Annie Axelsson: Sentimental med examensskakiga ben

13 januari, 2017, 14:52 Krönika Lämna en kommentar

Som ett avbrott från C-uppsatsskrivandet gick jag på en lunchföreläsning där mitt fackförbund bjöd på smörgås och bubbelvatten. Föreläsningens syfte var ”En möjlighet att inspireras inför er framtid som socionomer”. Föreläsaren själv var nyutexaminerad men hade redan hamnat i det fackliga arbetet. I publiken fanns socionomstudenter från olika terminer och längst bak satt jag, en student på termin sex. Förundrad över att jag endast har en återstående termin kvar innan examen. Termin sex? Hur hamnade jag ens här? Tänkte jag.

För nästan exakt tre år sen flyttade jag in i ett litet rum i en delad lägenhet och dagen efter tog jag bussen till ett mörkt campus. Där väntades det introduktion i form av lek och fest med ett gäng helt främmande människor. De kommande veckorna bestod av socialisering där alla, över en varmkorv med bröd och lite fulvin, ansträngde sig för att försöka skapa ett framtida vänskapsnätverk. Funderingar och förväntningar över hur studenttiden skulle bli var ständiga tankar som upptog min tid de stunder introduktionen inte erbjöd piratfest och pizzakväll. Tanken på att om tre år vara utexaminerad och titulerad hade inte slagit mig än. Såklart.

Tillbaka till termin sex. Föreläsningen var relativt grundläggande. Bland annat läste killen från fackförbundet upp en rad olika yrken en socionom kan arbeta med, dessutom presenterade han beskrivningen av en socionom sammanfattat från Wikipedia. Den lät ungefär så här: ”En socionom har kunskap om hur sociala, samhälleliga problem uppkommer och om hur de kan förändras. De har kunskap om det offentligas resurser och lagar i socialtjänstens… bla bla bla”. Någonstans där slutade jag lyssna och började istället undra: Kan jag ens det här? Har alla hemtentor och seminarieuppgifter gett mig verktygen till att ha kunskap om samhälleliga och sociala problem ska lösa? Och tänkte tankar som: Att om en termin förväntas jag gå från sovmorgnar, Kårenkvällar, flamsiga grupparbeten och Netflix-maraton på dagtid till att vara nyutexaminerad, arbeta heltid, ha massor av ansvar, samtidigt som jag ska lämna min älskade studentstad.

I en risk att inte uttråka er som inte studerar på socionomprogrammet går det ju att tala lite mer generellt om att ta examen. Det är ju något vi alla studenter, förhoppningsvis, har som gemensamt mål. Och kanske har ni precis som mig, som är i slutet av utbildningen, en del tankar kring hur studietiden kunde spenderats annorlunda.

Sådant jag tänkt på i min lilla separationsångest från studentlivet är:

  • Om jag engagerat mig, socialiserat och pluggat tillräckligt.
  • Varför jag inte alltid pluggat i bibblan istället för att spana på folks outfits i Långhuset.
  • Jag hade ju haft tid att läsa en kvällskurs, varför gjorde jag inte det?
  • Hur mycket pengar hade jag sparat om jag haft termos varje gång som jag köpt kaffe i Forum?

Petitesser. Och självklart är jag motiverad till att kasta mig ut i arbetslivet. Och nöjd med min studietid. Kanske träder en liten identitetskris in bara då en inte längre kan kalla sig student i Örebro. Vilket faktiskt inte är så konstigt då jag (läs: vi) under flera år, bott, levt, pluggat, jobbat och umgåtts. Och snart kommer dagen då allt bara tycks försvinna.

Jag har snart gått tre år på universitetet, och hela tiden tänkt att när jag tar examen kommer jag vara redo att ta lämna studentlivet och ta arbetslivet med storm. Frågan kvarstår. Blir en någonsin det?

Skribent: Annie Axelsson
Foto: Privat

Krönika: Leva eller överleva?- Sommar 2022 

2 juni, 2022, 10:02 Krönika Lämna en kommentar

Tänk dig, snart är du där; utomlands på en vacker strand, med en svalkande drink i handen, fri från stress…


Gästkrönika: Studentstaden Örebro – där du (troligtvis) inte är ensam om att vara arbetslös

31 maj, 2022, 11:06 Krönika Lämna en kommentar

“Kom förbi Krakatorget idag 11.30-13.30 och svara på en enkät om studentstaden Örebro så är glassen din. Eller svara på…


Gästkrönika: Tack för allt Örebro studentkår

26 maj, 2022, 08:00 Krönika Lämna en kommentar

En varm och solig eftermiddag i augusti 2018. Köerna till Sobra och Corax ringlar sig långa utanför Kraka restaurangen. Runt…


Krönika: På universitetet vet alla allt om allt

25 maj, 2022, 16:14 Krönika Lämna en kommentar

För en 18-åring som nyligen tagit studenten kan universitet kännas överväldigande och otäckt. Där hänger ju alla vuxna. Alla vuxna…


KRÖNIKA: SPRING MEN STÅ STILL

4 maj, 2022, 15:58 Krönika, Lämna en kommentar

“Vi har bara ett liv” och “man får energi av att vara med dem man tycker om” går på repeat…


KRÖNIKA: DAGS ATT VÄNDA BLAD

7 april, 2022, 15:28 Krönika Lämna en kommentar

Zoom-föreläsningar iklädd morgonrock och med avstängd kamera i all ära – jag är spänd över att nu ta del av…


KRÖNIKA: Coming to Sweden for one semester

24 mars, 2022, 14:10 International, Krönika, Lämna en kommentar

Before I even got in university, I knew I wanted to do my Erasmus semester abroad – still didn’t know…


GÄSTKRÖNIKA: HUR LÄNGE ORKAR MAN HÅLLA FAST VID EN DRÖM?

1 mars, 2022, 13:25 Krönika Lämna en kommentar

I december 2016 hoppade jag av sjuksköterskeprogrammet på Örebro universitet efter två terminer. Jag ville satsa helt på min allra…


Krönika: Du missförstår mig

10 februari, 2022, 14:54 Krönika, Lämna en kommentar

Utan förvarning slår det mig – jag står i badrummet innan en presentation. Sakta omfamnas jag av hopplösheten, den kväver…


KRÖNIKA: EN BLOMMA FRÅN MIN MORMOR

25 januari, 2022, 13:33 Krönika, Lämna en kommentar

Innan jag gick av buss fem mot Hovsta, vid hållplatsen Norra Kyrkogården, gav jag en av de blommor jag höll…