Archive for the ‘Krönika’ Category

KRÖNIKA – Rebecca Stråhle-Wolke: “Tack för alla mina bra och dåliga beslut”

11 februari, 2020, 11:27 Krönika Lämna en kommentar

Tack till mig själv som inte lyssnade på mina familjer när de sa att jag inte fick färga håret i konstiga färger och att det var onödigt för mig att flytta hemifrån. Tack till mig själv som blir odräglig på fyllan och går fram och pratar med alla, vilket gjorde att jag hittade min hjärtevän. Tack till min borderline som gör att jag på grund av bristande impulskontroll och dåligt konsekvenstänk köpte en bil. Tack till min hybris och naiva tro som gör att jag vågar satsa på min författardröm och fortsätter skicka in manus till förlag. Tack till mig själv som skrev brev till min granne för att jag trodde att hon blev misshandlad. Det blev hon inte och vi blev istället vänner som sitter i badkar tillsammans med lila pälsjackor. Tack till mig själv som vågar trots att jag inte vågar och som lyssnar alldeles för lite på andra personer.

Tack till mig själv för alla mina bra och dåliga beslut.

KRÖNIKA – Rebecca Stråhle-Wolke: “För varje tenta finns en omtenta”

16 januari, 2020, 12:13 Krönika Lämna en kommentar

Om en vecka är det tenta. Såklart borde jag börja plugga men en vecka är lång tid. Jag hinner åka till IKEA, tvätta bilen, ta min katt på promenad och lära mig laga en ny maträtt trots att jag hatar att laga mat. Kurslitteraturen ligger framme på skrivbordet och väntar på att öppnas, för första gången på kursen (trots att den skulle ha öppnats för flera veckor sedan), men jag startar ännu ett avsnitt av The Office. Som jag redan sett snart tio gånger.

Om fyra dagar är det tenta. Såklart borde jag börja plugga men istället för att plugga kan man scrolla igenom Instagram, trots att man hatar Instagram, och ser hur klasskompisar från lågstadiet gifter sig och ska skaffa barn. Man kan diska, städa, tömma kattlådan, putsa fönster och möblera om så att man slipper se kurslitteraturen vänta på skrivbordet. Man kan räkna hur många gånger Södra station sjunger ordet ”cigaretter” i sina låtar och skriva en krönika för Lösnummer.

Idag är det tenta. Det får gå som det går när jag prokastinerat bort en hel vecka. Och kanske är det vad du gör just nu genom att läsa denna krönika, som även den har prokastinerats bort. Den skulle ha blivit skriven för ett år sedan.

KRÖNIKA: “Studentinflytande, topp eller flopp?”

14 januari, 2020, 11:53 Krönika, Örebro studentkår, Universitetet, Lämna en kommentar

Hur många känner till studentinflytandet vid Örebro universitet? Hur många vet vad studentinflytande innebär? Hur många vet att studentinflytande regleras i lagboken? I flera år har studenter påverkat kvaliteten på utbildningar och kanske även vid vissa tillfällen stoppat universiteten från att göra felbedömningar – men finns denna kultur kvar där studenten vill ha inflytande eller är det inte längre intressant?

Studentinflytande kanske endast uppmärksammas av studenter vid någon enstaka kurs där lagboken står som obligatorisk kurslitteratur trots att alla bör veta om det. Studentinflytande regleras i högskolelagen (1992:1434) och beskrivs speciellt i 2 kap. 7 §:

“Studenterna har rätt att vara representerade när beslut fattas eller beredning sker som har betydelse för utbildningen eller studenternas situation.”

Jag måste väl ändå tycka att den meningen är lite väl översiktlig. Exempelvis uppkommer lätt frågor om hur det ska gå till, vad som ska gälla och hur de beslutande och beredande organen ska arbeta. Under 2018 hände dock något på Örebro universitet. Universitetet tog beslut på en policy för studentinflytande, en policy som visar just vad som gäller för studentrepresentanter och vilka riktlinjer som finns för studentinflytandet vid Örebro universitet.

Policyn inleder med det vanliga om att Örebro universitet ska vara en attraktiv studieplats med aktiva studenter som vill utveckla universitetet till sin fulla potential. Detta följt av möjligheter och åtaganden hos inblandade aktörer och kommunikationen mellan Örebro universitet och Örebro studentkår, samt de årliga uppföljningarna. Men hur mycket kan denna policy innefatta? Finns det något som fattas? Finns det hinder på vägen som stoppar studentinflytandet? Och gör Örebro universitet något åt det som kommer upp på de årliga uppföljningarna?

