Annie Axelsson: Sentimental med examensskakiga ben

13 januari, 2017, 14:52 Krönika Lämna en kommentar

Som ett avbrott från C-uppsatsskrivandet gick jag på en lunchföreläsning där mitt fackförbund bjöd på smörgås och bubbelvatten. Föreläsningens syfte var ”En möjlighet att inspireras inför er framtid som socionomer”. Föreläsaren själv var nyutexaminerad men hade redan hamnat i det fackliga arbetet. I publiken fanns socionomstudenter från olika terminer och längst bak satt jag, en student på termin sex. Förundrad över att jag endast har en återstående termin kvar innan examen. Termin sex? Hur hamnade jag ens här? Tänkte jag.

För nästan exakt tre år sen flyttade jag in i ett litet rum i en delad lägenhet och dagen efter tog jag bussen till ett mörkt campus. Där väntades det introduktion i form av lek och fest med ett gäng helt främmande människor. De kommande veckorna bestod av socialisering där alla, över en varmkorv med bröd och lite fulvin, ansträngde sig för att försöka skapa ett framtida vänskapsnätverk. Funderingar och förväntningar över hur studenttiden skulle bli var ständiga tankar som upptog min tid de stunder introduktionen inte erbjöd piratfest och pizzakväll. Tanken på att om tre år vara utexaminerad och titulerad hade inte slagit mig än. Såklart.

Tillbaka till termin sex. Föreläsningen var relativt grundläggande. Bland annat läste killen från fackförbundet upp en rad olika yrken en socionom kan arbeta med, dessutom presenterade han beskrivningen av en socionom sammanfattat från Wikipedia. Den lät ungefär så här: ”En socionom har kunskap om hur sociala, samhälleliga problem uppkommer och om hur de kan förändras. De har kunskap om det offentligas resurser och lagar i socialtjänstens… bla bla bla”. Någonstans där slutade jag lyssna och började istället undra: Kan jag ens det här? Har alla hemtentor och seminarieuppgifter gett mig verktygen till att ha kunskap om samhälleliga och sociala problem ska lösa? Och tänkte tankar som: Att om en termin förväntas jag gå från sovmorgnar, Kårenkvällar, flamsiga grupparbeten och Netflix-maraton på dagtid till att vara nyutexaminerad, arbeta heltid, ha massor av ansvar, samtidigt som jag ska lämna min älskade studentstad.

I en risk att inte uttråka er som inte studerar på socionomprogrammet går det ju att tala lite mer generellt om att ta examen. Det är ju något vi alla studenter, förhoppningsvis, har som gemensamt mål. Och kanske har ni precis som mig, som är i slutet av utbildningen, en del tankar kring hur studietiden kunde spenderats annorlunda.

Sådant jag tänkt på i min lilla separationsångest från studentlivet är:

  • Om jag engagerat mig, socialiserat och pluggat tillräckligt.
  • Varför jag inte alltid pluggat i bibblan istället för att spana på folks outfits i Långhuset.
  • Jag hade ju haft tid att läsa en kvällskurs, varför gjorde jag inte det?
  • Hur mycket pengar hade jag sparat om jag haft termos varje gång som jag köpt kaffe i Forum?

Petitesser. Och självklart är jag motiverad till att kasta mig ut i arbetslivet. Och nöjd med min studietid. Kanske träder en liten identitetskris in bara då en inte längre kan kalla sig student i Örebro. Vilket faktiskt inte är så konstigt då jag (läs: vi) under flera år, bott, levt, pluggat, jobbat och umgåtts. Och snart kommer dagen då allt bara tycks försvinna.

Jag har snart gått tre år på universitetet, och hela tiden tänkt att när jag tar examen kommer jag vara redo att ta lämna studentlivet och ta arbetslivet med storm. Frågan kvarstår. Blir en någonsin det?

Skribent: Annie Axelsson
Foto: Privat

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

KRÖNIKA – Malin Karlsson: ”På en plats där du känner dig allt annat än hemma”

17 april, 2019, 12:30 Krönika, Maxa studierna, Resa Lämna en kommentar

Mitt namn är Malin, jag är 23 år och läser sista terminen på programmet Medier, kommunikation och PR vid Örebro…


KRÖNIKA – Sofia Lund: ”Lucy in the sky – till minne av världens finaste katt”

16 april, 2019, 11:34 Krönika Lämna en kommentar

Veterinären ser mig i ögonen och frågar med låg röst om det är dags nu? Jag nickar och känner hur…


Krönika – Sara Salavati: ”Ett missförstånd eller en omedveten önskan?”

14 mars, 2019, 11:38 Krönika Lämna en kommentar

När en individ väljer att leva som utbytesstudent under en viss period behöver denne småningom en dag komma tillbaka till…


Krönika – Nicole Palm: “Mörka ögon och utsmetat smink”

28 februari, 2019, 12:11 Krönika Lämna en kommentar

Alkohol dricks och spills ur alla glas i det dunkla rummet. Till och med jag som aldrig har smakat stinker…


Fiction: A Dream Within A Dream

14 februari, 2019, 13:41 International, Krönika Lämna en kommentar

The second I opened up my eyes I regretted it. I started gazing at my ceiling as I numbered the…


Krönika – Rebecca Stråhle-Wolke : ”Det är vår tid att skriva historia nu”

7 februari, 2019, 11:59 Åsikt, Krönika Lämna en kommentar

Har du hört om vem Tarana Burke är, vad Grupp 8 gjorde eller vem som var det första kvinnliga statsrådet…


Krönika – Nicole Palm: “Det är under introduktionen man lever”

1 februari, 2019, 12:27 Föreningsliv, Krönika, Örebro studentkår, Uteliv Lämna en kommentar

Jag tvekade verkligen inför introduktionen och visste inte ens om jag skulle våga gå dit, trots att jag så gärna…


Chronicle – Sara Salavati: ”A Surreal Reality Across the Atlantic Ocean”

24 januari, 2019, 13:47 International, Krönika, Maxa studierna Lämna en kommentar

”Hollywood was only a dream“ – is how a chapter ends in an autobiography about Marilyn Monroe. I remember how…


Krönika – Ulrika Winge: ”Vice chefredaktör. Det låter rätt flådigt va?”

16 januari, 2019, 11:53 Föreningsliv, Krönika, Maxa studierna Lämna en kommentar

Ja, så flådigt att jag inte alls kunde tänka mig att söka när tillfället kom för ett år sedan. Jag…


KRÖNIKA – Nicole Palm: ”Gamla traditioner är till för att brytas”

21 december, 2018, 13:56 Krönika Lämna en kommentar

Snöflingor dalar ned i kylan utanför det frostbelagda fönstret, men där inne sprider sig värmen och omger alla de skrattande…



Instagram


Twitter