, 2022, 15:58 Krönika, Lämna en kommentar

“Vi har bara ett liv” och “man får energi av att vara med dem man tycker om” går på repeat…


KRÖNIKA: DAGS ATT VÄNDA BLAD

7 april, 2022, 15:28 Krönika Lämna en kommentar

Zoom-föreläsningar iklädd morgonrock och med avstängd kamera i all ära – jag är spänd över att nu ta del av…


KRÖNIKA: Coming to Sweden for one semester

24 mars, 2022, 14:10 International, Krönika, Lämna en kommentar

Before I even got in university, I knew I wanted to do my Erasmus semester abroad – still didn’t know…


GÄSTKRÖNIKA: HUR LÄNGE ORKAR MAN HÅLLA FAST VID EN DRÖM?

1 mars, 2022, 13:25 Krönika Lämna en kommentar

I december 2016 hoppade jag av sjuksköterskeprogrammet på Örebro universitet efter två terminer. Jag ville satsa helt på min allra…


Krönika: Du missförstår mig

10 februari, 2022, 14:54 Krönika, Lämna en kommentar

Utan förvarning slår det mig – jag står i badrummet innan en presentation. Sakta omfamnas jag av hopplösheten, den kväver…


KRÖNIKA: EN BLOMMA FRÅN MIN MORMOR

25 januari, 2022, 13:33 Krönika, Lämna en kommentar

Innan jag gick av buss fem mot Hovsta, vid hållplatsen Norra Kyrkogården, gav jag en av de blommor jag höll…