Studentinflytande och studentrepresentanter bör vara det viktigaste att ta tillvara på för Örebro universitet och Örebro studentkår, men jag finner att det finns stora samhällsproblem samt organisatoriska problem hos de båda aktörerna. Vi kan börja med språkbarriärer. Under 2018 var det totalt 273 inresande studenter och totalt 405 aktiva doktorander där majoriteten av dessa pratar ett eller flera språk. Men hur ska dessa personer kunna representera studenter och doktorander? Finns den möjligheten? Jag tror verkligen inte det. I dagsläget talas det väldigt mycket om internationalisering på Örebro universitet, vilket troligtvis är upplyftande utanför Sverige. Men inom Sverige då? Det här är och kommer fortsätta vara ett stort problem, och som det ser ut i nuläget tror jag inte heller det kommer lösa sig på sikt. Jag menar, kan ens de personer jag belyser i problematiken läsa denna krönika?

Jag kan se ett annat problem hos Örebro universitetets struktur och det är hur mycket frihet institutionerna har fått över tid. Institutionerna är idag de närmaste organen till utbildning och forskning och samarbetar nära fakultetsnämnderna. Eftersom institutioner får ganska mycket frihet leder det till indirekta problem hos Örebro studentkår. Det finns ingen chans för Örebro studentkår att hålla koll på hur det går för studentrepresentanter i kårsektionerna, som exempelvis om alla studentrepresentanter i beslutande organ får ett arvode för deras uppdrag? Med tillägg till det tror jag inte att alla institutioner har koll på policyn för studentinflytande.

Ett annat stort problem jag ser sett till studentinflytande är ett så kallat generationsskifte. Jag tror att ett generationsskifte kan ha påverkat engagemanget hos studenter i de formella och politiska spelen. Det kan antingen vara att man helt enkelt inte är intresserad av politiska sammanhang eller så kan studenter blivit avskräckta av hur partiledare vart fjärde år pajkastar varandra och är rädda för att dessa och liknande härskartekniker ska föras vidare till universitetet. Med andra ord är politik inte längre ”poppis” och därav ett minskat engagemang. Ett resultat av minskat engagemang syns även på situationen i Grythyttan, där ett campus likt Hogwarts med några hundra studenter sitter i en position där studentinflytande är begränsat, om en inte kan flyga. Dessa studenter har ett studentinflytande begränsat till en plats och vill en student söka till att vara studentrepresentant måste den åka en lång sträcka för att göra det. Inte heller verkar studenterna där ha inflytande över politiken rörande studenterna i Hällefors kommun som Örebrostudenter har över politiken i Örebro kommun. Men vad görs åt detta? Absolut ingenting. Engagemanget för att förbättra deras situation har nått en absolut nollpunkt, samtidigt som inflytandet över Region Örebro län verkar vara icke existerande. Nu är det ju så att högskolelagen inte reglerar inflytande på andra aktörer än högskolor, men den borde nog göra det för att få de båda nämnda kommunerna och Region Örebro län att påverka studenternas livssituation.

Något mer jag känner att jag behöver belysa är att det inte endast finns problem i Örebro universitets och de övriga samhällsaktörernas engagemang till ett fungerande studentinflytande. Det finns även hinder i Örebro studentkår – och det är just kompetens i frågan kring studentinflytande. I sådana fall där studentrepresentanter inte får verktygen för att utföra sina uppdrag, går frågan och kritiken vidare till Örebro studentkår. Men det är inte heller studentkårens uppdrag att utbilda studenterna i studentperspektiv, för att det är något en student redan ska besitta. Det bästa skulle nog vara ett samarbete med Örebro universitet om årlig utbildning för studentrepresentanter i universitetets kvalitetsarbete. Jag får ju hoppas att Örebro universitet läser detta och tar till sig det jag precis skrev, annars får jag väl vända mig till tavlan i Örebro studentkårs reception där sittande rektor undertecknat att han lovar att lyssna på studenterna.

Vad finns då att göra? Är det ett generationsskifte och genuina intressen som är problemet, ja då är det svårt att göra mycket, men förutsättningarna för alla studenter att utöva studentinflytande behöver ändå vara närvarande i sin fulla kraft. Annars är det meningslöst att fortsätta på denna väg.

