Archive for the ‘Krönika’ Category

Recension: En koffeinfri vecka 

3 november, 2022, 14:37 Krönika, Recension, Lämna en kommentar

Nyckeln till att ta sig igenom långa föreläsningar och en tröstande axel att luta sig mot i intensiva tentaperioder. Studentens bästa vän – koffeinet. Hur skulle vi egentligen klara oss om kaffeproduktionen plötsligt lägger ner eller, hemska tanke, Nocco går i konkurs? Lisa tog en för laget och antog utmaningen att gå en vecka utan koffein. Här är hennes recension. 

Nocco, Celsius, Clean och Redbull. För att inte tala om kaffet. Morgonkoppen, eftermiddagskoppen och kopparna däremellan. Utbudet av koffein är stort och begäret likaså. Som student är jag, baserat på observationer i smyg och de överfulla pant-soptunnorna i Långhuset, inte ensam om att ta till ett stycke energi på burk eller vända mig till närmsta kaffebryggare när tröttheten smyger sig på. Samtidigt är det inget nytt att koffeinintaget bör hållas nere av hälsoskäl. Livsmedelsverket rekommenderar ett dagligt maxintag på 300 mg, vilket motsvarar ca tre koppar kaffe. Det krävdes inga avancerade uträkningar för att fastställa att jag dagligen överstiger den gränsen. Till råga på allt är inflationen ett faktum och en förpackning av mitt favoritkaffe kostar idag över 60 kr på min lokala matbutik. Ett rån för en CSN-tagare kan vi ju gemensamt konstatera. Med detta i åtanke tyckte jag det var en god idé att låta mig själv vara försökskanin i ett experiment att vara utan koffein under en hel vecka. Kanske kunde det vara början på en ny livsstil som skulle spara mig både pengar och främja en bättre hälsa. 

Så, hur gick veckan? 

Det var faktiskt jobbigare än jag trodde. Trots mitt uppenbart höga intag av koffein har jag aldrig identifierat mig inte som varken kaffe- eller Noccoberoende. Abstinens och huvudvärk utan morgonkaffet? Trams. Jag gick därför kaxigt in i denna utmaning. När måndagen väl var kommen och den sista koppen innan utmaningen var drucken började jag ändå ana lite oro. Skulle detta bli tufft trots allt? Min oro besannades och tji fick jag som (spoiler alert) inte klarade hela veckan ut. 

Enligt en snabb-googling är vanliga symtom på koffeinabstinens huvudvärk, trötthet, nedstämdhet och skakningar. Några skakningar eller huvudvärk har jag under veckans gång inte stött på, men jag har absolut känt mig mer trött och tjurig, särskilt på morgnarna. Om det var av bristen på koffein, placebo eller mitt vanliga morgonhumör som spökade vågar jag inte svara på, mest troligt en kombination. 

Dagtid och eftermiddagar har gått helt okej och energidrycker har jag klarat mig ifrån utan något som helst sug. Det har varit det förbaskade kaffet och morgnarna utan den första koppen som varit jobbigast. Vanligtvis förbereder jag min kaffebryggare kvällen innan och nu har jag istället startat varje morgon med att gå upp och möta dess tomma, hånfulla blick. Att hälla upp ett glas vatten har bara inte samma känsla eller effekt, det kan ingen säga något annat om. På tal om vatten är det dock en av de positiva effekterna jag noterat. Jag har druckit mycker mer vatten än jag vanligtvis brukar. Utöver bättre vätskebalans hade det nu varit passande att redogöra för fler hälsofördelar från veckan, men det kan jag tyvärr inte. Missförstå mig rätt, det finns säkerligen mycket positiva effekter av att utesluta eller dra ner på koffeinet, det krävs nog bara mer än sex dagar för att notera någon märkbar skillnad. 

Vad tar jag slutligen med mig från denna vecka? Kommer fortsätta mitt liv som en koffeinfri själ? Ägna mig åt matchalatte och honungste och fnysa åt de kedjedrickande kaffetöntarna? 

