Rebecca Stråhle-Wolke: Ung, dum och naiv

12 maj, 2017, 11:58 Krönika Lämna en kommentar

Jag har fyra drömyrken. Författare, astronaut, rallyförare och psykiatrisjuksköterska. Astronaut är kört – jag är värdelös på både matte och fysik. Enligt min pappa är det även kört med rallyförare så därför kvarstår endast två yrken; författare och psykiatrisjuksköterska.

Sedan jag var sex år gammal har en av mina högsta drömmar varit att bli författare men den mänskliga kroppen, och speciellt psyket, har fascinerat mig i flera, flera år. Min plan var därav alltså att bli psykiatrisjuksköterska och författare på fritiden. Dels för att det är viktigt med ett yrke som ger en stabil inkomst och dels för att jag aldrig skulle haft tålamod att sitta hemma hela dagarna och skriva. Jag kom in på sjuksköterskelinjen i Örebro, tackade ja till min plats och flyttade upp hit. Första terminen flöt på ganska bra, det kändes rätt även om det ibland kändes fel, och när folk frågade vad jag skulle jobba med i framtiden svarade jag att jag skulle bli psykiatrisjuksköterska.

När termin två började hade jag hunnit sommarjobba som nattpersonal på ett äldreboende och fått mitt livs värsta besked. Mitt älskade band Kent, mina gudar och hjältar, skulle lägga ner. Skolan kom i andra hand eftersom jag var tvungen att följa Kents avskedsturné. Även fast jag fortfarande kunde se mitt framtida jag springandes i sjukhuskorridorer med legitimationen mot bröstet kändes det mest fel. Jag tröttnade på att lära mig bädda en sjukhussäng så att det inte skulle finnas några veck, tröttnade på att öva munhygien på mina klasskamrater och tröttnade på att höra, än en gång, att vi måste värna om patientens integritet. Jag fick höra om allt roligt studenterna på Musikhögskolan gjorde, hur de verkligen fick göra vad de älskar och medan jag övade på att bädda den förbaskade sjukhussängen i stål ifrågasatte jag varför jag inte valde att göra det som jag älskar.

Till slut hade jag gjort mitt val. Jag hade bestämt att jag skulle sluta på sjuksköterskeprogrammet till sommaren 2017 eftersom jag då hade kunnat sommarjobba som undersköterska. Det blev december 2016 och Kent hade tre sista spelningar i Stockholm. Egentligen skulle jag bara gå på två och egentligen hade jag ett seminarium om diabetes första dagen då Kent spelade i Stockholm. Det råkade bli en tredje konsert, och därav inget seminarium för mig, en tenta som jag inte gick till och ett U på en spärrtenta inför termin tre. Plötsligt hade jag ingen utbildning utan bara min dröm. Jag hade bestämt mig för att till 100% satsa på att bli författare.

Det är nu fem månader sedan jag slutade sjuksköterskeprogrammet. Jag ångrar mig inte även om jag gärna hade velat bli psykiatrisjuksköterska. Sjukhus och det sjuka kommer alltid fascinera mig men det är bland orden som jag hör hemma. Det är där jag kan leva ut och vara mig själv till fullo, det är där som jag klär av mig och står naken men ändå rakryggad utan att skämmas. Framtidsbilden av mig själv springandes i sjukhuskorridorerna har bytts ut, eller snarare bytts tillbaka mot den framtidsbild som jag haft sedan jag var liten. Den framtidsbild där jag får ta emot priser för mina texter och där jag kan beröra på djupet med mina ord. Det känns som att jag har en historia att berätta, en historia som bara kan tryckas på papper och läsas genom text. Jag hoppas att den som vill höra min historia i framtiden kommer att ha möjlighet till det och att mina ord kommer bli offentliga och nästintill legendariska. När folk frågar vad jag vill bli så svarar jag att jag SKA bli författare. Aldrig har ett så dumt beslut varit så bra, eller så är jag bara ung, dum och naiv – med en alldeles för stor del hybris och självgodhet.

Skribent och fotograf: Rebecca Stråhle-Wolke

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Fiction: A Dream Within A Dream

14 februari, 2019, 13:41 International, Krönika Lämna en kommentar

The second I opened up my eyes I regretted it. I started gazing at my ceiling as I numbered the…


Krönika – Rebecca Stråhle-Wolke : ”Det är vår tid att skriva historia nu”

7 februari, 2019, 11:59 Åsikt, Krönika Lämna en kommentar

Har du hört om vem Tarana Burke är, vad Grupp 8 gjorde eller vem som var det första kvinnliga statsrådet…


Krönika – Nicole Palm: “Det är under introduktionen man lever”

1 februari, 2019, 12:27 Föreningsliv, Krönika, Örebro studentkår, Uteliv Lämna en kommentar

Jag tvekade verkligen inför introduktionen och visste inte ens om jag skulle våga gå dit, trots att jag så gärna…


Chronicle – Sara Salavati: ”A Surreal Reality Across the Atlantic Ocean”

24 januari, 2019, 13:47 International, Krönika, Maxa studierna Lämna en kommentar

”Hollywood was only a dream“ – is how a chapter ends in an autobiography about Marilyn Monroe. I remember how…


Krönika – Ulrika Winge: ”Vice chefredaktör. Det låter rätt flådigt va?”

16 januari, 2019, 11:53 Föreningsliv, Krönika, Maxa studierna Lämna en kommentar

Ja, så flådigt att jag inte alls kunde tänka mig att söka när tillfället kom för ett år sedan. Jag…


KRÖNIKA – Nicole Palm: ”Gamla traditioner är till för att brytas”

21 december, 2018, 13:56 Krönika Lämna en kommentar

Snöflingor dalar ned i kylan utanför det frostbelagda fönstret, men där inne sprider sig värmen och omger alla de skrattande…


KRÖNIKA – Rebecca Stråhle-Wolke: “If you like going places we can’t even pronounce.”

18 december, 2018, 12:19 Krönika Lämna en kommentar

Jag sitter på ett hotellrum i Reykjavik, Islands huvudstad. På TV:n går ett musikprogram som spelar Perfect med One Direction….


KRÖNIKA: Amanda Karlsson ”Sjung ut”

30 november, 2018, 11:43 Krönika, Lämna en kommentar

När jag var yngre bestod mina fredagskvällar av Mix Megapols 90-talsfredag. Jag broderade in “Musik hjälper mig genom livet” med…


Guide: Dags att upptäcka Örebrew

23 november, 2018, 10:05 Händer i Örebro, Krönika, Mat & hälsa Lämna en kommentar

Nu när mörkret börjat falla kanske det är dags att bryta vardagen där man pendlar mellan universitetet (Kårhuset), hem och…


Krönika: Johanna Eriksson – Kanyes blåa registreringsskyltar

22 november, 2018, 11:26 Åsikt, Krönika Lämna en kommentar

Det är inte lätt att vara Kanye-fan i dessa tider. Efter ett år av uttalanden som att slaveri skulle vara…



Instagram


Twitter