 

Örebro studentkår
Nicolaie Kattah
Vice ordförande med utbildningspolitiskt ansvar

 

Referenser:

KRÖNIKA – Nicole Palm: “Julen kommer i år också, men den blir långt ifrån vad jag önskade mig”

19 december, 2019, 11:51 Krönika Lämna en kommentar

Det är snart julafton. Bara fem dagar kvar, och jag saknar den där känslan som brukar infinna sig lagom till slutet av november. Julkänslan är icke-existerande, ingen snö täcker marken, paketen ligger inte under julgranen än och jag är stressad. Detta är egentligen min favorittid på året, men just nu avskyr jag allt.

Alla har en person i sin närhet som blir alldeles nipprig och nästan lite psykotisk under juletid. Jag är den personen i min umgängeskrets, och har the time of my life varje december. Från första advent till den tjugofjärde svävar jag som på moln och bara njuter av lussekattsbak och snötäckta gator. Men dessvärre inte i år. Det har inte funnits tid till att ha det så där mysigt och för varje dag som gå bygga upp julstämningen ännu lite mer. Jag försöker verkligen att få tillbaka gnistan och vara den julfantast jag alltid varit, men varken tid eller ork finns någonstans att hitta.

För första gången studerar jag på universitet samtidigt som julen infaller, och jag har svårt att förstå hur man ska vara ledig parallellt med ett stort projektarbete. Vem har kommit på det här urusla konceptet att terminen ska sträcka sig över jul och nyår? Detta kanske är naivt tänkt av mig, men skulle det skada att lägga in lite ledighet? För antingen är jag ledig eller så pluggar jag, det finns inget mittemellan för mig. Det går inte att slappna av och mysa framför julkalendern när man vet att 7,5 högskolepoäng står och väntar på en. Just nu sitter jag och läser kurslitteratur som får mig att somna, när allt jag egentligen vill är att slå in julklappar och skriva knasiga tillhörande rim som halvtomhalvt avslöjar dess innehåll.

Men det är nog mig det är fel på, för alla andra verkar klara av den här balansgången utan problem. De nästan dansar över, medan jag knappt vågar ta ett stapplande steg. Dock har jag accepterat det nu: julen kommer i år också, men den blir långt ifrån vad jag önskade mig.

KRÖNIKA – Rebecca Stråhle-Wolke: “Jag är en hycklare av högsta rang”

17 december, 2019, 11:47 Krönika Lämna en kommentar

Jag vill gärna tro att jag är en miljöhjälte och försöker i så hög mån som möjligt att tänka på
det jag köper. Jag försöker att köpa saker som är gjorda av återvunnet material, äta mer
veganskt, sortera minsta lilla kartongbit och städa med miljövänliga artiklar. Jag diskuterar
med andra om hur vi kan bli mer miljövänliga och tar gärna emot tips. En duktig person som
försöker göra allt i min makt för att minska klimatavtrycket som jag lämnar. Jag har inte tagit
flyget en enda gång under 2019 och jag försöker att plastbanta eller köpa produkter gjord av
återvunnen eller plast upplockad från havet. Jag valde att åka på semester inom Sverige i
somras och vandrade från Abisko till Nikkaluokta.

Det finns så mycket småsaker vi kan göra för att förbättra miljön. Små förändringar i
vardagen som inte behöver innebära en brist på livskvalitet eller sämre ekonomi. Se till att
kolla en extra gång varifrån den produkten du ska köpa kommer ifrån. Det finns många
produkter som är tillverkade i Sverige, eller i alla fall i Norden, som inte kostar många kronor
mer än en produkt gjord i Rumänien. Köp havredryck någon gång istället för vanlig mjölk och
testa de veganska eller vegetariska alternativen som finns. Enligt mig smakar vegofärs exakt
likadant som köttfärs, och är dessutom någon krona billigare. På Facebook kan man hitta
mycket bra begagnade saker och kläder, vilket sparar väldigt mycket på miljön. El som
kommer från sol, vind och vatten är inte alls dyr (i alla fall inte om man bor i en lägenhet) och
alla borde använda sådan el. Örebro är platt och lätt att cykla i.

Men så plötsligt slår ångesten till och jag hanterar den genom att planlöst köra runt i min bil
eller klicka hem ett nytt klädesplagg. Jag åker upp till min pojkvän i Örnsköldsvik, 60 mil
från Örebro, i min bil för att det är mycket smidigare än att ta tåget. Nu ska vi inte heller tro
att jag har en ny och bränslesnål bil. Jag är student och har en bil från 1997 som går på bensin
och säkert släpper ut mycket. Och det är därför jag är en hycklare av högsta rang.