Ni har förmodligen listat ut att svaret är nej. Nej det kommer jag inte. Jag titulerar mig nu som kaffetönt och tjuvstartade redan i lördags, det vill säga en dag innan utmaningen skulle avslutas, då jag muttrande fastslog att detta var ett löjligt påhitt och satte igång min kaffebryggare i uppror. Sen stod jag som i trans och lyssnade på kuttrandet och iakttog med stirrig blick hur de svarta dropparna rann ner i kannan. Jag hällde upp upp min kopp och tog skrattandes den första klunken. Nu börjar livet igen hann jag tänka. Nja, kanske inte riktigt. Men oj vad gott det var och oj vad jag kommer fortsätta dricka kaffe. 

Come at me inflation och hjärtrusning.

Krönika: Leva eller överleva?- Sommar 2022 

2 juni, 2022, 10:02 Krönika Lämna en kommentar

Tänk dig, snart är du där; utomlands på en vacker strand, med en svalkande drink i handen, fri från stress och ditt största problem i livet är vad du ska klä på dig till kvällens middag. Inte? Ne, inte jag heller.. Sommar innebär inte ledighet för alla, och inte heller är den stressfri för alla. Medan många ser fram emot den så kallade ledigheten, finns det andra som fortfarande försöker klura ut hur de ska överleva sommar 2022. 

Tanken slog mig att det absolut inte är första gången som jag, efter ännu ett år av slit, lovat mig själv att till sommaren ta en välförtjänt semester. Jag har pluggat, pendlat, flyttat, jobbat, tränat, och som värst; fått stå ut med människor som dragit ner på min energi. Livet har helt enkelt kommit emellan mig och mina förväntningar väldigt många gånger, som den brukar göra för oss alla. Men jag hade bestämt mig, nu skulle ännu ett år av slit äntligen belöna sig, och så blev visst inte fallet. Vi är många som ibland inte ser fram emot sommaren, och alla har vi olika anledningar till det. Du kanske kommer ha en fullspäckad schema på ett jobb du ogillar, ha ångest över att du inte har ett jobb överhuvudtaget, läsa en massa kurser för att klara dig ekonomiskt eller göra något helt annat som du vet inte stämmer överens med dina förväntningar. 

För bara tre veckor sen låg jag på sängen och tänkte på alla sommarjobb jag hade sökt till men inte fått. “Vem annars ska betala min hyra?” tänkte jag.  När jag väl fick ett jobb började jag tänka på hur lite ledig jag kommer vara och hur jag trots jobbmöjligheten inte kommer ha råd att göra det jag vill. Idag, när jag blickar tillbaka, känner jag mig lite otacksam och bortskämd. Alla har ju inte fått någon jobbmöjlighet till sommaren. Men oavsett anledning till varför du kanske inte ser fram emot sommaren, så ska du veta om att du inte är ensam om den känslan. Därför kommer lite friendly reminders inför sommar 2022 här: 

Jag vet att sommaren inte alltid är en dans på rosor, så sätt inte för höga krav på dig själv. Du har tagit dig igenom ännu en vinter, kämpat dig igenom ännu en terminen och förmodligen, precis som jag, också fått stå ut med människor som inte velat ditt bästa. Du behöver inte åka på en lyxresa för att belöna dig själv. Stränderna, resorna, vinluncherna och konserterna kan vänta. Gör allt jag precis nämnt om du kan och vill, men känn ingen ångest över det om du varken kan eller vill, du och din hälsa är viktigare trots allt. Så tänk dig nu, snart är du där; du gör precis det du kan och vill göra, och du mår bra!

Gästkrönika: Studentstaden Örebro – där du (troligtvis) inte är ensam om att vara arbetslös

31 maj, 2022, 11:06 Krönika Lämna en kommentar

“Kom förbi Krakatorget idag 11.30-13.30 och svara på en enkät om studentstaden Örebro så är glassen din. Eller svara på enkäten redan nu!”

Jag ser inlägget i Dom kallar oss studenter och trycker på länken. Svarar på enkäten trots att jag sitter i min lägenhet på Väster och absolut inte kommer ta mig till Krakatorget för att hämta en glass. Enkäten tar upp det som legat och skavt i mig sedan sommaren 2021 då jag tog min kandidatexamen i medie- och kommunikationsvetenskap från Örebro universitet: karriärmöjligheter efter utbildningen.

