Rebecca Stråhle-Wolke: Att hitta rätt när man trodde att man inte skulle hitta någon alls

10 mars, 2017, 13:17 Krönika Lämna en kommentar

I januari förra året satte jag mina fötter i Örebro för första gången. Det här skulle bli min nya hemstad och jag skulle börja ett nytt liv fullt av möjligheter. Medan jag och min pappa satt i bilen upp från min hemort gav jag ett löfte till mig själv. Jag skulle inte bry mig om killar utan fokusera helt och hållet på mig själv nu i början. I ungefär två veckor skulle jag bo i ett rum hos två pensionärer innan jag i början av februari skulle få tillgång till min lägenhet. När jag satt i rummet samma kväll tog min nyfikenhet över och jag var tvungen att undersöka utbudet av killar i Örebro. Jag gick in på Tinder. Så bra gick det med det löftet.

Trots att jag gett upp hoppet om att hitta ett förhållande så fikade jag med en kille från Tinder (som jag aldrig hörde något från igen), hånglade med tre stycken killar under min första fest och hade nummer i mobilen som jag visste att jag aldrig skulle ringa. Introduktionen började gå mot sitt slut, det var den första februari och jag hade äntligen fått nycklarna till min egen lägenhet. Samma vecka hade vi vår sista fest innan finsittningen. Temat var nyår och jag hade en stjärna på kinden som trillade av på Kåren under kvällen. Innan tolvslaget började jag prata med en kille efter att jag visat min Kent-tatuering för hans kompis. Han hade på sig en grå mössa, hade ett gulligt leende med världens sötaste tänder och vi lade till varandra på Facebook.

Jag trodde att jag inte skulle höra något mer från honom men det blev mer än en vänförfrågan på Facebook. Vi höll kontakten och efter några dagar sågs vi hemma hos mig. Jag var så nervös och visste inte om vi skulle hälsa genom att kramas eller ta i hand. Jag sträckte fram min hand men fick en kram tillbaka när han gick in genom dörren till min lägenhet som jag nyss hade flyttat in i. Han lagade mat hos mig och det är svårt att inte bli förälskad i en söt kille med gröna ögon och fräknar som lagar jättegod mat. Jag var rädd, dels för att det här var något jag aldrig tidigare upplevt och dels för att jag har så svårt att bli kär. Jag var rädd att han skulle bli kär i mig och att jag inte skulle bli kär tillbaka men vi båda två förstod nog varandras rädslor. Vi tog det i vår takt och sa inte att vi var ett par. Vi båda var rädda för orden pojkvän och flickvän men visste nog hela tiden att det skulle bli vi två. När han några månader senare kysste mig hej då på trappan utanför hans lägenhet på Grankotten så hände något i hela min kropp. Jag sa det inte till honom just då men jag visste att i det ögonblicket föll alla bitar på plats. Jag visste att jag hade blivit kär för andra gången i mitt liv, något som jag trodde att jag inte kunde bli igen.

För ungefär en månad sedan satt jag på Pinchos med en kille och skålade med varsitt glas vin. Jag såg in i hans gröna ögon, såg fräknarna över hans ansikte och blev övertygad än en gång om hur rätt vi lyckades bli. Det som i början bara var en vänförfrågan på Facebook, något som jag inte trodde skulle bli mer, har blivit till ”jag älskar dig” i gemensamma lakan, en flytt till samma lägenhetshus och en katt som heter Evelyne och är vår. Vi blev ett pussel bestående av två bitar som passar ihop perfekt och på Kents konsert i Karlstad under deras avslutningsturné lät jag honom till och med hålla om mig. Jag kramade tillbaka trots att all fokus låg på mina fyra gudar som stod på scenen framför mig och jag såg på honom när Jocke Berg sjöng ”De skulle vilja vara som oss” i Kärleken väntar.

Ibland är det som att jag måste nypa mig själv i armen, kunde jag verkligen hitta någon som passar mig så bra när jag trodde att jag inte skulle hitta någon alls? Kunde jag verkligen hitta någon som jag saknar hela tiden, som förstår mitt behov av ensamhet och som dessutom har samma behov och är lika kreativ som jag? Kunde jag verkligen ha turen att hitta någon som det känns som att jag har känt i hela mitt liv trots att vi bara har känt varandra i lite mer än ett år? Det är inte fel att hångla med tre killar under samma kväll när man är singel och nystudent. Hittar man däremot någon som får hjärtat att slå flera extraslag bara genom en blick så ta chansen trots att rädslan hotar med stormsteg. Det kan bli något vackert, till exempel en katt och en hjärtevän bara en trappa ner.

Skribent och fotograf: Rebecca Stråhle-Wolke

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

#sjuktvanligt: Läsare berättar

20 april, 2018, 17:33 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Under veckan har Lösnummer tagit emot texter relaterade till psykisk ohälsa och #sjuktvanligt, vid namn eller anonymt. Vi vill rikta…


#sjuktvanligt: Vi som saknar forum måste bryta tystnaden

19 april, 2018, 16:30 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Jag skriver inte för sympati. Jag skriver inte för att vara bättre än någon annan. Jag skriver för alla män…


#sjuktvanligt: Vi är längst ner på botten men vi är vackrast ändå

18 april, 2018, 15:00 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

”Här finns det ett akutnummer till vårdcentralen; får jag ringa till dem och förklara situationen? Du måste få träffa en…


#sjuktvanligt: En glad tjej som ibland är ledsen

17 april, 2018, 14:02 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Jag har varit ledsen, jag har mått dåligt, jag har varit deprimerad. Depression är idag ganska vanligt. De flesta människor man…


#sjuktvanligt: Att bryta ihop regelbundet och välplanerat

16 april, 2018, 10:29 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Jag och många i min omgivning anser att man ibland måste bryta ihop. Definitionen på att bryta ihop eller att…


Krönika: Jenniina Martikainen: ”Hur mycket det än rivs i själen, så är du aldrig ensam”

13 april, 2018, 13:10 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Precis innan man kan svänga in till min innergård måste man korsa en gata. Det är i princip omöjligt att…


Över-lista pluggförvirringen

6 april, 2018, 14:41 Krönika, Lämna en kommentar

Alltså vikten av att göra listor. Jag och mamma hade en sms-konversation  förra veckan som verkligen förkroppsligar min situation just nu….


Krönika: Alicia Grevsten: ”Nästan en vän”

16 mars, 2018, 13:00 Krönika Lämna en kommentar

I pentryt i Långhuset var första gången jag såg dig. Jag kommer ihåg det, för jag reagerade på hur sjukt…


Melissa Yilmaz: ”Dyslektikern. Det är jag och jag älskar det.”

2 mars, 2018, 13:46 Krönika Lämna en kommentar

Nu får det vara nog. Jag lägger av. I surrender. Jag har i hela mitt liv, ända sedan min första…


Olivia Jändel: ”Se upp för dårarna – dårarna utan hjälm”

23 februari, 2018, 13:30 Krönika Lämna en kommentar

Jag öppnar porten och går med små försiktiga steg ned för de två trappstegen samtidigt som jag trycker min röda…



Instagram


Twitter