KRÖNIKA – Rebecca Stråhle-Wolke: “Ett nej är inte alltid ett nej”

2 december, 2019, 13:00 Krönika Lämna en kommentar

”Ett nej är alltid ett nej” – det är tydligt och självklart. Men till skillnad från alla de som säger detta så säger jag tvärtom: Ett nej är inte alltid ett nej. Det kan låta som att jag försöker provocera eller förminska, men efter ett år med samtyckeslagen borde vi veta och förstå att ett nej kan se ut på flera sätt.

Har vi inte alla någon gång sagt ”kanske” istället för ”nej” när någon frågat oss något. Har vi inte alla undvikit att svara, gått omvägar runt svaret eller bara skrattat istället för att klart och tydligt säga NEJ. Hur kan ett nej vara lättare att förstå och märka av då, men i en situation där man eventuellt kommer att ha sex så försvinner den förståelsen? Då kan plötsligt vad som helst bli ett inbjudande och starkt JA. Ett tecken på att man vill göra allt som föreslås och inte föreslås. Ett tecken på att man är redo för allt som den eller de andra vill.

Vi kan aldrig klandra den som inte säger nej. Vi kan aldrig fråga ”varför sa du inte nej?”. Nej är ett svårt ord. Nej skapar dålig stämning. Nej gör dig tråkig. Nej besvaras med ett ”men kom igen” eller ignorans av det nekande svaret. Man ska inte behöva säga nej, ett nej ska märkas. Den enda som bär skulden är den som inte frågar, inte lyssnar, inte märker, inte bryr sig om vad ett nej kan innebära. Ett nej kan vara ett kanske, ett nej kan vara att inte svara, ett nej kan vara ett brutet ja där rösten inte bär och inte stämmer överens med ja-ordets innebörd. Ett nej kan vara att ligga still och inte kämpa eller säga ifrån. Ett nej kan vara stumt men ett nej kan också vara öronbedövande högt.

 

Skribent: Rebecca Stråhle-Wolke

KRÖNIKA – Rebecca Stråhle-Wolke: “Det är faktiskt helt okej”

16 oktober, 2019, 11:28 Krönika Lämna en kommentar

En dag slutar ni att prata. Ni har pratat varje dag i flera månader, kanske till och med flera år. När ni ses känns det krystat och tillgjort, som att ni måste leta fram samtalsämnen och kämpa för den obehagliga tystnaden. Förut har ni knappt hunnit andas för att ni haft så mycket att prata om och om det blivit tyst har det aldrig varit jobbigt. Nu finns knappt ett meddelande på Messenger kvar eller en Snapchat med en rolig kattbild. Nu finns inget kvar, det är tyst mellan er och du vet inte hur det hände.

Men det känns okej.

Jag åkte förbi Vaggeryd för inte så längesedan. När man åker in i Vaggeryd syns deras kommunslogan direkt. ”Vaggeryd – där hjulen alltid snurrar”. Jag hade en kompis från högstadiet till gymnasiet. Hon sa en gång, för flera år sedan, hennes tanke om denna slogan. ”Det är för att alla bara åker förbi där”. Jag tänker på den meningen ibland och även denna gång då jag åkte förbi Vaggeryd för första gången sedan jag bodde hos mina föräldrar. Jag har inte kvar henne som vän längre. Vi båda flyttade men jag vet att hon flyttade tillbaka efter ett tag. Jag ser sporadiska händelser på hennes sociala medier men vi har ingen kontakt idag. Jag hade en vän som jag skrev med nästan varje dag. Vi fann varandra på krogen genom Kent och han blev snabbt min bästa vän. Jag har flera andra vänner där vänskapen inte finns kvar. Det har inte hänt något, det är bara livet som hänt – hur klyschigt det än låter. Vänskapen har runnit ut, glidit iväg. Jag vet inte hur det hänt, eller varför, men det känns okej. Livet är väl så, att människor kommer och går. Vissa stannar kvar för alltid, vissa stannar kvar länge, vissa försvinner utan att man vet varför, vissa försvinner för att man aktivt klipper banden. Jag har inget ont mot min kompis från gymnasiet och inte heller mot honom som var min bästa vän. De är inte elaka personer, vi har inte bråkat och jag tänker inget ont om dem. Jag kommer alltid att hålla kvar dem i mitt hjärta och fortsätta tänka på dem och önska dem väl. Tiden har bara hänt, någonstans på vägen försvann kontakten och tystnaden tog över.

