Ossian Lindqwist: Känslorna rör sig i varsin ringhörna

30 juli, 2014, 12:08 Krönika Lämna en kommentar

Det är början av juni och vi, hon och jag, åker längsmed skogsvägar. Vi stannar och plockar blommor i dikena, mestadels lupiner. Inte så långt borta hörs göken, det är längesedan vi båda hörde den. I bilen lyssnar vi på kanadensisk pop och vi sjunger med, hjärtligt. Det är ett fruset ögonblick av total lycka. Kontrasten mot blommornas slutdestination – en grav, pappas grav – är total.

Den här våren har varit en malström som rört om rejält inom mig. Den har handlat om att lära sig sakna en människa som inte finns mer. Den har också inneburit att lära sig sakna en människa som sällan är tillräckligt nära och allt som oftast är lite för långt bort. Balansgången mellan känslor som rör sig i varsin ringhörna av känslospektrat har jag lyckats hantera någorlunda väl. Det handlar om att förstå sig på att ett hjärta brustet av saknad kan fortsätta slå, trots att andra hjärtan slutat slå.

Trots de tunga dagarna i maj blev det sommar ändå. Jag försöker hitta honom i sommaren, i koltrastens sång en tidig junimorgon, i den svalkande vinden en sen julinatt eller när solstrålarna slår sig fria ur molnens fängsel när vi närmar oss augusti. Finns han någonstans där? Eller försvann allt samtidigt som han flög vidare, då när vi tände vårens brasor? Och nog finns han där, någonstans. Han finns där i lupinerna, i dikena, i gökens säregna sång, i den kanadensiska popen och i det som finns mellan henne och mig.

Saknaden är likt en bergskedja, alltid närvarande, men med sina toppar och sina dalar. Den ska infogas i det som ska vara mitt fortsatta liv. Samtidigt kommer den förskjutas mot arkivet i hjärtat och plockas fram mer sällan ju längre tiden går. Minnet kommer dock vara bestående.

Vi når fram till kyrkogården. Det är sådär förrädiskt lugnt som det bara kan bli på kyrkogårdar. Lupinerna har fått sällskap av syrener och prästkragar, en riktig tjusig bukett. Vi sitter en stund vid graven. Gräset har inte hunnit börja växa där spadarna några veckor tidigare förde jord över kistan. Det ska dock slå rot och växa vidare. Likaså ska livet göra det. Vi, hon och jag, tar varandras händer och vandrar vidare, jag tror att han någonstans ler åt oss.

/ Ossian Lindqwist
Skribent

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Manon Lamartine: ”7 anledningar till varför du ska vara glad över att vara singel på Alla hjärtans dag”

9 februari, 2018, 16:23 Krönika Lämna en kommentar

Floristerna radar upp rosbuketter i skyltfönsterna, hjärtformade praliner och geléhjärtan staplas upp på hyllorna vid ICA-kassorna, ballonger i rödrosa toner…


Jakob Andersson: ”Så nära himlen som möjligt”

2 februari, 2018, 14:02 Krönika Lämna en kommentar

Vad är att vara komplett som människa? På senaste tiden har jag funderat över frågan. Bortsett från grundläggande faktorer som…


Ulrika Winge: ”Lyckan och granen”

26 januari, 2018, 11:45 Krönika Lämna en kommentar

Förra veckan åkte jag tillbaka till byn som jag växte upp i, Skeppsta. Jag hade några timmar över och hunden…


Manon Lamartine: ”Jag är färdig med skuldkänslorna”

19 januari, 2018, 11:01 Krönika Lämna en kommentar

Det finns få saker som mäter sig med det mäktiga julbord som serverades i mitt hem på julafton. En aptitretande,…


Emma Möller: ”Det är väl ändå en bedrift tycker jag”

12 januari, 2018, 13:04 Krönika Lämna en kommentar

Nu är tiden kommen. Det är dags för mig att lämna Örebro och även om jag, när jag flyttade hit…


Ulrika Winge: ”Julens imperfektion”

22 december, 2017, 15:31 Krönika Lämna en kommentar

Idag är jag lite seg. Det är en sån dag idag, där jag helst inte vill göra så mycket alls….


Lamrot Gebremariam: ”Alla såg vad som hände, inklusive lärarna, men ingen sa något”

8 december, 2017, 10:16 Krönika Lämna en kommentar

Efter demonstrationen kunde jag inte sluta tänka på hur min hudfärg har påverkat mig som individ. Det är snart 2018…


Jenniina Martikainen: ”Mitt land, Finland, födelseort, kalla ordet gyllene!”

6 december, 2017, 16:31 Krönika Lämna en kommentar

… är vad man får när man kör första meningen av Finlands nationalsång genom Google Translate – från finska till…


Emilie van Hoewijk: ”Mitt magnetiska rymdskepp”

1 december, 2017, 12:01 Krönika Lämna en kommentar

I min barndom hade fantasin ibland makten att ta över när verkligheten var lite för tuff för en tioåring. Jag…


Lamrot Gebremariam: ”Jag skäms, jag skäms över att vara människa”

24 november, 2017, 16:00 Åsikt, Krönika Lämna en kommentar

Jag förstår inte människans överlägsenhet i jämförelse med andra varelser. Varför tror vi att mänskligheten är smartare och förtjänar att…



Instagram


Twitter