Ossian Lindqwist: Känslorna rör sig i varsin ringhörna

30 juli, 2014, 12:08 Krönika Lämna en kommentar

Det är början av juni och vi, hon och jag, åker längsmed skogsvägar. Vi stannar och plockar blommor i dikena, mestadels lupiner. Inte så långt borta hörs göken, det är längesedan vi båda hörde den. I bilen lyssnar vi på kanadensisk pop och vi sjunger med, hjärtligt. Det är ett fruset ögonblick av total lycka. Kontrasten mot blommornas slutdestination – en grav, pappas grav – är total.

Den här våren har varit en malström som rört om rejält inom mig. Den har handlat om att lära sig sakna en människa som inte finns mer. Den har också inneburit att lära sig sakna en människa som sällan är tillräckligt nära och allt som oftast är lite för långt bort. Balansgången mellan känslor som rör sig i varsin ringhörna av känslospektrat har jag lyckats hantera någorlunda väl. Det handlar om att förstå sig på att ett hjärta brustet av saknad kan fortsätta slå, trots att andra hjärtan slutat slå.

Trots de tunga dagarna i maj blev det sommar ändå. Jag försöker hitta honom i sommaren, i koltrastens sång en tidig junimorgon, i den svalkande vinden en sen julinatt eller när solstrålarna slår sig fria ur molnens fängsel när vi närmar oss augusti. Finns han någonstans där? Eller försvann allt samtidigt som han flög vidare, då när vi tände vårens brasor? Och nog finns han där, någonstans. Han finns där i lupinerna, i dikena, i gökens säregna sång, i den kanadensiska popen och i det som finns mellan henne och mig.

Saknaden är likt en bergskedja, alltid närvarande, men med sina toppar och sina dalar. Den ska infogas i det som ska vara mitt fortsatta liv. Samtidigt kommer den förskjutas mot arkivet i hjärtat och plockas fram mer sällan ju längre tiden går. Minnet kommer dock vara bestående.

Vi når fram till kyrkogården. Det är sådär förrädiskt lugnt som det bara kan bli på kyrkogårdar. Lupinerna har fått sällskap av syrener och prästkragar, en riktig tjusig bukett. Vi sitter en stund vid graven. Gräset har inte hunnit börja växa där spadarna några veckor tidigare förde jord över kistan. Det ska dock slå rot och växa vidare. Likaså ska livet göra det. Vi, hon och jag, tar varandras händer och vandrar vidare, jag tror att han någonstans ler åt oss.

/ Ossian Lindqwist
Skribent

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Ulrika Winge: Vad jag önskar jag fick skriva

17 november, 2017, 14:04 Krönika Lämna en kommentar

Jag vill lära mig att skriva bättre, både journalistiska, dramaturgiska och akademiska texter. Men då och då stör det mig…


En systemuppdatering finns tillgänglig

10 november, 2017, 15:00 Krönika Lämna en kommentar

Jag har ett systemfel. Några buggar. Efter att jag tredje gången på samma dag dragit i en dörr det står…


Jenniina Martikainen: ”Är det här på helt jävla riktigt?”

28 oktober, 2017, 18:04 Åsikt, Krönika Lämna en kommentar

Vid lunchtid idag kom jag hem från badhuset. Vad jag tänkte skulle bli en skön och avslappnande start på min lördag…


Sara Svärd: Men jag är väl fan inte tråkig

27 oktober, 2017, 14:32 Krönika Lämna en kommentar

– Vad ska du klä ut dig till? – Nej men jag tror inte att jag ska klä ut mig…


Krönika: Det här tilltänkt otilltänkta som jag skulle kunna dö för

20 oktober, 2017, 14:51 Krönika Lämna en kommentar

Det är så jävla otrendigt att ha dålig självkänsla nu för tiden. Det, kombinerat med faktumet att jag inte har…


Rebecca Stråhle-Wolke: En prickig cykel, ett par ljusblå gympaskor och minnen för livet

13 oktober, 2017, 12:06 Krönika Lämna en kommentar

När jag gick i sexan fick jag en cykel, en gratis gammal cykel som närmade sig 100 år. Den hade…


Melissa Högberg Yilmaz: ”Det har gått över styr”

19 maj, 2017, 11:57 Krönika Lämna en kommentar

Det har gått över styr. Det har gått så pass mycket över styr att den svenska befolkningen idag beräknas behöva…


Rebecca Stråhle-Wolke: Ung, dum och naiv

12 maj, 2017, 11:58 Krönika Lämna en kommentar

Jag har fyra drömyrken. Författare, astronaut, rallyförare och psykiatrisjuksköterska. Astronaut är kört – jag är värdelös på både matte och…


Mellan studier och nöje – Vår utlandstermin i Amsterdam

9 maj, 2017, 11:48 Krönika Lämna en kommentar

Anne Franks hemstad, en stad full av cyklar och kanaler i varje kvarter. Under den här terminen har vi fått…


Daniel Prieduls: Det löser sig

31 mars, 2017, 12:00 Krönika Lämna en kommentar

För tre och ett halvt år sedan tog jag, som så många andra här i livet gör, ett stort steg…



Instagram


Twitter