SPORTKRÖNIKA. Inför OS i Vancouver var jag försiktigt optimistisk och i skrivande stund har Sverige gjort ett helt okej mästerskap med tio medaljer och förhoppningsvis några fler när detta väl trycks.  Men även om det har varit ett bra olympiskt spel både för Sverige och de övriga deltagande länderna så kommer detta OS för alltid lämna en bitter eftersmak.

Nodar Kumaritashvili, en ung rodelåkare från Georgien körde sitt trettonde teståk i den mycket snabba rodelbanan i Whistler, körde emot banväggen, flög ut ur banan och dog på väg till sjukhuset.  Farterna som uppmätts i banan tidigare kommenterades av internationella rodelförbundets ordförande med orden ”It makes me worry”.

Jag kan villigt erkänna att jag är en novis inom rodelsportens förfaranden, men att skicka ut åkare med relativt liten erfarenhet i en backe som gör att de kommer upp i farter över 150 kilometer i timmen känns på förhand dömt att misslyckas. Att sedan gjuta fast metallstolpar en meter ifrån banan utan att vaddera dem är ju rent av korkat.

Nodar var antagligen en mycket skicklig rodelåkare och i den erkänt svåra banan var han inte den ende med problem. Grejen med de olympiska spelen är att lite sämre deltagare från mindre kända vintersportnationer har möjlighet att delta vilket gör säkerheten än viktigare.
Men det ska sägas att det inte bara var rodelbanan som var svår. Vi såg hur Anja Pärson mirakulöst klarade sig från allvarliga skador och hur Patrik Järbyn halvt slog ihjäl sig i de alpina backarna. Arrangörerna förtjänar böter och hårda reprimander från IOK.  De har kommit på tok för lätt undan och det kommer ta lång tid innan den bittra eftersmaken kommer att försvinna ur min mun.