Ellinor Andersson: Nytt år och nya mål, men ibland är det bättre att först sätta ribban lite lägre

11 februari, 2016, 16:41 Krönika Lämna en kommentar

Jag har alltid velat springa ett maraton. Jag gillar tanken på att bara springa och springa mot ett avlägset mål. Ett mål som man sakta men säkert kommer närmare, men som inte går att nå om man inte kämpar och ger allt man har. Chanserna att jag skulle klara mig igenom ett maraton är dock inte speciellt stora, eftersom jag knappt klarar en mil. Men viljan att en dag springa ett maraton, den består.

Mot min vilja öppnar jag långsamt ögonen. En del solljus har lyckats tränga in i rummet, trots att det är beläget precis vid foten till ett berg. Jag tittar på mobilen. Klockan är 13.22 och det är den 1 januari 2016. 13.22. Det är klart att jag sover bort den första dagen på det nya året. Hade jag verkligen förväntat mig något annat?

Jag tänker tillbaka på gårdagen. Alldeles för mycket alkohol förtärdes. Dåliga beslut fattades. Ångest. Jag blickar framåt istället för att tänka tillbaka på vad som hänt. Tenta om en vecka. Ännu mer ångest. Finns det någon som har lust att kidnappa mig och ta mig härifrån? Flyga mig till en plats där jag kan vila och andas ut, en plats där jag inte känner någon ångest, utan total sinnesro.

Det var så mycket jag ville lyckas med det gångna året, men det bestod till största delen av misslyckanden. Åtminstone är det misslyckandena jag lägger på minnet. Jag sätter upp mål, så höga att jag inte klarar av att nå dem. Men jag behöver mål att sträva mot för att känna att jag åstadkommer något, för att känna att det finns någon mening med det jag gör. Samtidigt vill jag bara lägga mig ner i en båt på ett stilla hav, där det är fullkomlig lugn och ro, och där jag inte har några som helst mål, åtaganden eller förpliktelser.

Min blick drar sig mot bokhyllan i andra änden av rummet, där jag har ställt olika saker jag samlat på mig genom åren. Jag låter ögonen svepa över olika böcker och föremål och till sist får jag syn på ”Liftarens guide till galaxen”, en bok fullspäckad med fenomenal humor och geniala citat. Jag beslutar mig, efter en kort eftertanke, för att hålla med bokens författare om att meningen med allt är 42. Det blir bäst så.

Datorn åker fram och jag skrollar igenom nyhetsflödet på Facebook några gånger, bara för att slösa bort ytterligare lite av tiden på årets första dag. När jag inser att allt jag ser är fullkomligt ointressant klickar jag istället in mig på Göteborgsvarvets hemsida och innan jag hinner tänka har jag anmält mig till det.

Jag lägger mig i sängen igen och ler inombords när jag tänker på att jag ska få springa ett halvt maraton i maj. Det är ett mål som jag tror att jag kan klara av att nå om jag bara kämpar för det. Det är inte en hel maraton, som jag alltid har drömt om, men vissa mål är för höga för att man ska kunna lyckas med dem på en gång. Ibland är det bättre att först sätta ribban lite lägre och anta en utmaning där man måste kämpa, men där man inte blir helt utmattad och besviken över sin dåliga prestation. Det viktigaste i slutändan är trots allt att man har roligt och mår bra.

Tankarna kretsar kring känslan när jag tar mig i mål i maj. Ett halvt maraton i min hemstad. Detta kommer bli ett bra år. Jag börjar träna imorgon. Men nu ska jag somna om och flyga iväg till en plats där jag kan vila ut. Varför inte slösa bort resten av årets första dag när jag väl har börjat? Mål är viktiga och tar mig framåt, men jag måste faktiskt inte ta mig framåt precis varje dag.

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Ellinor Andersson

Skribent

Melissa Högberg Yilmaz: ”Det har gått över styr”

19 maj, 2017, 11:57 Krönika Lämna en kommentar

Det har gått över styr. Det har gått så pass mycket över styr att den svenska befolkningen idag beräknas behöva…


Rebecca Stråhle-Wolke: Ung, dum och naiv

12 maj, 2017, 11:58 Krönika Lämna en kommentar

Jag har fyra drömyrken. Författare, astronaut, rallyförare och psykiatrisjuksköterska. Astronaut är kört – jag är värdelös på både matte och…


Mellan studier och nöje – Vår utlandstermin i Amsterdam

9 maj, 2017, 11:48 Krönika Lämna en kommentar

Anne Franks hemstad, en stad full av cyklar och kanaler i varje kvarter. Under den här terminen har vi fått…


Daniel Prieduls: Det löser sig

31 mars, 2017, 12:00 Krönika Lämna en kommentar

För tre och ett halvt år sedan tog jag, som så många andra här i livet gör, ett stort steg…


Rebecca Stråhle-Wolke: Att hitta rätt när man trodde att man inte skulle hitta någon alls

10 mars, 2017, 13:17 Krönika Lämna en kommentar

I januari förra året satte jag mina fötter i Örebro för första gången. Det här skulle bli min nya hemstad…


Victor Nilsson: Civilkuragelag – på grund av folk som mig

3 mars, 2017, 13:32 Krönika Lämna en kommentar

På väg till mataffären mötte jag en man i 25-årsåldern som såg förfärligt sliten ut. Med glansig blick, slitna kläder…


Inas Saidy: Att vara (svensk) eller icke vara (svensk)

24 februari, 2017, 11:58 Krönika Lämna en kommentar

Vinden blåser, och kylan gör nästan ont, fastän jag är påpälsad. Tåget ilar förbi in i ett stopp på spåret….


Evelin Nilsson: Varje låt var den bästa du hört och lycka fanns på dryck

10 februari, 2017, 12:00 Krönika Lämna en kommentar

Dagen var midsommar, hade förberett med vin och öl och gått av jobbpasset. Såg fram emot kvällen, den skulle bli…


Malin Glimstedt: Tack Sobrasektionen!

27 januari, 2017, 12:00 Krönika Lämna en kommentar

Det är nu fem år sedan. Fem år sedan jag nervöst gick till Krakafontänen med hjälp av Google Maps och…


Annie Axelsson: Sentimental med examensskakiga ben

13 januari, 2017, 14:52 Krönika Lämna en kommentar

Som ett avbrott från C-uppsatsskrivandet gick jag på en lunchföreläsning där mitt fackförbund bjöd på smörgås och bubbelvatten. Föreläsningens syfte…



Instagram



Twitter