Amanda Ankarhem: Jag är en äventyrsjunkie

20 augusti, 2014, 14:45 Krönika Lämna en kommentar

Sommaren lider mot sitt slut och därmed även årets sommarjobb. Jag har arbetat min femte säsong som reseledare och på lördag är det ännu en gång dags att resa hem till verkligheten. En verklighet som känns så avlägsen att den lika gärna skulle kunna vara en dröm. Jag ska hem till en verklighet med hyra, lån, och skyldigheter. Hem till ett liv som just nu är på paus.

Det är tredje gången jag försöker lämna livet som reseledare, men varje gång slutar det med att jag åker tillbaka. Trots att det är tredje gången är det precis lika läskigt och omvälvande som de tidigare gångerna. Rädslorna far runt i mitt huvud som en virvelvind av frågor. Varför är det så svårt att åka hem till tryggheten? Vad är det som gör det omöjligt att stanna på en och samma plats? Hur finner jag ro? Men när jag sätter mig ner i den hårda sängen och tänker efter vet jag egentligen redan svaret.

För mig är det fruktansvärt skrämmande att åka hem till Sverige och den plats där allt alltid är sig likt. Tanken på att lämna mina kollegor, vänner och den nya, lilla familj jag fått blir till en stor, tung och seg klump i min mage. Att komma hem till en vardag där allt flyter på som vanligt, utan äventyr och unika upplevelser. Jag erkänner. Jag har glömt hur man gör där hemma i Sverige. Jag har glömt hur man lever ett vanligt liv. Jag är inte den person jag en gång var – jag är en äventyrsjunkie.

Mitt livs äventyr började år 2010 när jag först började arbetet som reseledare. Jag hade knappt rest eller varit utomlands något alls i mitt liv och världen kändes oändligt stor. Jag var en blyg och tillbakadragen tjej som drömde om upplevelser, spänning, äventyr och kulturkrockar. Men jag vågade inte ta för mig av livet. Tills jag en dag fick nog.

Fyra år senare, och många erfarenheter och upplevelser rikare, kan jag nu titta tillbaka på den personliga utveckling jag gjort. Jag brukar säga att den utvecklingen man gör på bara en säsong som reseledare är likvärdig med vad man upplever på kanske två, till och med tre, år hemma. Vem utvecklas inte som människa efter att ha upplevt jordbävningar, översvämningar och en livs levande skorpion i sin lägenhet?

Jag har lärt känna mig själv och vet bättre vilka mina svagheter och styrkor är. Jag vet vad jag tycker om och inte tycker om. Jag har lärt mig att stå upp för mina åsikter och för det jag tror på. Jag har funnit en tillit i mig själv och styrkan att våga kasta mig in i äventyr och nya upplevelser. Jag vågar njuta av mitt liv och det jag har, oavsett var i världen jag befinner mig. Jag vet vem jag är.

Men att veta vem jag är gör inte att livet är lättare nu än då. Problemen ser bara lite annorlunda ut. Jag är beroende av äventyr och istället för att känna mig liten, ensam och ynklig i en stor värld känner jag mig splittrad i miljoner bitar. Mitt hjärta är inte längre samlat på en enda plats. Mina vänner är utspridda i alla möjliga olika länder. Mitt hem är inte längre endast en liten stad. Mitt hem är hela världen.

KRÖNIKA:“Mmm.. Live life”

15 oktober, 2021, 12:42 Krönika, Lämna en kommentar

Är det rätt att släppa på restriktionerna? Studenter vill ut på dansgolven igen och “live life”, men det är alldeles…


Krönika: Tack för mig, Lösnummer!

1 juni, 2021, 11:03 Krönika, Lämna en kommentar

För fem år sedan satt jag nervös med en nyskriven krönika som jag ville skicka till Lösnummer. Det tog ett…


Krönika: Jag vill fan bara vara normal

23 mars, 2021, 15:03 #sjuktvanligt, Krönika, Lämna en kommentar

Jag mår dåligt. Trots att jag mår bra så mår jag dåligt. Det är så svårt med alla intryck och…


Krönika: Ständigt i rörelse

9 februari, 2021, 14:23 Krönika, Lämna en kommentar

Jag sitter i en bil på väg mot Åmål. Jag hade lika väl kunnat vara på väg mot ett annat…


Krönika: To turn a pandemic

22 december, 2020, 10:11 Krönika, Lämna en kommentar

Like many others like me during this new decade of 2020 – I have learned a lot during the course…


Krönika: Då som nu för alltid

17 december, 2020, 14:59 Krönika, Lämna en kommentar

Jag har försökt att skriva om det flera gånger. Försökt att sätta ord på smärtan och våga känna den, men…


Krönika: Det finns inget vaccin mot ensamhet

8 december, 2020, 12:40 Krönika, Lämna en kommentar

Julen står för dörren och många undrar hur julfirandet ska se ut. Coronapandemin drar fram genom landet med en skrämmande…


Krönika: Det gör mig rädd att växa upp

27 november, 2020, 13:05 Krönika, Lämna en kommentar

I november fyller jag 24 år. Trots att det fortfarande är ganska ungt (hey – jag är ju inte 25…


Krönika: Tankar på ett A4

5 november, 2020, 13:45 Krönika, Lämna en kommentar

16:39 Dokumentet står tomt. Vad ska jag skriva om? Jag borde ha så mycket att skriva om. Hela året har…


Krönika – Rebecca Stråhle-Wolke: ”Min själ är inte till för att tämjas”

28 maj, 2020, 16:31 Krönika Lämna en kommentar

Jag kanske är för mycket ibland. Klär mig i för färgstarka kläder och för många olika färger på samma gång,…