En dag stöter ni på varandra. Pratar lite snabbt om vad som hänt sedan ni sågs. Inser att inget är som det en  gång var, när man var liten och hade hela världen framför sig. Inser att det är så olika världsbilder nu, så olika personer. Ni säger att ni måste höras och ha mer kontakt men det kommer inte att hända.

Och kanske är det okej. Kanske är det faktiskt helt okej.

Skribent: Rebecca Stråhle-Wolke

KRÖNIKA – Rebecca Stråhle-Wolke: ”Kärlek börjar alltid med bråk”

17 september, 2019, 11:45 Krönika Lämna en kommentar

”Kärlek börjar alltid med bråk”. Det har vi nog alla fått höra under vår uppväxt då vi retats med eller blivit retad av en jämngammal person av det motsatta könet. Har man blivit slagen av det motsatta könet förklaras även det med ”kärlek börjar alltid med bråk”. Som att kärlek och bråk, som är helt två skilda saker, skulle höra ihop.

Det vi lär våra unga i samhället genom detta är att det är okej att göra illa en annan person, om man gör det med kärlek. ”Kärlek börjar alltid med bråk” gör det okej att trycka ner och skada någon annan, för man älskar ju personen och gör det inte för att vara elak. När till och med lärarna säger till unga barn i skolåldern ”men du förstår, kärlek börjar alltid med bråk” istället för att tillrättavisa beteendet, så kommer vi i framtiden fortsätta acceptera detta beteende. Vi kommer fortsätta blunda, till och med när vår kollega, kompis, familjemedlem eller klasskamrat går med blåmärken i ansiktet till jobbet, för vi vet ju att hens partner älskar hen och att det säkert måste blivit något missförstånd. Kanske förtjänade personen dessa blåmärken, man måste ju få säga ifrån ibland. Lite måste man väl tåla, inte vara så känslig. Ett förhållande handlar ju om att ge och ta och redan som barn lär vi oss att kärlek alltid börjar med bråk.

Kärlek börjar alltid med bråk. Kärlek börjar alltid med bråk när någon slår dig, drar dig i håret, säger att du är fel, tar på dig fast du inte vill och har sex med dig mot din vilja. Kärlek börjar alltid med bråk för att hen beter sig så betyder säkert att hen är kär i dig och du kanske inte var tydlig nog, inte sa emot tillräckligt mycket, gav mixade signaler, inte sa ja men inte heller nej.

Men vet ni vad, kärlek börjar aldrig med bråk. Kärlek börjar med fjärilar i magen, nervositet, oro, ångest, sömnlösa nätter, hjärtklappning och leenden.

 

Skribent: Rebecca Stråhle-Wolke

KRÖNIKA: Rebecca Stråhle-Wolke – “Det finns farligare saker än att vara tjock”

17 maj, 2019, 11:57 Krönika Lämna en kommentar

Det är snart sommar. Rubrikerna skyltar med de 10 bästa bantningstipsen, hur du på 2 veckor får bikinikroppen och hur man på 5 veckor går ner 10 kg. Våra kroppar utvärderas, synas in i minsta detalj. Varje hårstrå ska påpekas, varenda bristning sminkas över och varje kilo över normalvikt enligt BMI är ett misslyckande. Spring dig i form, sluta äta pasta, ta inte den där ölen, var inte större än storlek 34.

Våra kroppar utsätts ständigt för kommentarer. Alltid ska det finnas något att ändra på. Att vara tjock anses som ett misslyckande, som lathet, som oattraktivt, som sämre karaktär. Det pekas och skrattas åt tjocka personer, de får höra att de borde börja träna och äta nyttigare. Tjocka kroppar är allas att kommenteras, utvärderas, recenseras. Tjockhet framställs som skräckexempel och ska genast förklaras på något sätt. Kanske beror det på medicinering, kanske på sjukdom, mående, lathet, skräpmat, sambokilon, tröstätande. Samhället låter inte tjocka personer vara tjocka ifred. Deras kroppar blir istället underhållning och skräckexempel. Det är farligt att vara tjock, det är dåligt att vara tjock och det är fult att vara tjock.