På campus kryllar det av studenter som äter glass får jag berättat för mig. Det är en solig dag, så bilden jag får för mitt inre är idyllisk. En lång ström av studenter på väg till Kraka. Upptagna bänkar överallt för att alla vill sitta ute och njuta av glassen innan de ska in på en föreläsning. Ungefär som när Pressbyrån har halva priset på glass, tänker jag. Inlägget i Dom kallas oss studenter uppdateras med en mening om att glassen nu tyvärr är slut. Jag undrar vilken glass de bjudit på, vad alla andra har svarat på enkäten, om de också tycker som jag. Har de redan fått jobb, och vad har de i så fall pluggat? Vad behöver man plugga för att göra karriär?

Jag har fortfarande inget jobb. Det har gått ett år och jag ser på Linkedin hur mina kurskamrater firar sina nya anställningar eller att de har jobbat ett år på samma arbetsplats. Ja, jag började plugga igen istället – och dessutom en utbildning som kan leda till mitt drömjobb – men jag kan ändå inte låta bli att känna mig avundsjuk. Avundsjuk, ganska värdelös och korkad, men framför allt stressad. Stressad över hur det ska bli i höst om jag inte får fortsätta på mitt sommarjobb. Borde jag börja leta jobb i en annan stad, trots att jag gärna vill bo kvar i Örebro några år till? Jag är så satans jävla trött (lika trött som alla andra borde vara på att jag svär i typ varenda jävla text jag skriver) på att leva på CSN. En inkomst på 10 000 kronor i månaden är slitsamt efter sex år. Tio tusenlappar i månaden funkar inte när man vill köra bil, dricka öl, gå på konserter och åka till Köpenhamn.

Så jag fyller i enkäten trots att det inte ger mig någon glass. Känner mig som en duktig medborgare som ska vara med och utveckla Örebro till en bättre stad. “Vilka områden tycker du är viktigast för att Örebro ska vara en så bra studentstad som möjligt?” “Vad tycker du är extra bra i Örebro?” “Vad tycker du behöver bli bättre i Örebro?” På varenda fråga finns ”karriärmöjlighet efter utbildningen” som svarsalternativ. Jag kryssar i det på två av tre frågor. Det där skavet gör lite mindre ont då, för kanske betyder det att jag inte är ensam. Kanske betyder det finns andra som också sitter ett år efter sin examen utan jobb.

Gästkrönika: Tack för allt Örebro studentkår

26 maj, 2022, 08:00 Krönika Lämna en kommentar

En varm och solig eftermiddag i augusti 2018. Köerna till Sobra och Corax ringlar sig långa utanför Kraka restaurangen. Runt omkring köerna går faddrar med svarta och röda tröjor. Det är lite tryckt och spänd stämning och många är nervösa, det känns ganska väl. Någonstans mitt i kön till Corax rum, där står lilla jag. En osäker men taggad 22-åring som för andra gången någonsin befann sig i Långhuset. 

Sedan den varma sensommardagen har det blivit väldigt många fler turer till både Långhuset och Corax kårsektionsrum. Jag visste redan innan jag började plugga att jag ville engagera mig i studentlivet och göra det mesta av min studietid. Redan som nystudent gick jag därför med i styrelsen, och vips så var mitt fyra år långa engagemang i Corax i rullning. Fyra år som har fyllts av glädje, kärlek och gemenskap och som har lärt mig så himla mycket. Framför allt hur viktig Örebro Studentkår är för studenterna och hur viktiga studenterna är för Örebro Studentkår.

Engagemang går ofta i vågor. Ibland vill alla vara med i styrelsen, utskotten och på aktiviteterna, och ibland ekar det nästan tomt efter engagemang. För mig har det alltid varit en självklarhet att ta ett ansvar och göra någonting gott för någon annan. Det är väl förmodligen därför som jag fortsatte engagera mig i Corax och styrelsen även efter att jag suttit ett år. Jag hade också så himla roligt och ville ta chansen att fortsätta, med lite större säkerhet och med nya människor att skapa minnen och erfarenheter tillsammans med. Att bestämma mig för att engagera mig ideellt i vår studentkår är det bästa beslut jag tagit under min studietid. Jag har genom mitt engagemang fått lära mig massor med nya saker och göra en hel drös roliga grejer som att jobba på Kåren och gå på gala. Men framför allt har jag träffat vänner för livet. Vänner som jag aldrig hade lärt känna om jag inte gjorde alla de saker jag gjorde inom ÖS under min studietid. 

