Ulrika Winge: ”Lyckan och granen”

26 januari, 2018, 11:45 Krönika Lämna en kommentar

Förra veckan åkte jag tillbaka till byn som jag växte upp i, Skeppsta. Jag hade några timmar över och hunden ville ut på en lång, bra promenad. Vi satte oss i bilen och körde mot Skeppstaskogen. Vägen satt i muskelminnet. Trots att jag bara satt i baksätet när jag bodde där som barn, satt svängarna kvar i min kropp. Bilen rullade själv iväg åt precis rätt håll.

Väl framme parkerade jag bilen vid den lilla vägkanten av oljegrus och jag och hunden gick in i skogen. Vi startade promenaden precis där jag och min syster brukade rida in i skogen som barn. Doften av fuktiga barr. Jag var lite rädd för att tappa bort mig, så jag lade ned en kartnål i mobilen vid bilens position, bara ifall att. Det visade sig att jag inte hade någonting att oroa mig för den här gången. Mitt dåliga lokalsinne finns inte här. Mina fötter kände till varje sten och stubbe, varje liten avlägsen stig. Jag gick och jag var lycklig, tillbaka där jag känner mig trygg. Hemma. Samtidigt kände jag en fysisk tyngd i mig där i skogen. Det kändes som att mitt hjärta och min maggrop hölls om av något hårt och tungt. Det är jobbigt att tänka på alla minnen som finns här. Där, under den stora granen, stannade jag och min syster med våra ponnyer när det plötsligt kom en regnskur.

Granen var så stor att den utgjorde ett perfekt tak till oss och våra två hästar, och den var så tät att den höll oss torra medan vi väntade ut regnet. Nu är den stora granen kal. Trädet är dött. Granen står kvar på samma ställe, men den lever inte lägre. Den är levande endast i mina minnen och den påminner mig om att saker i livet är förgängliga.

Jag är lycklig för att jag har de här fina minnena, men det är tungt att vara tillbaka för att lyckan är så allvarlig. Det fanns så mycket i den där granen; gemenskap, äventyr, två systrar på upptäcksfärd i skogen med sina ponnyer. Hela min barndom kan reduceras till den granen, och minnena av den innehåller så mycket mer än ett träd och några grenar.

En liknande känsla av tung lycka infinner sig också när jag ser på någon som jag älskar. De behöver inte göra eller säga något speciellt, ofta är det i stunder där de är helt omedvetna om att jag känner så starka saker. Min sambo när han har pannan i djupa veck och bekymrat försöker komma på ett sätt att laga min cykel och verktygen ligger utspridda över hallgolvet. Pluggkompisarna Elin och Ida när de är fnissiga av trötthet efter nästan ett dygns intensivt pluggande. Min vän Emma när hon svär över att hon inte får till den perfekta detaljen i sin bloggheader. Emelie när hon med glöd i blicken berättar om ett perfekt svampställe hon hittat. Farfar som säger ”kom ska du få se” för att sedan förklara något om skrivaren. Farmor när hon inte förstår vad en app är. Mormor när hon sms:ar och tipsar om olika reor hon sett i tidningen. Morfars kramar. Vid sådana tillfällen kan jag nästan brista av lycka. Människorna i min närhet är så fina och de vet inte ens om det.

Lyckan är inte lätt, den är tung för att den är allvarlig och innehåller så många lager. Jag lägger de här ögonblicken i mitt inre fotoalbum, för jag vet att de är förgängliga, och jag vill ändå kunna återvända till dem. Jag vill inte att de ska tunnas ut och försvinna, såsom granen förlorat sitt täta barrverk.

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Ulrika Winge

Skribent

Ulrika Winge

Fotograf

Krönika – Sara Salavati: ”Ett missförstånd eller en omedveten önskan?”

14 mars, 2019, 11:38 Krönika Lämna en kommentar

När en individ väljer att leva som utbytesstudent under en viss period behöver denne småningom en dag komma tillbaka till…


Krönika – Nicole Palm: “Mörka ögon och utsmetat smink”

28 februari, 2019, 12:11 Krönika Lämna en kommentar

Alkohol dricks och spills ur alla glas i det dunkla rummet. Till och med jag som aldrig har smakat stinker…


Fiction: A Dream Within A Dream

14 februari, 2019, 13:41 International, Krönika Lämna en kommentar

The second I opened up my eyes I regretted it. I started gazing at my ceiling as I numbered the…


Krönika – Rebecca Stråhle-Wolke : ”Det är vår tid att skriva historia nu”

7 februari, 2019, 11:59 Åsikt, Krönika Lämna en kommentar

Har du hört om vem Tarana Burke är, vad Grupp 8 gjorde eller vem som var det första kvinnliga statsrådet…


Krönika – Nicole Palm: “Det är under introduktionen man lever”

1 februari, 2019, 12:27 Föreningsliv, Krönika, Örebro studentkår, Uteliv Lämna en kommentar

Jag tvekade verkligen inför introduktionen och visste inte ens om jag skulle våga gå dit, trots att jag så gärna…


Chronicle – Sara Salavati: ”A Surreal Reality Across the Atlantic Ocean”

24 januari, 2019, 13:47 International, Krönika, Maxa studierna Lämna en kommentar

”Hollywood was only a dream“ – is how a chapter ends in an autobiography about Marilyn Monroe. I remember how…


Krönika – Ulrika Winge: ”Vice chefredaktör. Det låter rätt flådigt va?”

16 januari, 2019, 11:53 Föreningsliv, Krönika, Maxa studierna Lämna en kommentar

Ja, så flådigt att jag inte alls kunde tänka mig att söka när tillfället kom för ett år sedan. Jag…


KRÖNIKA – Nicole Palm: ”Gamla traditioner är till för att brytas”

21 december, 2018, 13:56 Krönika Lämna en kommentar

Snöflingor dalar ned i kylan utanför det frostbelagda fönstret, men där inne sprider sig värmen och omger alla de skrattande…


KRÖNIKA – Rebecca Stråhle-Wolke: “If you like going places we can’t even pronounce.”

18 december, 2018, 12:19 Krönika Lämna en kommentar

Jag sitter på ett hotellrum i Reykjavik, Islands huvudstad. På TV:n går ett musikprogram som spelar Perfect med One Direction….


KRÖNIKA: Amanda Karlsson ”Sjung ut”

30 november, 2018, 11:43 Krönika, Lämna en kommentar

När jag var yngre bestod mina fredagskvällar av Mix Megapols 90-talsfredag. Jag broderade in “Musik hjälper mig genom livet” med…



Instagram


Twitter