Vet ni vad som är värre än att vara tjock? Kroppshat. Ätstörningar. Mobbning. Kränkningar. Hat. Självhat. Att känna att man måste gömma sin kropp för att den inte passar in. Det är inte farligt att vara tjock och det finns ingen koppling mellan smal och hälsosam. Man kan vara hälsosam och se ut hur som helst, man kan vara ohälsosam och ha vilken kroppsform som helst. Kroppen ska fungera och det spelar ingen roll hur den ser ut. Den är gjord för att ta oss genom livet, bära oss genom sorg och glädje, födas i varje ny cell, leva och sedan dö. Kroppens funktion är inte att formas om för att passa in i samhället, kroppen ser ut som den gör och den är bra precis så. På badstranden är kroppen till för att simma, äta glass och bli solbränd. I hela livet är kroppen där för att ta oss genom allt.

 

Skribent och fotograf: Rebecca Stråhle-Wolke

KRÖNIKA: Julia – “Kvinnliga karaktärer i tv-spel”

10 maj, 2019, 12:11 Krönika Lämna en kommentar

Jag såg inte upp till några kvinnliga karaktärer i TV-spel när jag var liten. Den enda anledningen var för att jag inte såg några. Sanningen var att vem vill se upp till Peach från Mario Brothers, vars enda uppgift var att bli kidnappad? Eller de sexualiserade kvinnorna i GTA. Eller ens kärleksintresset, Princess Zelda, vid sidan om huvudkaraktären i Legend of Zelda.

Kvinnor har nästan alltid spelat samma specifika roll inom Tv-spel. Kvinnor har nästan alltid blivit reducerade till en dam i nöd, ett pris att vinna eller ett kärleksintresse för huvudpersonen. Kvinnor har nästan alltid blivit skapade som en biroll till en “viktigare” karaktär.

Mer än hälften av spelare är kvinnor, säger en undersökning från The Guardian, samtidigt som kvinnor endast utgör 21% av spelutvecklare enligt en studie av Statlista, och 8% av presenterade huvudpersoner i E3 2018, en av världens största datorspelsmässor. Kvinnors utseende och roll i Tv-spel skapar en vardag för unga spelare överallt, tjejer som killar.

 

“Underkläder är inte Rustning”

Kvinnliga karaktärer i Tv-spel är oftast skapade av heteromän för heteromän, så vad finns det för anledning att skapa dem med varierande, nyanserade egenskaper med rustning som skyddar dem i strid? Titta runt på de flesta kvinnliga karaktärer och jämför dem med deras manliga motsvarigheter, männen är klädda för att kriga, medan kvinnorna är… inte klädda alls.

Några viktiga fynd från en studie från Virginia Commonwealth university, var att kvinnor i Tv-spel är ofta hypersexualiserade och används i ett belöningssystem för de manliga karaktärerna, och att dessa manliga spelare är mer troliga att acceptera våld och våldtäkt av kvinnor.

Det finns ett tydligt mönster i Tv-spel som studien visar på, men det finns också bra och hyllade kvinnliga karaktärer i Tv-spel, men dessa försvinner ofta bort i mängden av de ytliga och statiska karaktärerna. Det är inte rättvist för kvinnor att leva upp till en sådan omöjlig standard, och det är inte rättvist att låta män tro på en fantasi.

 

Vad kommer dina barn se upp till?

Den systematiska sexismen förstör inte bara unga flickors syn på kvinnor, utan unga pojkars syn på män. Pojkar borde inte växa upp i en machokultur där deras förebilder är stridsmaskiner som inte har mer känslor än lust för hämnd. Låt pojkar se styrka i kvinnor, styrka som är baserad på deras egenskaper och personlighet. Låt pojkar se den styrka som de ser i sin mamma, sina systrar och sina vänner, det är en styrka alla människor har. Idag finns det ingen anledning till att inte skapa självständiga, starka kvinnliga karaktärer i Tv-spel, och det finns inte heller någon anledning att inte skapa känslosamma och empatiska manliga karaktärer. Låt Tv-spelsvärlden spegla den riktiga. Det är först då unga flickor och pojkar kan växa upp med genuina förebilder.

 

Game Over

När jag var liten såg jag inte upp till någon kvinnlig karaktär i TV-spel. Idag ser jag upp till Lara Croft från Tomb Raider, Clementine från The Walking Dead och Alyx Vance från Half Life 2. Om ändå det inte vore 15 år för sent.

 

Bild: Screenshot från Super Mario 64