Rebecca Stråhle-Wolke: Att hitta rätt när man trodde att man inte skulle hitta någon alls

10 mars, 2017, 13:17 Krönika Lämna en kommentar

I januari förra året satte jag mina fötter i Örebro för första gången. Det här skulle bli min nya hemstad och jag skulle börja ett nytt liv fullt av möjligheter. Medan jag och min pappa satt i bilen upp från min hemort gav jag ett löfte till mig själv. Jag skulle inte bry mig om killar utan fokusera helt och hållet på mig själv nu i början. I ungefär två veckor skulle jag bo i ett rum hos två pensionärer innan jag i början av februari skulle få tillgång till min lägenhet. När jag satt i rummet samma kväll tog min nyfikenhet över och jag var tvungen att undersöka utbudet av killar i Örebro. Jag gick in på Tinder. Så bra gick det med det löftet.

Trots att jag gett upp hoppet om att hitta ett förhållande så fikade jag med en kille från Tinder (som jag aldrig hörde något från igen), hånglade med tre stycken killar under min första fest och hade nummer i mobilen som jag visste att jag aldrig skulle ringa. Introduktionen började gå mot sitt slut, det var den första februari och jag hade äntligen fått nycklarna till min egen lägenhet. Samma vecka hade vi vår sista fest innan finsittningen. Temat var nyår och jag hade en stjärna på kinden som trillade av på Kåren under kvällen. Innan tolvslaget började jag prata med en kille efter att jag visat min Kent-tatuering för hans kompis. Han hade på sig en grå mössa, hade ett gulligt leende med världens sötaste tänder och vi lade till varandra på Facebook.

Jag trodde att jag inte skulle höra något mer från honom men det blev mer än en vänförfrågan på Facebook. Vi höll kontakten och efter några dagar sågs vi hemma hos mig. Jag var så nervös och visste inte om vi skulle hälsa genom att kramas eller ta i hand. Jag sträckte fram min hand men fick en kram tillbaka när han gick in genom dörren till min lägenhet som jag nyss hade flyttat in i. Han lagade mat hos mig och det är svårt att inte bli förälskad i en söt kille med gröna ögon och fräknar som lagar jättegod mat. Jag var rädd, dels för att det här var något jag aldrig tidigare upplevt och dels för att jag har så svårt att bli kär. Jag var rädd att han skulle bli kär i mig och att jag inte skulle bli kär tillbaka men vi båda två förstod nog varandras rädslor. Vi tog det i vår takt och sa inte att vi var ett par. Vi båda var rädda för orden pojkvän och flickvän men visste nog hela tiden att det skulle bli vi två. När han några månader senare kysste mig hej då på trappan utanför hans lägenhet på Grankotten så hände något i hela min kropp. Jag sa det inte till honom just då men jag visste att i det ögonblicket föll alla bitar på plats. Jag visste att jag hade blivit kär för andra gången i mitt liv, något som jag trodde att jag inte kunde bli igen.

För ungefär en månad sedan satt jag på Pinchos med en kille och skålade med varsitt glas vin. Jag såg in i hans gröna ögon, såg fräknarna över hans ansikte och blev övertygad än en gång om hur rätt vi lyckades bli. Det som i början bara var en vänförfrågan på Facebook, något som jag inte trodde skulle bli mer, har blivit till ”jag älskar dig” i gemensamma lakan, en flytt till samma lägenhetshus och en katt som heter Evelyne och är vår. Vi blev ett pussel bestående av två bitar som passar ihop perfekt och på Kents konsert i Karlstad under deras avslutningsturné lät jag honom till och med hålla om mig. Jag kramade tillbaka trots att all fokus låg på mina fyra gudar som stod på scenen framför mig och jag såg på honom när Jocke Berg sjöng ”De skulle vilja vara som oss” i Kärleken väntar.

Ibland är det som att jag måste nypa mig själv i armen, kunde jag verkligen hitta någon som passar mig så bra när jag trodde att jag inte skulle hitta någon alls? Kunde jag verkligen hitta någon som jag saknar hela tiden, som förstår mitt behov av ensamhet och som dessutom har samma behov och är lika kreativ som jag? Kunde jag verkligen ha turen att hitta någon som det känns som att jag har känt i hela mitt liv trots att vi bara har känt varandra i lite mer än ett år? Det är inte fel att hångla med tre killar under samma kväll när man är singel och nystudent. Hittar man däremot någon som får hjärtat att slå flera extraslag bara genom en blick så ta chansen trots att rädslan hotar med stormsteg. Det kan bli något vackert, till exempel en katt och en hjärtevän bara en trappa ner.

Skribent och fotograf: Rebecca Stråhle-Wolke

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Lamrot Gebremariam: ”Alla såg vad som hände, inklusive lärarna, men ingen sa något”

8 december, 2017, 10:16 Krönika Lämna en kommentar

Efter demonstrationen kunde jag inte sluta tänka på hur min hudfärg har påverkat mig som individ. Det är snart 2018…


Jenniina Martikainen: ”Mitt land, Finland, födelseort, kalla ordet gyllene!”

6 december, 2017, 16:31 Krönika Lämna en kommentar

… är vad man får när man kör första meningen av Finlands nationalsång genom Google Translate – från finska till…


Emilie van Hoewijk: ”Mitt magnetiska rymdskepp”

1 december, 2017, 12:01 Krönika Lämna en kommentar

I min barndom hade fantasin ibland makten att ta över när verkligheten var lite för tuff för en tioåring. Jag…


Lamrot Gebremariam: ”Jag skäms, jag skäms över att vara människa”

24 november, 2017, 16:00 Åsikt, Krönika Lämna en kommentar

Jag förstår inte människans överlägsenhet i jämförelse med andra varelser. Varför tror vi att mänskligheten är smartare och förtjänar att…


Ulrika Winge: Vad jag önskar jag fick skriva

17 november, 2017, 14:04 Krönika Lämna en kommentar

Jag vill lära mig att skriva bättre, både journalistiska, dramaturgiska och akademiska texter. Men då och då stör det mig…


En systemuppdatering finns tillgänglig

10 november, 2017, 15:00 Krönika Lämna en kommentar

Jag har ett systemfel. Några buggar. Efter att jag tredje gången på samma dag dragit i en dörr det står…


Jenniina Martikainen: ”Är det här på helt jävla riktigt?”

28 oktober, 2017, 18:04 Åsikt, Krönika Lämna en kommentar

Vid lunchtid idag kom jag hem från badhuset. Vad jag tänkte skulle bli en skön och avslappnande start på min lördag…


Sara Svärd: Men jag är väl fan inte tråkig

27 oktober, 2017, 14:32 Krönika Lämna en kommentar

– Vad ska du klä ut dig till? – Nej men jag tror inte att jag ska klä ut mig…


Krönika: Det här tilltänkt otilltänkta som jag skulle kunna dö för

20 oktober, 2017, 14:51 Krönika Lämna en kommentar

Det är så jävla otrendigt att ha dålig självkänsla nu för tiden. Det, kombinerat med faktumet att jag inte har…


Rebecca Stråhle-Wolke: En prickig cykel, ett par ljusblå gympaskor och minnen för livet

13 oktober, 2017, 12:06 Krönika Lämna en kommentar

När jag gick i sexan fick jag en cykel, en gratis gammal cykel som närmade sig 100 år. Den hade…



Instagram


Twitter