Jag har så mycket känslor för Corax och ÖS och det finns så mycket jag skulle kunna säga. Historier jag skulle kunna dra från dessa fyra år om saker jag sett, gjort och varit med om. Massor, men det finns också ett enstaka, ensamt ord som egentligen summerar allt. Tack. Tack till Örebro Studentkår för att ni finns för alla oss studenter och för alla möjligheter ni ger oss till engagemang för något större än oss själva. Tack till alla studenter som på något sätt engagerat sig i studentkåren sedan hösten 2018 och som därför hjälpt till att förgylla min studietid. Tack till Corax som i fyra år har varit mitt andra hem och till kårsektionsrummet som jag har spenderat ofantligt många timmar i. Till alla vänner och människor inom Corax och ÖS jag träffat under dessa år, tack. Tack för allt, tack för mig.

Jag känner mig väldigt nöjd med det jag åstadkommit med min studietid i Örebro. Jag har varit del av en större gemenskap än vad jag hade kunnat drömma om och det har verkligen gett min studietid det lilla extra. Allt jag gjort på sidan om studierna har verkligen fått mig att växa som människa och det är erfarenheter och kunskaper jag stolt kan bära med mig när jag nu ska vidare i livet och ställa mig längst fram i klassrummet och vara en förebild för tioåringar. Jag är stolt över den person jag är idag och det har jag till stor del Örebro Studentkår att tacka för.

Skribent: Lisa Alm

Fotograf: Attessa Nilsson

Krönika: På universitetet vet alla allt om allt

25 maj, 2022, 16:14 Krönika Lämna en kommentar

För en 18-åring som nyligen tagit studenten kan universitet kännas överväldigande och otäckt. Där hänger ju alla vuxna. Alla vuxna som redan kan allt om allt. Det är sedan gammalt, en sanning som alla 18-åringar vet om. I dag, snart tre år senare, vet jag att det är en lögn. En osanning som någon elak hittat på. En person som sannerligen inte var på så värst gott humör. Det önskar jag att någon berättade för mig när jag för första gången klev in i lokalerna på universitetet.

När jag var sex år gammal och satt bland de andra barnen på mattan inne på förskolan – då hände det. Utmärkt! Det var nog vad jag tänkte. Jag visste vad det skulle bli av mig. Jag ville berätta historier, precis som min lärare gjorde när hon livfullt plockade fram rekvisita från sin stora bruna koffert. Jag minns hur jag ibland kollade mig förvånat omkring och la märke till hur de andra barnen gjorde mest det barn gör, ja alltså… inte lyssnar så noga, medan jag satt helt tyst med fullt fokus på historien som utspelade sig mitt framför oss. De andra barnen, ja, vad de nu än gjorde, förstod jag mig inte på. Jag vet bara att jag satt på helspänn, stirrade på den blå sjalen som skulle föreställa vatten, och de egengjorda barkbåtarna som med enkla handrörelser seglade långsamt över sjalens veck. Jag njöt av varenda sekund, och ibland hände det att jag avbröt för att fråga något. En aning otrevligt kan tyckas, att avbryta, men min lärare, hon sken upp som en sol, och svarade med glatt humör på frågan. Jag tyckte om henne, och jag älskade hennes alldeles för händelserika historier. 

Den berättelsen är anledningen bakom min tid på universitetet. Jag visste redan som sexåring vad jag ville bli, och jag visste att något kreativt, det skulle det bli av mig. Och som 18-åring tog jag därför chansen – jag skulle studera språk på universitetet och bli en skicklig historieberättare. Men lite visste väl jag att allt skulle vara så pretentiöst och allvarsamt, inte alls som på mattan på förskolan. Den 25 maj 2022, med nio dagar kvar på universitet, har jag lekt vuxen på universitetet i snart tre år. Jag har kommit underfund med att universitetsmiljön, det är nog ingenting för mig. Missförstå mig rätt, jag har lärt mig en hel del, det är inte det, utan den skugga av den lögn jag gick på som 18-åring. Den sitter liksom fastklistrad på näthinnan. Faktum är att det för mig räcker att gå in i universitetsbiblioteket för att få lögnen slängd i ansiktet en gång till. Där inne finns det ingen som berättar mysiga och härliga historier. Det finns ingen matta, inte vad jag har kunnat se i alla fall. Där inne är folk tysta. De läser litteratur från sent 1970-tal och dricker vatten från en flaska som för bara någon vecka sedan innehöll coca-cola. 

