#sjuktvanligt: Vi är längst ner på botten men vi är vackrast ändå

18 april, 2018, 15:00 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

”Här finns det ett akutnummer till vårdcentralen; får jag ringa till dem och förklara
situationen? Du måste få träffa en läkare, Olivia. Jag tror att det kan röra sig om en
depression.”

Min blick som tidigare vilat på förpackningen med näsdukar, en förpackning där fliken redan är öppnad, höjs nu sakta och jag nickar stilla. Det är okej. Sedan förra träffen för en vecka sedan har jag försökt lyfta telefonen och slå numret till vårdcentralen men det har vart omöjligt. Om jag inte ens kan uppfylla de mest basala behoven som att sova, äta och andas normalt, hur ska jag då klara av att ringa ett samtal när jag knappt kan leva?

Det är nu snart ett år sedan jag satt i fåtöljen på Campushälsan för sista gången. Ett år som fått mig att känna mig mer död än levande, men samtidigt gjort mig mer medveten än någonsin om att jag faktiskt lever.

Allt som jag tidigare så innerligt älskat, det som fått mig att orka och det som gjort mig lycklig – det var plötsligt utbytt mot en tomhet och ett misslyckat skådespeleri. Att umgås med mina vänner var präglat av sociala prestationer, följt av ångest och sömnlösa nätter. Mitt liv var ett pågående haveri och jag kände mig totalt maktlös i det mörker som allt oftare kom att omsluta mig. Kanske hade jag kunnat förutse vart jag var på väg långt innan jag nådde den okända destination jag i högsta fart omedvetet ställt in styret på. Jag var på en plats i livet där jag inte längre kände igen mig själv. Längs vägen av tentaplugg, fadderi, styrelsearbete, vänner, jobb, en knagglig relation och sena nätter på Kåren hade allt som var Olivia försvunnit. Jag som var glad och positiv, som älskade nya utmaningar, att utvecklas och att omge mig med människor var nu inget mer än en klump, en massa av formlös materia som inte var skapad för denna värld.

Bilden av vem du är och förväntningarna du har på dig själv är inte alltid lätta att uppfylla. Det är omöjligt att kontrollera allt i livet och ibland tar det stopp. Kroppen säger ifrån. Den säger nej, och det är okej. Det är okej att inte alltid orka prestera eller att ”vara sig själv”. Du är den du är just nu, oavsett vem du var förr eller hur du alltid brukat vara. Jag råkade vara en person som tyckte att öl var en alldeles lysande självmedicinering för att dämpa ångesten och som knappt kunde gå till ICA utan att drabbas av en panikattack. Det kan ju i och för sig kännas aningen oturligt att en skulle råka bli en sådan person, men jag vet att det finns många som kan känna igen sig.

Studentlivet är inte alltid så jävla underbart som många påstår och det präglas allt mer av den psykiska ohälsan, något som vi på Örebro universitet under denna vecka blivit uppmärksammade om genom kampanjen #sjuktvanligt. Kanske har du själv liknande upplevelser om hur orken och lusten sviker, hur aptiten ökar eller minskar, hur koncentrationsförmågan försvinner, hur andan allt oftare fastnar i halsen, hur inget känns kul och hur allt känns TOTALT meningslöst. Att du är meningslös. Fast egentligen vet du så mycket bättre.

Bara för att allt känns tomt och meningslöst betyder det inte att DU är det. Du är inte ditt mående. Du är inte din ångest, din depression eller din stress. Du är inte ensam i ditt mörker, men du måste våga öppna upp – för om du inte orkar tro på dig själv behöver du någon annan som kan göra det åt dig. Du behöver någon som kan stötta dig de dagarna du inte orkar stå, precis som en behöver kryckor när en brutit ett ben. Våga fråga efter en krycka, och våga vara en krycka till den som behöver. Att vara stark handlar inte om att klara sig själv, det handlar om att våga visa sig sårbar och att våga söka hjälp.

Utan mina vänner och familj som tvingade mig att boka tid hos en psykolog hade jag inte kommit så långt som jag gjort idag; jag hade inte kunnat formulera dessa meningar om en tid som passerat i mitt liv. Jag kan för det mesta gå till affären utan problem och självmedicineringen har (till viss del) övergått till enbart antidepressiva tabletter. Jag VILL hänga med mina vänner och tycker att det är roligt när vi träffas för en spelkväll, jag blir glad när jag ser någon på stan som jag känner, jag känner hopp och jag vill leva.

– Får jag ge dig en kram innan du går?
Vi är tillbaka på Campushälsan för ett år sedan och med tårar på kinderna lägger jag den snoriga näsduken på bordet och reser mig upp. Tyst lyckas jag viska fram ett ”tack”.

Sedan går jag till Timebeer och sveper tre kannor öl.

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Ulrika Winge

Fotograf

KRÖNIKA: Rebecca Stråhle-Wolke – ”Det finns farligare saker än att vara tjock”

17 maj, 2019, 11:57 Krönika Lämna en kommentar

Det är snart sommar. Rubrikerna skyltar med de 10 bästa bantningstipsen, hur du på 2 veckor får bikinikroppen och hur…


KRÖNIKA: Julia – ”Kvinnliga karaktärer i tv-spel”

10 maj, 2019, 12:11 Krönika Lämna en kommentar

Jag såg inte upp till några kvinnliga karaktärer i TV-spel när jag var liten. Den enda anledningen var för att…


KRÖNIKA – Rebecca Stråhle-Wolke: ”Från polis till statsminister – eller från sjuksköterska till författare”

3 maj, 2019, 11:14 Krönika Lämna en kommentar

Det stormar i min hjärna. Livet svänger och på en timme kan jag ha upplevt hela känsloregistret. Jag vill känna…


KRÖNIKA: Jenniina Martikainen – ”Det vänder”

25 april, 2019, 16:57 Krönika Lämna en kommentar

Det kommer en ny dag. I det här fallet en lördag. Det blåser ute, men solen lyser starkt. Jag kliver upp…


KRÖNIKA – Malin Karlsson: ”På en plats där du känner dig allt annat än hemma”

17 april, 2019, 12:30 Krönika, Maxa studierna, Resa Lämna en kommentar

Mitt namn är Malin, jag är 23 år och läser sista terminen på programmet Medier, kommunikation och PR vid Örebro…


KRÖNIKA – Sofia Lund: ”Lucy in the sky – till minne av världens finaste katt”

16 april, 2019, 11:34 Krönika Lämna en kommentar

Veterinären ser mig i ögonen och frågar med låg röst om det är dags nu? Jag nickar och känner hur…


Krönika – Sara Salavati: ”Ett missförstånd eller en omedveten önskan?”

14 mars, 2019, 11:38 Krönika Lämna en kommentar

När en individ väljer att leva som utbytesstudent under en viss period behöver denne småningom en dag komma tillbaka till…


Krönika – Nicole Palm: “Mörka ögon och utsmetat smink”

28 februari, 2019, 12:11 Krönika Lämna en kommentar

Alkohol dricks och spills ur alla glas i det dunkla rummet. Till och med jag som aldrig har smakat stinker…


Fiction: A Dream Within A Dream

14 februari, 2019, 13:41 International, Krönika Lämna en kommentar

The second I opened up my eyes I regretted it. I started gazing at my ceiling as I numbered the…


Krönika – Rebecca Stråhle-Wolke : ”Det är vår tid att skriva historia nu”

7 februari, 2019, 11:59 Åsikt, Krönika Lämna en kommentar

Har du hört om vem Tarana Burke är, vad Grupp 8 gjorde eller vem som var det första kvinnliga statsrådet…



Instagram