Victor Nilsson: Livets lopp väntar inte på någon

30 september, 2016, 15:24 Krönika Lämna en kommentar

En dag fick du ett startnummer till livets lopp häftat på tröjan. Du öppnade dina ögon i ett universum, i en värld och i en kropp. Du fick inte välja någon av dessa. Du fick inte välja vart du började, vad för regler som skulle gälla eller vilka som skulle slumpas att stå vid din sida.

Det var ett lopp som du inte förstod men du ställde dig på startlinjen och började löpa i takt med alla andra när startskottet visslade genom luften. Du ramlade ibland men reste dig, borstade av dig och fortsatte löpa. Längs vägen hittade du personer med samma löpstil som dig själv. De tyckte du om. Ni började springa i klunga och hålla varandra om ryggen. Delade uppmuntrande ord och fortsatte att springa som ett lag. När någon var trött höll ni personen i handen och släpade med den så långt ni orkade. Men livets lopp väntar inte på någon. En och annan satte sig att vila på vägen och kom aldrig ikapp igen. En och annan blev lämnad bakom när den inte kunde hålla takten. Förhoppningsvis kom det en annan klunga som den kunde ansluta sig till.

Klungan blev med tiden tunnare och tunnare men ni höll ihop så gott ni kunde. Ibland anslöt sig nya personer till klungan. Ensamma löpare som tappat sin klunga välkomnades in bland era led. Ibland personer med annorlunda löpstil. Sakta men säkert insåg du att ni inte behövde ha samma löpstil. Att det fanns en takt i det aviga mönstret som uppenbarade sig av den saliga blandningen löpstilar. Att ni kompletterade varandra.

Du frågade dig ofta varför du löpte detta lopp? Skulle det leda någonstans? Ibland regnade det något förfärligt och en dimma av melankoli sänkte sig över dig. Du såg ingen poäng med detta hopplösa lopp som aldrig tycktes ta slut. Vägen var rak och oinspirerande. Landskapet runtomkring dig tycktes alltid se detsamma ut. Skorna skavde. Leder och muskler gjorde ont. Du var törstig. Du ville bara stanna och vila. Men livets lopp väntar inte på någon. Så du fortsatte löpa med stapplande steg.

Snart insåg du att regnet, dimman av melankoli, det oinspirerande landskapet och den raka tråkiga vägen bara var en kuliss i livets lopp. Det viktiga var personerna som löpte bredvid dig. De som kom med uppmuntrade ord, släpade dig när du var trött, höll dig om ryggen när du behövde det som mest.

Jag skiter högaktningsfullt i vart livets lopp leder, så länge jag får löpa med dig.

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Krönika: Jag vill fan bara vara normal

23 mars, 2021, 15:03 #sjuktvanligt, Krönika, Lämna en kommentar

Jag mår dåligt. Trots att jag mår bra så mår jag dåligt. Det är så svårt med alla intryck och…


Krönika: Ständigt i rörelse

9 februari, 2021, 14:23 Krönika, Lämna en kommentar

Jag sitter i en bil på väg mot Åmål. Jag hade lika väl kunnat vara på väg mot ett annat…


Krönika: To turn a pandemic

22 december, 2020, 10:11 Krönika, Lämna en kommentar

Like many others like me during this new decade of 2020 – I have learned a lot during the course…


Krönika: Då som nu för alltid

17 december, 2020, 14:59 Krönika, Lämna en kommentar

Jag har försökt att skriva om det flera gånger. Försökt att sätta ord på smärtan och våga känna den, men…


Krönika: Det finns inget vaccin mot ensamhet

8 december, 2020, 12:40 Krönika, Lämna en kommentar

Julen står för dörren och många undrar hur julfirandet ska se ut. Coronapandemin drar fram genom landet med en skrämmande…


Krönika: Det gör mig rädd att växa upp

27 november, 2020, 13:05 Krönika, Lämna en kommentar

I november fyller jag 24 år. Trots att det fortfarande är ganska ungt (hey – jag är ju inte 25…


Krönika: Tankar på ett A4

5 november, 2020, 13:45 Krönika, Lämna en kommentar

16:39 Dokumentet står tomt. Vad ska jag skriva om? Jag borde ha så mycket att skriva om. Hela året har…


Krönika – Rebecca Stråhle-Wolke: “Min själ är inte till för att tämjas”

28 maj, 2020, 16:31 Krönika Lämna en kommentar

Jag kanske är för mycket ibland. Klär mig i för färgstarka kläder och för många olika färger på samma gång,…


Why it is important to write letters to your family and friends – Advice for exchange students

11 mars, 2020, 11:51 International, Krönika, Lämna en kommentar

When you read the title of this article, you might have thought “Is she crazy? We are in 2020, no…


KRÖNIKA – Rebecca Stråhle-Wolke: “Tack för alla mina bra och dåliga beslut”

11 februari, 2020, 11:27 Krönika Lämna en kommentar

Tack till mig själv som inte lyssnade på mina familjer när de sa att jag inte fick färga håret i…