Med all respekt, jag beundrar alla som studerar, att de orkar. Att de orkar stå ut med känslan och tanken på att vara otillräcklig. Det är bara jag som insett att den tanken inte är något för mig. Nu är det dock som så att jag är lite av en hycklare… jag har ju till hösten tänkt att fortsätta plugga. Men den här gången, ska jag inte oroa mig för om det jag gör är tillräckligt bra eller inte. Jag ska inte bli stressad av alla studenter som sliter livet ur sig inne på biblioteket. Den här gången ska jag komma ihåg sexåringen inom mig som bara ville berätta historier, sexåringen som drömde om att bli historieberättare. För historieberättare det ska jag bli, en skicklig sådan. 

KRÖNIKA: SPRING MEN STÅ STILL

4 maj, 2022, 15:58 Krönika, Lämna en kommentar

“Vi har bara ett liv” och “man får energi av att vara med dem man tycker om” går på repeat i mitt huvud i princip varje dag. Jag har hört det kanske för många gånger, och tro mig jag vet, jag vet att varje dag som går kommer jag aldrig att få tillbaka igen. Och jag vet att man ska träffa vänner och familj ofta för att må bra. Men jag vet också mina egna begränsningar. 

Till en början var det såklart svårt att förstå varför jag nästan helt slutade fungera efter en helg med vänner och sena nätter. Men så småningom hamnade jag i ett rum inrett med fåtöljer, där näsdukar på sidobordet var lika givet som jordgubbar på midsommar och psykoterapeuten framför mig frågade “Vet du vad HSP är?”. Det var väl ungefär där jag faktiskt förstod varför “man får energi av vänner” inte alltid har stämt överens med vad jag upplevt. Förstå mig rätt, jag umgås med vänner och familj varje helg och jag får numera alltid energi av att umgås med dem, enbart för att jag längs vägen lärt mig att hantera och balansera det.

Men trots att jag själv vet och accepterar att mina helger ofta är lugna och ibland, vad jag antar är, “osociala” gäller inte detsamma för de runtomkring mig. Idag görs allt för att lyfta psykisk ohälsa, vi får ta del av statistik och skänker pengar till ideella organisationer samtidigt som vi utbildas i frågan. Bara nyligen ägnades en hel vecka åt psykisk ohälsa på campus och vi uppmanas hela tiden till att ta hand om oss själva och att prata om att vi mår dåligt, för vi är ju inte ensamma. Men när jag berättar om att jag är HSP (Highly Sensitive Person), av vilken anledning som helst, och allt vad det innebär är det nästan som att det tystnar, reaktionen är ungefär “ännu en bortförklaring för en känslig person”.

Det är såklart slående eftersom 1/10 av alla är just det, många är det förmodligen utan att veta. Saken är den att HSP inte nödvändigtvis är något negativt, i stora drag är det till och med positivt och kan ses som en tillgång. Men i vissa fall kan det ta formen av psykisk ohälsa, om inget orsaka det. Det är den delen som är så svår för andra att förstå, för om det faktiskt inte är psykisk ohälsa, vad är då problemet? Har vi ångest, är deprimerade eller stressade så har vi hela samhällets stöd, för det är den psykiska ohälsa som det diskuteras om, men vad händer egentligen när det inte är något av det?

Jag ifrågasätter om samhället verkligen är så accepterande av psykisk ohälsa som det påstås och antas vara. Det är okej när det är utforskat och omdiskuterat, men annars finns det till stora delar motstånd. Vi ska kunna fungera “som vanligt” och göra framsteg, vi ska skaffa utbildning och arbeta. Men vi ska också prata om att vi mår dåligt, ta tag i det och ta hand om oss själva. Det finns en lång bit kvar på vägen till att fullt acceptera alla typer av psykisk (o)hälsa, skiljaktigheter och egenskaper. Kanske borde det ha sitt startskott på universitet under temaveckor, genom inlägg på sociala medier eller politiska debatter, det behöver bara börja någonstans.

KRÖNIKA: DAGS ATT VÄNDA BLAD

7 april, 2022, 15:28 Krönika Lämna en kommentar

Zoom-föreläsningar iklädd morgonrock och med avstängd kamera i all ära – jag är spänd över att nu ta del av vad studentlivet verkligen har att erbjuda.

