Patrik Westerberg: Skild vid första ögonkastet

31 juli, 2016, 12:30 Krönika Lämna en kommentar

Denna dag förra året stod jag och min fästmö/fru/ex-fru i Stockholms stadshus trädgård redo att gifta oss. Det var halvregnigt men solen kom fram titt som tätt. Som ni kan ana, vi sa båda ja på prästens fråga. Här är vår historia och mina lärdomar av att ha varit gift.

Det hela började bara ett par månader tidigare. En god vän till mig flyttade in i en studentlägenhet i närheten av där jag bodde i november 2014. Det var en av min väns grannar som senare skulle bli min fru. Just då hade jag inga tankar om att ens försöka flörta med henne för hon var helt klart “out of my league”.

Så hur gick vi från vänner till gifta på mindre än ett halvår? I mitt minne så gick det till ungefär såhär. Jag var hemma hos min kommande fru under en eftermiddag i mitten av mars. Hon stod och sminkade sig framför spegeln och jag satt på en stol medan vi pratade allmänt om livet. Hon sa att hon någon gång ville gifta sig och skilja sig. Jag var inte sent ute utan frågade snabbt om hon ville skilja sig från mig. Jag är impulsiv på det sättet, det värsta vore ju om hon sa nej, tänkte jag. Detta är typ femte gången vi träffades och första gången vi egentligen pratar helt ensamma. Hon hamnar lite i chock men säger ja till mitt frieri. Just då visste vi inte hur detta skulle sluta och hur vi skulle göra det hela.

Vi berättar för våra vänner och familj och de tycker vi är sjuka i huvudet. Vi bryr oss inte, vi gör det inte för dem, vi gör det för oss själva. Under våren lär vi känna varandra och spenderar mycket tid med varandra. Det var en intressant upplevelse att lära känna en ny person som det är bestämt att man ska gifta sig med. Vanligtvis i ett förhållande så vill man bara visa sina bästa sidor och nämner inte de negativa och försöker dölja dem så gott man kan för att inte bli dumpad. Eftersom vi ändå skulle skiljas så kunde vi öppna upp oss inför varandra på ett helt annat sätt. Vi hade inget att riskera med att öppna upp oss och vi behövde inte tänka på att bli dömd av den andra för vilka vi var. Det var en väldigt avslappnande känsla. Att bli accepterad för den man är.

I mitten av april köpte jag våra förlovningsringar och det var då vi faktiskt behövde börja planera bröllopet. Planen var ju inte att vara ihop utan att skilja sig. I juni såg jag att Stockholms stadshus och Pride skulle ha ”öppet-hus-giftermål” som man kunde anmäla sig till. Vi pratade om det, skickade in en anmälan och vi fick en tid, klockan 14.20 den 31 juli.

Sommaren gick fort. Vi träffades nästan varje dag och blev otroligt goda vänner. Bröllopsdagen kom och vi åkte in till Stadshuset för att gifta oss. Vi fick 10 minuter med prästen i parken och en fotograf tog våra bröllopsbilder. Det var lyckliga par överallt i bröllopsklänningar och kostymer. Vid klockan två var det vår tur. Nu måste jag inflika och berätta hur vacker hon var. Hon hade en rosa sparkdräkt à la 70-tal, ett stort fluffigt afro och guldsmycken runt halsen. Jag kunde inte tänka på något annat än hur glad jag var att det var just hon jag skulle dela detta med. Vi repeterade det prästen sa och sedan svarade vi ”ja”.

Bild2

Vi hade inga planer efter 14.30 förutom att skilja oss. Men nu blev det stressigt. Jag skulle flytta till Örebro för att studera och det var bara ett par veckor kvar. Vi spenderade så mycket tid vi kunde med varandra men att jag skulle lämna Stockholm låg i luften. Hur skulle vi göra nu? Vi hade varit gifta i knappt en månad. Ska vi fortsätta umgås eller gå vidare med våra liv? Det var en tuff övergångsperiod där vi inte riktigt visste var vi hade varandra. Lite snapchats, ett par facebook-meddelanden och några telefonsamtal då och då. Jag jobbade en del i Stockholm under hösten så vi hann ses ett fåtal gånger. Under julen hann vi ses mer och hon berättade att hon börjat träffa någon ny och jag var glad för hennes skull. I det här skedet av vår relation så var det enda jag ville att hon skulle må bra och vara lycklig, och så är det fortfarande. Nu började tankar om skilsmässan komma upp i huvudet. Det hade inte varit någon stress att skilja oss tidigare men dagen efter alla hjärtans dag bestämde vi oss för att skilja oss. Den första månaden var det bara kontakt för att prata om skilsmässan. Efter ett arbetspass i Stockholm skrev jag på papperna och åkte sen tillbaka till Örebro.

Hur ser vår relation ut nu?

Jag är i Stockholm under sommaren och vi har setts ett par gånger. Jag kan inte känna mer än lycka och glädje varje gång jag ser henne. Denna jättefina människa som har samma skeva syn på äktenskap som jag och som har delat denna upplevelse med mig. Det är ett starkt band som vi har till varandra och vi kan fortfarande vara öppna med varandra och berätta om våra liv. Första gången jag träffade henne efter skilsmässan så tog vi en promenad. Jag tänkte att det kunde bli konstigt men förutom att hon kallade mig vid fel namn ett par gånger, så var det väldigt trevligt. Vi är inte perfekta och det vet vi om. Vi har våra brister som vi accepterar även om vi kanske inte gillar dem. Jag kan alltid vara säker på att hon finns där och hon vet att jag finns där för henne. Det är en fantastiskt fin relation om du frågar mig.

