Ellinor Andersson: Nytt år och nya mål, men ibland är det bättre att först sätta ribban lite lägre

11 februari, 2016, 16:41 Krönika Lämna en kommentar

Jag har alltid velat springa ett maraton. Jag gillar tanken på att bara springa och springa mot ett avlägset mål. Ett mål som man sakta men säkert kommer närmare, men som inte går att nå om man inte kämpar och ger allt man har. Chanserna att jag skulle klara mig igenom ett maraton är dock inte speciellt stora, eftersom jag knappt klarar en mil. Men viljan att en dag springa ett maraton, den består.

Mot min vilja öppnar jag långsamt ögonen. En del solljus har lyckats tränga in i rummet, trots att det är beläget precis vid foten till ett berg. Jag tittar på mobilen. Klockan är 13.22 och det är den 1 januari 2016. 13.22. Det är klart att jag sover bort den första dagen på det nya året. Hade jag verkligen förväntat mig något annat?

Jag tänker tillbaka på gårdagen. Alldeles för mycket alkohol förtärdes. Dåliga beslut fattades. Ångest. Jag blickar framåt istället för att tänka tillbaka på vad som hänt. Tenta om en vecka. Ännu mer ångest. Finns det någon som har lust att kidnappa mig och ta mig härifrån? Flyga mig till en plats där jag kan vila och andas ut, en plats där jag inte känner någon ångest, utan total sinnesro.

Det var så mycket jag ville lyckas med det gångna året, men det bestod till största delen av misslyckanden. Åtminstone är det misslyckandena jag lägger på minnet. Jag sätter upp mål, så höga att jag inte klarar av att nå dem. Men jag behöver mål att sträva mot för att känna att jag åstadkommer något, för att känna att det finns någon mening med det jag gör. Samtidigt vill jag bara lägga mig ner i en båt på ett stilla hav, där det är fullkomlig lugn och ro, och där jag inte har några som helst mål, åtaganden eller förpliktelser.

Min blick drar sig mot bokhyllan i andra änden av rummet, där jag har ställt olika saker jag samlat på mig genom åren. Jag låter ögonen svepa över olika böcker och föremål och till sist får jag syn på ”Liftarens guide till galaxen”, en bok fullspäckad med fenomenal humor och geniala citat. Jag beslutar mig, efter en kort eftertanke, för att hålla med bokens författare om att meningen med allt är 42. Det blir bäst så.

Datorn åker fram och jag skrollar igenom nyhetsflödet på Facebook några gånger, bara för att slösa bort ytterligare lite av tiden på årets första dag. När jag inser att allt jag ser är fullkomligt ointressant klickar jag istället in mig på Göteborgsvarvets hemsida och innan jag hinner tänka har jag anmält mig till det.

Jag lägger mig i sängen igen och ler inombords när jag tänker på att jag ska få springa ett halvt maraton i maj. Det är ett mål som jag tror att jag kan klara av att nå om jag bara kämpar för det. Det är inte en hel maraton, som jag alltid har drömt om, men vissa mål är för höga för att man ska kunna lyckas med dem på en gång. Ibland är det bättre att först sätta ribban lite lägre och anta en utmaning där man måste kämpa, men där man inte blir helt utmattad och besviken över sin dåliga prestation. Det viktigaste i slutändan är trots allt att man har roligt och mår bra.

Tankarna kretsar kring känslan när jag tar mig i mål i maj. Ett halvt maraton i min hemstad. Detta kommer bli ett bra år. Jag börjar träna imorgon. Men nu ska jag somna om och flyga iväg till en plats där jag kan vila ut. Varför inte slösa bort resten av årets första dag när jag väl har börjat? Mål är viktiga och tar mig framåt, men jag måste faktiskt inte ta mig framåt precis varje dag.

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Ellinor Andersson

Skribent

Lamrot Gebremariam: ”Alla såg vad som hände, inklusive lärarna, men ingen sa något”

8 december, 2017, 10:16 Krönika Lämna en kommentar

Efter demonstrationen kunde jag inte sluta tänka på hur min hudfärg har påverkat mig som individ. Det är snart 2018…


Jenniina Martikainen: ”Mitt land, Finland, födelseort, kalla ordet gyllene!”

6 december, 2017, 16:31 Krönika Lämna en kommentar

… är vad man får när man kör första meningen av Finlands nationalsång genom Google Translate – från finska till…


Emilie van Hoewijk: ”Mitt magnetiska rymdskepp”

1 december, 2017, 12:01 Krönika Lämna en kommentar

I min barndom hade fantasin ibland makten att ta över när verkligheten var lite för tuff för en tioåring. Jag…


Lamrot Gebremariam: ”Jag skäms, jag skäms över att vara människa”

24 november, 2017, 16:00 Åsikt, Krönika Lämna en kommentar

Jag förstår inte människans överlägsenhet i jämförelse med andra varelser. Varför tror vi att mänskligheten är smartare och förtjänar att…


Ulrika Winge: Vad jag önskar jag fick skriva

17 november, 2017, 14:04 Krönika Lämna en kommentar

Jag vill lära mig att skriva bättre, både journalistiska, dramaturgiska och akademiska texter. Men då och då stör det mig…


En systemuppdatering finns tillgänglig

10 november, 2017, 15:00 Krönika Lämna en kommentar

Jag har ett systemfel. Några buggar. Efter att jag tredje gången på samma dag dragit i en dörr det står…


Jenniina Martikainen: ”Är det här på helt jävla riktigt?”

28 oktober, 2017, 18:04 Åsikt, Krönika Lämna en kommentar

Vid lunchtid idag kom jag hem från badhuset. Vad jag tänkte skulle bli en skön och avslappnande start på min lördag…


Sara Svärd: Men jag är väl fan inte tråkig

27 oktober, 2017, 14:32 Krönika Lämna en kommentar

– Vad ska du klä ut dig till? – Nej men jag tror inte att jag ska klä ut mig…


Krönika: Det här tilltänkt otilltänkta som jag skulle kunna dö för

20 oktober, 2017, 14:51 Krönika Lämna en kommentar

Det är så jävla otrendigt att ha dålig självkänsla nu för tiden. Det, kombinerat med faktumet att jag inte har…


Rebecca Stråhle-Wolke: En prickig cykel, ett par ljusblå gympaskor och minnen för livet

13 oktober, 2017, 12:06 Krönika Lämna en kommentar

När jag gick i sexan fick jag en cykel, en gratis gammal cykel som närmade sig 100 år. Den hade…



Instagram


Twitter