Storögd ser jag mig omkring när jag uppflugen på min cykel intar campusområdet. Parkeringarna är fyllda till bredden av bilar och omkring mig vimlar det av andra studenter. Var kommer alla människor ifrån? – hinner jag tänka, innan jag lyckas knipa en ledig plats vid cykelstället och går den sista biten mot Forumhuset. Hur många studenter går egentligen på Örebro Universitet?

Eftersom jag lyckades pricka in min studietid mitt under blomstrande pandemi är jag van vid föreläsningar bakom en skärm. Långa dagar vid köksbordet hemma i lägenheten och på sin höjd ett besök till universitetsbiblioteket för att låna en bok. Workshops och tentor på plats, för att inte tala om synen av ett campus fyllt med folk, är därför främmande. Lika främmande som när en kompis nyligen frågade mig om jag ville äta lunch på Kraka. Kraka? Vad är en Kraka?

Väl inne i skolan, efter att ha mött upp min välinformerade vän, samma vän som upplyste mig om Kraka, får jag veta att all undervisning nu är platsbaserad igen. Juste – 28:e mars. Datumet som så länge tycktes vara en evighet bort. Det förklarar alla människor. Studenter och lärare som med sina datorväskor i händerna, liksom jag, nu får inta Örebro Universitet på riktigt. Plötsligt känns skolan levande. De tidigare tomma korridorerna är nu fyllda av sorl och till kaffemaskinen i Forums café är det kö. Det slår mig att det ju är så här det ska vara. Skolan är inte till för att stå tom, den ska vara full med liv.

Jag kastas tillbaka ett och ett halvt år och minns känslan när jag efter min antagning läste att introduktionen 2020 skulle ställas in. Att Örebro universitet, liksom alla andra skolor i landet, inför distansundervisning. Var det såhär min studietid skulle bli?

Fortfarande kan jag ibland känna mig smått bitter över att pandemin snuvade mig på min första tid som nystudent. Att jag redan avklarat min sista tenta och alltså aldrig får ta del av den (vad jag vill tro) högtidliga stämningen av att kliva in och skriva en salstenta. Men i takt med att studenterna rör sig tillbaka mot campus är det nu dags att vända blad. Än har jag nästan halva min utbildning kvar och jag har redan hunnit med en hel del. Lunch har avnjutits på såväl Kraka som på Pasta la vista. Jag har köat, länge, till fredagsklubben på Kåren, skaffat nya vänner i kön och sedan dansat till stängning. Sittningar, Timebeer och sena kvällar nötandes på campus. Jag har till och med gjort slut med min prestationsångest och gått med i Lösnummer.

En ny värld har öppnats och jag vågar ta allt fler steg in i den. Visst, distansundervisningen var många gånger bekväm, det ska jag inte sticka under stolen. Men Zoom-föreläsningar iklädd morgonrock och med avstängd kamera i all ära –  jag är spänd över att nu ta del av vad studentlivet verkligen har att erbjuda. Kanske, tänker jag, medan jag tillsammans med mina klasskompisar intar föreläsningssalen. Kanske blir min studietid inte så dum trots allt.

KRÖNIKA: Coming to Sweden for one semester

24 mars, 2022, 14:10 International, Krönika, Lämna en kommentar

Before I even got in university, I knew I wanted to do my Erasmus semester abroad – still didn’t know where, but pretty much everywhere outside Greece worked. I always thought that it’s going to be an easy transition for me because we used to change cities as a family when I was a child because of my father’s job. And still as an adult I was apart from people I love and care about all the time, including my family since I have lived alone for seven years now.

One toxic relationship and one bachelor’s degree afterwards (I’m not going to kiss and tell how many years have gone by) and now I am student again with the opportunity to finally do my Erasmus (let’s be honest reason number one to get into law school was just that)

Making a choice was HARD. I still remember this period as one of the most stressful. Making decisions makes me stressful in general. So, I really wanted to experience a country -far away- and different from my own- Greece. I chose Sweden for that – and in particular Örebro. I remember how much I cried the day I left Greece, but I also remember how enthusiastic I felt when I was on the airplane above the clouds. Enthusiastic about my new home and life.

The first two days at least, I didn’t like anything. My room, the common kitchen, the supermarket. Anything. I barely left my room the first few days. I remember one day my ESN group had plans for pre-drinking and there was a party evening planned. Pretty casual. But the combination of homesickness and anxiety couldn’t even let me leave my bed. I used to cry at random times of the day. Especially when I saw my place or my closest people doing something together back home. Whenever I saw them, I felt like I really wanted to go back. I didn’t understand what I was doing here. I couldn’t be happy or grateful with anything here.