Vad tar jag med mig från giftermålet?

Det har varit ett långt år men lärdomen har varit enorm. När jag säger det så brukar folk säga ”Vadå? Vad har du lärt dig? Ni var ju inte ihop på riktigt!” och de har väl en poäng om man inte känner oss. Jag har lärt mig massor som jag kommer kunna använda i mitt liv för att förstå andra människor bättre och jag har vuxit som person tack vare min ex-fru. Mycket är svårt att förklara men som nu sitter djupt rotat i själen. Som att det finns gränser som inte är värda att gå över, att det finns mycket mer på insidan och att ett par öron som lyssnar är otroligt viktigt. Vi är olika på många sätt med annan syn på livet. Att acceptera henne för den hon är har aldrig varit ett problem även om jag inte alltid håller med. En viktig sak när man letar efter en långsiktig relation är att man är överens om de viktiga delarna i ens liv, det andra kan man acceptera. I vårt fall så är min ex-fru vegan, medan jag gillar kött. Sådana saker splittrar då det ofta kommer på tal, man äter trots allt tre gånger om dagen. Jag respekterar att hon är vegan men skulle inte bli det själv. Om vi skulle satsat på en långvarig relation så skulle detta troligtvis skapat problem i framtiden.

Viktigaste lärdomen

Att stötta och engagera sig i den andras liv, att det finns mer till kärlek än fysisk närhet och att låta den andra personen leva fritt så den kan utvecklas och skapa det liv den drömmer om.

Den svåraste insikten

Att oavsett hur mycket man bryr sig, tycker om, älskar och hoppas, så finns det vissa förhållanden som inte skulle kunna hålla. På ett eller annat sätt förlorar vi alla någon vi älskar, genom att man förändras eller någon slutar försöka. Det är en svår och jobbig insikt, men jag är glad att jag fått känna och uppleva detta äventyr med denna fabulösa kvinna.

Under vårt giftermål sa vi aldrig att vi älskade varandra, vi sa att vi tyckte om varandra. För oss var det ett djupare sätt att säga det på då det betydde att vi gjorde äktenskapsgrejen för att vi älskar varandras personlighet och vår vänskap.

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Patrik Westerberg

Skribent

Melissa Högberg Yilmaz: ”Det har gått över styr”

19 maj, 2017, 11:57 Krönika Lämna en kommentar

Det har gått över styr. Det har gått så pass mycket över styr att den svenska befolkningen idag beräknas behöva…


Rebecca Stråhle-Wolke: Ung, dum och naiv

12 maj, 2017, 11:58 Krönika Lämna en kommentar

Jag har fyra drömyrken. Författare, astronaut, rallyförare och psykiatrisjuksköterska. Astronaut är kört – jag är värdelös på både matte och…


Mellan studier och nöje – Vår utlandstermin i Amsterdam

9 maj, 2017, 11:48 Krönika Lämna en kommentar

Anne Franks hemstad, en stad full av cyklar och kanaler i varje kvarter. Under den här terminen har vi fått…


Daniel Prieduls: Det löser sig

31 mars, 2017, 12:00 Krönika Lämna en kommentar

För tre och ett halvt år sedan tog jag, som så många andra här i livet gör, ett stort steg…


Rebecca Stråhle-Wolke: Att hitta rätt när man trodde att man inte skulle hitta någon alls

10 mars, 2017, 13:17 Krönika Lämna en kommentar

I januari förra året satte jag mina fötter i Örebro för första gången. Det här skulle bli min nya hemstad…


Victor Nilsson: Civilkuragelag – på grund av folk som mig

3 mars, 2017, 13:32 Krönika Lämna en kommentar

På väg till mataffären mötte jag en man i 25-årsåldern som såg förfärligt sliten ut. Med glansig blick, slitna kläder…


Inas Saidy: Att vara (svensk) eller icke vara (svensk)

24 februari, 2017, 11:58 Krönika Lämna en kommentar

Vinden blåser, och kylan gör nästan ont, fastän jag är påpälsad. Tåget ilar förbi in i ett stopp på spåret….


Evelin Nilsson: Varje låt var den bästa du hört och lycka fanns på dryck

10 februari, 2017, 12:00 Krönika Lämna en kommentar

Dagen var midsommar, hade förberett med vin och öl och gått av jobbpasset. Såg fram emot kvällen, den skulle bli…


Malin Glimstedt: Tack Sobrasektionen!

27 januari, 2017, 12:00 Krönika Lämna en kommentar

Det är nu fem år sedan. Fem år sedan jag nervöst gick till Krakafontänen med hjälp av Google Maps och…


Annie Axelsson: Sentimental med examensskakiga ben

13 januari, 2017, 14:52 Krönika Lämna en kommentar

Som ett avbrott från C-uppsatsskrivandet gick jag på en lunchföreläsning där mitt fackförbund bjöd på smörgås och bubbelvatten. Föreläsningens syfte…



Instagram



Twitter