Amanda Ankarhem: Jag är en äventyrsjunkie

20 augusti, 2014, 14:45 Krönika Lämna en kommentar

Sommaren lider mot sitt slut och därmed även årets sommarjobb. Jag har arbetat min femte säsong som reseledare och på lördag är det ännu en gång dags att resa hem till verkligheten. En verklighet som känns så avlägsen att den lika gärna skulle kunna vara en dröm. Jag ska hem till en verklighet med hyra, lån, och skyldigheter. Hem till ett liv som just nu är på paus.

Det är tredje gången jag försöker lämna livet som reseledare, men varje gång slutar det med att jag åker tillbaka. Trots att det är tredje gången är det precis lika läskigt och omvälvande som de tidigare gångerna. Rädslorna far runt i mitt huvud som en virvelvind av frågor. Varför är det så svårt att åka hem till tryggheten? Vad är det som gör det omöjligt att stanna på en och samma plats? Hur finner jag ro? Men när jag sätter mig ner i den hårda sängen och tänker efter vet jag egentligen redan svaret.

För mig är det fruktansvärt skrämmande att åka hem till Sverige och den plats där allt alltid är sig likt. Tanken på att lämna mina kollegor, vänner och den nya, lilla familj jag fått blir till en stor, tung och seg klump i min mage. Att komma hem till en vardag där allt flyter på som vanligt, utan äventyr och unika upplevelser. Jag erkänner. Jag har glömt hur man gör där hemma i Sverige. Jag har glömt hur man lever ett vanligt liv. Jag är inte den person jag en gång var – jag är en äventyrsjunkie.

Mitt livs äventyr började år 2010 när jag först började arbetet som reseledare. Jag hade knappt rest eller varit utomlands något alls i mitt liv och världen kändes oändligt stor. Jag var en blyg och tillbakadragen tjej som drömde om upplevelser, spänning, äventyr och kulturkrockar. Men jag vågade inte ta för mig av livet. Tills jag en dag fick nog.

Fyra år senare, och många erfarenheter och upplevelser rikare, kan jag nu titta tillbaka på den personliga utveckling jag gjort. Jag brukar säga att den utvecklingen man gör på bara en säsong som reseledare är likvärdig med vad man upplever på kanske två, till och med tre, år hemma. Vem utvecklas inte som människa efter att ha upplevt jordbävningar, översvämningar och en livs levande skorpion i sin lägenhet?

Jag har lärt känna mig själv och vet bättre vilka mina svagheter och styrkor är. Jag vet vad jag tycker om och inte tycker om. Jag har lärt mig att stå upp för mina åsikter och för det jag tror på. Jag har funnit en tillit i mig själv och styrkan att våga kasta mig in i äventyr och nya upplevelser. Jag vågar njuta av mitt liv och det jag har, oavsett var i världen jag befinner mig. Jag vet vem jag är.

Men att veta vem jag är gör inte att livet är lättare nu än då. Problemen ser bara lite annorlunda ut. Jag är beroende av äventyr och istället för att känna mig liten, ensam och ynklig i en stor värld känner jag mig splittrad i miljoner bitar. Mitt hjärta är inte längre samlat på en enda plats. Mina vänner är utspridda i alla möjliga olika länder. Mitt hem är inte längre endast en liten stad. Mitt hem är hela världen.

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Amanda Ankarhem

Skribent

Amanda Ankarhem

Fotograf

Melissa Högberg Yilmaz: ”Det har gått över styr”

19 maj, 2017, 11:57 Krönika Lämna en kommentar

Det har gått över styr. Det har gått så pass mycket över styr att den svenska befolkningen idag beräknas behöva…


Rebecca Stråhle-Wolke: Ung, dum och naiv

12 maj, 2017, 11:58 Krönika Lämna en kommentar

Jag har fyra drömyrken. Författare, astronaut, rallyförare och psykiatrisjuksköterska. Astronaut är kört – jag är värdelös på både matte och…


Mellan studier och nöje – Vår utlandstermin i Amsterdam

9 maj, 2017, 11:48 Krönika Lämna en kommentar

Anne Franks hemstad, en stad full av cyklar och kanaler i varje kvarter. Under den här terminen har vi fått…


Daniel Prieduls: Det löser sig

31 mars, 2017, 12:00 Krönika Lämna en kommentar

För tre och ett halvt år sedan tog jag, som så många andra här i livet gör, ett stort steg…


Rebecca Stråhle-Wolke: Att hitta rätt när man trodde att man inte skulle hitta någon alls

10 mars, 2017, 13:17 Krönika Lämna en kommentar

I januari förra året satte jag mina fötter i Örebro för första gången. Det här skulle bli min nya hemstad…


Victor Nilsson: Civilkuragelag – på grund av folk som mig

3 mars, 2017, 13:32 Krönika Lämna en kommentar

På väg till mataffären mötte jag en man i 25-årsåldern som såg förfärligt sliten ut. Med glansig blick, slitna kläder…


Inas Saidy: Att vara (svensk) eller icke vara (svensk)

24 februari, 2017, 11:58 Krönika Lämna en kommentar

Vinden blåser, och kylan gör nästan ont, fastän jag är påpälsad. Tåget ilar förbi in i ett stopp på spåret….


Evelin Nilsson: Varje låt var den bästa du hört och lycka fanns på dryck

10 februari, 2017, 12:00 Krönika Lämna en kommentar

Dagen var midsommar, hade förberett med vin och öl och gått av jobbpasset. Såg fram emot kvällen, den skulle bli…


Malin Glimstedt: Tack Sobrasektionen!

27 januari, 2017, 12:00 Krönika Lämna en kommentar

Det är nu fem år sedan. Fem år sedan jag nervöst gick till Krakafontänen med hjälp av Google Maps och…


Annie Axelsson: Sentimental med examensskakiga ben

13 januari, 2017, 14:52 Krönika Lämna en kommentar

Som ett avbrott från C-uppsatsskrivandet gick jag på en lunchföreläsning där mitt fackförbund bjöd på smörgås och bubbelvatten. Föreläsningens syfte…



Instagram


Twitter