The last thing I could’ve expected was that I would miss the city I live in Greece, because for the last few years I didn’t really like it anymore there. But here I was missing my favorite bar and a walk in the city center. I am not sure if you miss the people or the place though. Since I came here, I feel that people also define our relationships to places.

I am not sure what happened and when and I started feeling more comfortable here. But it happened. And it will happen to you too even if it doesn’t feel like that now. People, nature, pastries help a lot…

A month passed by for me to feel kind at home here. Now I don’t want to leave.

GÄSTKRÖNIKA: HUR LÄNGE ORKAR MAN HÅLLA FAST VID EN DRÖM?

1 mars, 2022, 13:25 Krönika Lämna en kommentar

I december 2016 hoppade jag av sjuksköterskeprogrammet på Örebro universitet efter två terminer. Jag ville satsa helt på min allra högsta dröm, den som jag haft sedan jag var åtta år. Drömmen om att skriva. Drömmen om att bli författare.

Jag började en ny utbildning på Örebro universitet hösten 2018. Tog examen tre år senare, under pandemisommaren 2021. Firade i Karlaparken med glittriga drinkar och några av mina närmsta vänner. Sommarjobbade på Sveriges Radio och sökte jobb till hösten med min nya, fina kandidatexamen. Marknadsförare, copywriter, journalist och drömjobbet: redaktör på bokförlag. Jag sökte så många jobb att jag tappade räkningen.

Den där pandemisommaren blev till pandemihöst. Jag hade inget jobb trots min kandidatexamen. Fan, jag måste söka mig till hemtjänsten igen. Alla mina högskolepoäng från sommarkurser i kreativt skrivande och svenska språket stod på mitt CV tillsammans med min kandidatexamen. Högskolepoäng staplade på rad som inte hjälpte mig någonting, inte tog mig någonstans. Istället fick jag gå tillbaka till kommunala arbetskläder och kortklippta naglar utan nagellack.

I september 2021 fick jag ett mail om att jag kommit in som reserv på utbildningen Förlagskunskap på Stockholms universitet. Jag behövde ge ett svar inom några dagar. Jag målade naglarna och tackade ja. Började pendla till Stockholm och skrev på mitt senaste bokmanus under tågresorna. Fortsatte samla högskolepoäng och skulder hos CSN.

Sommaren 2022 tar jag examen från Förlagskunskap. Kommer jag äntligen få ett förlagsjobb tack vare den här examen, eller är det bara ännu fler högskolepoäng staplade på varandra som kanske inte ger mig någonting? För någon månad sedan skickade jag in mitt fjärde bokmanus till förlagen. I mailkorgen har refuseringsbreven börjat trilla in. Och jag undrar: Hur länge orkar man hålla fast vid en dröm? Hur långt ska man gå innan man inte orkar mer och till slut ger upp sin dröm?

Men så börjar jag dagdrömma igen om hur glad, ja rent av lycklig, jag kommer vara den dagen jag får ett mail om att mitt manus blivit antagit. Jag rycks ur min fantasi av tårar som rinner nerför kinden. Och då blir det värt att kämpa lite till.

Krönika: Du missförstår mig

10 februari, 2022, 14:54 Krönika, Lämna en kommentar

Utan förvarning slår det mig – jag står i badrummet innan en presentation. Sakta omfamnas jag av hopplösheten, den kväver mig. I samma stund börjar jag famla efter något annat att tänka på, något som skulle få min stingslighet att avta, men jag misslyckas. Istället blir jag fem år igen och sträcker mig raklång efter min nalle på sängen. Inom loppet av en evighet sätter jag mig motvilligt vid datorn – jag vill inte att du ska missförstå mig även fast jag vet att du kommer göra det. 

Under hela presentationen sitter jag med nallen i famnen, jag kramar om den hårt, och för varje gång min kropp vill stamma eller darra på rösten, så kramar jag om den lite hårdare – tänk om de inte förstår mig? Den allt för bekanta ångestkänslan drabbar mig när jag ska få någon att inse det jag redan vet. Den överrumplar mig, kryper sig tätt intill, och tar sitt stadiga grepp. Jag blir livrädd. Utan någon som hör är det som att min hjärna skriker – jag vill att du ska förstå mig, jag vill att du ska se mig för den jag verkligen är, och jag vill inte att du ska missförstå mig även fast jag vet att du kommer göra det. 

