#sjuktvanligt: Läsare berättar

20 april, 2018, 17:33 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Under veckan har Lösnummer tagit emot texter relaterade till psykisk ohälsa och #sjuktvanligt, vid namn eller anonymt. Vi vill rikta ett stort tack till de som delat med sig, och till alla som är del av kampen mot psykisk ohälsa!

”Är jag nu den som behöver hjälp?”

Simon heter jag och tog examen 2016 från uni. 2015 var året då min psykiska ohälsa var begynnande, alltså under min studietid.

Trots att jag jobbar som sjuksköterska så hör jag hur det pratas om psykisk ohälsa av kollegor och andra folk i min omgivning, tyvärr många gånger i en negativ ton. Jag har växt upp i en miljö där jag har varit tvungen att vara den starka personen för anhöriga i min omgivning. När jag plötsligt 2015 drabbades av vad som till en början var ångest/oro som sedan utvecklats till depression så sattes hela min identitet i kris. ”Är jag nu den som behöver hjälp?”, var det som slog mig. Idag har jag fortsatt problematik med depression, oro och ångest. Jag har försökt söka mig till psykiatrin flera gånger där jag blivit avvisad flera gånger. I skrivande stund sitter jag hemma med en begynnande andra sjukskrivning på gång relaterat till min psykiska ohälsa och hoppas på att få hjälp.

Jag är av stark tro att om jag hade fått relevant hjälp från dag ett så hade jag inte behövt vara där jag är idag. Jag ska bli bättre och jag kämpar dagligen för det, men ibland är mörkret väldigt tungt att kämpa mot, men jag ska gå segrande ur denna striden.

– Simon Andersson

 ”Oälskad och värdelös”

Min mamma försökte ta livet av sig på min födelsedag. Hon bestämde sig för att inte vilja leva längre. På just min födelsedag. Hon lyckades däremot inte. Trots att jag inte var ett litet barn när detta hände, tog det väldigt hårt på mig.

Min kropp fylldes av känslor som värdelöshet, ilska och en oälskbarhet som tog över min självkänsla och min självbild. Om inte min mamma älskade mig – om hon hellre väljer att ta sitt liv än att vara med mig – vem kan då någonsin älska mig för den jag är? Det tog mig flera år att ens berätta för någon vad som hänt. Den instängda ensamheten och utsattheten åt upp min kropp inifrån, men trots det gick jag inte iväg och pratade med någon.

En dag rann bägaren över och jag ställde ned foten. Det var nu eller aldrig – jag kunde inte leva med den känslan som dag för dag som kvävde min kropp. Från den dag jag gick iväg och talade med en kurator känns min kropp mycket lättare, mitt sinne friare och min själ lyckligare. Ingen kommer dock läka de sår jag fick i mitt hjärta, men någon såg till att plåstra om det rejält och fick det att fungera igen.

Tack till er som arbetar med samtalsstöd, ni gör liv lättare. Och till dig som funderar på om du verkligen behöver gå iväg och prata med någon – Gör det! Även fast du inte får någon ny information så är det otroligt skönt att höra att det inte är något fel på just dig. Du är värd precis lika mycket som alla andra, oavsett vad. Du har rätt att känna precis som du gör, för ingen kan ändra på vad du har varit med om. Viktigt är dock att komma ihåg att du är aldrig ensam och det är sällan ditt fel – och det finns alltid någon där ute som älskar dig för just den du är.

– Anonym

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

KRÖNIKA: Beach body 2018

30 maj, 2018, 11:37 Krönika, Lämna en kommentar

På bilden ser de allra flesta en ung, lycklig och problemfri tjej som har funnit total inre ro. Men sanningen…


#sjuktvanligt: Läsare berättar

20 april, 2018, 17:33 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Under veckan har Lösnummer tagit emot texter relaterade till psykisk ohälsa och #sjuktvanligt, vid namn eller anonymt. Vi vill rikta…


#sjuktvanligt: Vi som saknar forum måste bryta tystnaden

19 april, 2018, 16:30 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Jag skriver inte för sympati. Jag skriver inte för att vara bättre än någon annan. Jag skriver för alla män…


#sjuktvanligt: Vi är längst ner på botten men vi är vackrast ändå

18 april, 2018, 15:00 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

”Här finns det ett akutnummer till vårdcentralen; får jag ringa till dem och förklara situationen? Du måste få träffa en…


#sjuktvanligt: En glad tjej som ibland är ledsen

17 april, 2018, 14:02 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Jag har varit ledsen, jag har mått dåligt, jag har varit deprimerad. Depression är idag ganska vanligt. De flesta människor man…


#sjuktvanligt: Att bryta ihop regelbundet och välplanerat

16 april, 2018, 10:29 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Jag och många i min omgivning anser att man ibland måste bryta ihop. Definitionen på att bryta ihop eller att…


Krönika: Jenniina Martikainen: ”Hur mycket det än rivs i själen, så är du aldrig ensam”

13 april, 2018, 13:10 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Precis innan man kan svänga in till min innergård måste man korsa en gata. Det är i princip omöjligt att…


Över-lista pluggförvirringen

6 april, 2018, 14:41 Krönika, Lämna en kommentar

Alltså vikten av att göra listor. Jag och mamma hade en sms-konversation  förra veckan som verkligen förkroppsligar min situation just nu….


Krönika: Alicia Grevsten: ”Nästan en vän”

16 mars, 2018, 13:00 Krönika Lämna en kommentar

I pentryt i Långhuset var första gången jag såg dig. Jag kommer ihåg det, för jag reagerade på hur sjukt…


Melissa Yilmaz: ”Dyslektikern. Det är jag och jag älskar det.”

2 mars, 2018, 13:46 Krönika Lämna en kommentar

Nu får det vara nog. Jag lägger av. I surrender. Jag har i hela mitt liv, ända sedan min första…



Instagram


Twitter