Ibland känns det som att det enda vi vill är att bli sedda för de vi verkligen är. I skolan vill vi att lärarna ska förstå oss, hemma vill vi att våra föräldrar ska se oss, och när vi umgås med kompisar så vill vi att de ska acceptera oss. Vi skriver liksom under på att bli missförstådda så fort vi ingår en relation. Min favoritfärg är rosa – var den inte blå säger någon? Nej, det är den inte, för du har inte lyssnat, eller var det jag som var förvirrande otydlig? Med andra ord räcker det att öppna munnen för att bli missuppfattad. Troligtvis handlar det om att det bara är sin egen person som har tillgång till sina tankar och sätt att se på saker, osynliga för andra att se. Och eftersom de inte är synliga så måste vi hela tiden förklara, upprepa och omformulera våra egna sanningar. Värst av allt måste ändå vara att lära känna en ny person, toppen på isberget. Där måste jag säga att det finns något alldeles extra – högrisk för missförstånd av stora mått. För just när man tror att målet är nått, så måste man gå tillbaka, och återigen uppleva allt medan missförstånden inte kan låta bli att hopa sig i små och till synes banala sammanhang.  

Ofta tänker jag – vad är det man missar?? Är det jag som är otydlig? Är det den andra personen som inte lyssnar? Svaret är förmodligen en absurd blandning av de båda två. Dessutom verkar det inte spela någon roll hur mycket man försöker. För i skolan stavar läraren ändå fel på ens namn, ens föräldrar kommer fortfarande att laga mat som man inte tycker om, och att ibland tjafsa med sina kompisar, tycks vara närmare oundvikligt. Det är ändå fantastiskt och ironiskt på samma gång. Möjligen är det även därför vi människor känner behovet av att berätta och uttrycka oss. Vi målar, skriver, sjunger och pratar för att visa insidan av oss själva till allmän beskådan. Vi tittar på filmer, lyssnar på musik och uttrycker oss för att bevisa för andra, och oss själva, att det är så här vi är. Vi skyltar tydligt, använder både stopptecken och väjningsplikt. Ändå blir vi missförstådda och uppfattas inte alltid som vi vill. Vi blir istället något annat eller snarare någon som vi inte tänkt oss, helt i andras händer att döma, och ibland, vet vi inte ens om det själva. 

Alla som någon gång varit på dejt eller försökt lära känna en ny person förstår vad jag menar. Faktum är att varje litet ord kommer att analyseras. Både en och två gånger. Om du har otur, även en tredje gång. Och kanske har du och en kompis uppfattat en och samma person på två olika sätt. Det är nästan så att man börjar fundera på om det verkligen är samma person vi pratat om. Det beror nog i och för sig på att vi tolkar beteenden och uttryck på olika sätt – tänker nog många – men om man googlar, så upptäcker man ganska snabbt att det handlar om att vi många gånger kommunicerar för vår egen skull. Vi vill så gärna berätta och förklara, och så vips, har vi glömt bort personen på andra sidan bordet, inte så konstigt att vi då blir missuppfattade. Det är nog också så jag upplever det i mångt och mycket – jag blir inte ordentligt lyssnad på, och det jag vill säga blir istället till något helt annat. 
Så ännu en gång kommer jag att tänka på presentationen, då jag kramade om min nalle med förhoppningen att ångestkänslan skulle komma på att den misstagit sig, det är ju inte mig den vill ha. Och jag som bara önskade att alla skulle förstå – är det verkligen så mycket begärt? Men som en gåva från himlen avbryts mitt övertänkande av ni vet vad. Väckarklockans helvetiska signaler får mitt hjärta att bulta mot revbenen på ett synnerligen obehagligt manér. Hastigt öppnar jag ögonen och får syn på min nalle, mjukt vilar den i min famn. Och plötsligt förstår jag. Befriande släpper ångestkänslan sitt stadiga grepp, men utan någon som helst förvarning slår det mig – jag vill att du ska förstå mig, jag vill att du ska se mig för den jag verkligen är, och jag vill inte att du ska missförstå mig även fast jag vet att du kommer göra det.