Ellinor Andersson: Nytt år och nya mål, men ibland är det bättre att först sätta ribban lite lägre

11 februari, 2016, 16:41 Krönika Lämna en kommentar

Jag har alltid velat springa ett maraton. Jag gillar tanken på att bara springa och springa mot ett avlägset mål. Ett mål som man sakta men säkert kommer närmare, men som inte går att nå om man inte kämpar och ger allt man har. Chanserna att jag skulle klara mig igenom ett maraton är dock inte speciellt stora, eftersom jag knappt klarar en mil. Men viljan att en dag springa ett maraton, den består.

Mot min vilja öppnar jag långsamt ögonen. En del solljus har lyckats tränga in i rummet, trots att det är beläget precis vid foten till ett berg. Jag tittar på mobilen. Klockan är 13.22 och det är den 1 januari 2016. 13.22. Det är klart att jag sover bort den första dagen på det nya året. Hade jag verkligen förväntat mig något annat?

Jag tänker tillbaka på gårdagen. Alldeles för mycket alkohol förtärdes. Dåliga beslut fattades. Ångest. Jag blickar framåt istället för att tänka tillbaka på vad som hänt. Tenta om en vecka. Ännu mer ångest. Finns det någon som har lust att kidnappa mig och ta mig härifrån? Flyga mig till en plats där jag kan vila och andas ut, en plats där jag inte känner någon ångest, utan total sinnesro.

Det var så mycket jag ville lyckas med det gångna året, men det bestod till största delen av misslyckanden. Åtminstone är det misslyckandena jag lägger på minnet. Jag sätter upp mål, så höga att jag inte klarar av att nå dem. Men jag behöver mål att sträva mot för att känna att jag åstadkommer något, för att känna att det finns någon mening med det jag gör. Samtidigt vill jag bara lägga mig ner i en båt på ett stilla hav, där det är fullkomlig lugn och ro, och där jag inte har några som helst mål, åtaganden eller förpliktelser.

Min blick drar sig mot bokhyllan i andra änden av rummet, där jag har ställt olika saker jag samlat på mig genom åren. Jag låter ögonen svepa över olika böcker och föremål och till sist får jag syn på ”Liftarens guide till galaxen”, en bok fullspäckad med fenomenal humor och geniala citat. Jag beslutar mig, efter en kort eftertanke, för att hålla med bokens författare om att meningen med allt är 42. Det blir bäst så.

Datorn åker fram och jag skrollar igenom nyhetsflödet på Facebook några gånger, bara för att slösa bort ytterligare lite av tiden på årets första dag. När jag inser att allt jag ser är fullkomligt ointressant klickar jag istället in mig på Göteborgsvarvets hemsida och innan jag hinner tänka har jag anmält mig till det.

Jag lägger mig i sängen igen och ler inombords när jag tänker på att jag ska få springa ett halvt maraton i maj. Det är ett mål som jag tror att jag kan klara av att nå om jag bara kämpar för det. Det är inte en hel maraton, som jag alltid har drömt om, men vissa mål är för höga för att man ska kunna lyckas med dem på en gång. Ibland är det bättre att först sätta ribban lite lägre och anta en utmaning där man måste kämpa, men där man inte blir helt utmattad och besviken över sin dåliga prestation. Det viktigaste i slutändan är trots allt att man har roligt och mår bra.

Tankarna kretsar kring känslan när jag tar mig i mål i maj. Ett halvt maraton i min hemstad. Detta kommer bli ett bra år. Jag börjar träna imorgon. Men nu ska jag somna om och flyga iväg till en plats där jag kan vila ut. Varför inte slösa bort resten av årets första dag när jag väl har börjat? Mål är viktiga och tar mig framåt, men jag måste faktiskt inte ta mig framåt precis varje dag.

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Krönika – Sara Salavati: ”Ett missförstånd eller en omedveten önskan?”

14 mars, 2019, 11:38 Krönika Lämna en kommentar

När en individ väljer att leva som utbytesstudent under en viss period behöver denne småningom en dag komma tillbaka till…


Krönika – Nicole Palm: “Mörka ögon och utsmetat smink”

28 februari, 2019, 12:11 Krönika Lämna en kommentar

Alkohol dricks och spills ur alla glas i det dunkla rummet. Till och med jag som aldrig har smakat stinker…


Fiction: A Dream Within A Dream

14 februari, 2019, 13:41 International, Krönika Lämna en kommentar

The second I opened up my eyes I regretted it. I started gazing at my ceiling as I numbered the…


Krönika – Rebecca Stråhle-Wolke : ”Det är vår tid att skriva historia nu”

7 februari, 2019, 11:59 Åsikt, Krönika Lämna en kommentar

Har du hört om vem Tarana Burke är, vad Grupp 8 gjorde eller vem som var det första kvinnliga statsrådet…


Krönika – Nicole Palm: “Det är under introduktionen man lever”

1 februari, 2019, 12:27 Föreningsliv, Krönika, Örebro studentkår, Uteliv Lämna en kommentar

Jag tvekade verkligen inför introduktionen och visste inte ens om jag skulle våga gå dit, trots att jag så gärna…


Chronicle – Sara Salavati: ”A Surreal Reality Across the Atlantic Ocean”

24 januari, 2019, 13:47 International, Krönika, Maxa studierna Lämna en kommentar

”Hollywood was only a dream“ – is how a chapter ends in an autobiography about Marilyn Monroe. I remember how…


Krönika – Ulrika Winge: ”Vice chefredaktör. Det låter rätt flådigt va?”

16 januari, 2019, 11:53 Föreningsliv, Krönika, Maxa studierna Lämna en kommentar

Ja, så flådigt att jag inte alls kunde tänka mig att söka när tillfället kom för ett år sedan. Jag…


KRÖNIKA – Nicole Palm: ”Gamla traditioner är till för att brytas”

21 december, 2018, 13:56 Krönika Lämna en kommentar

Snöflingor dalar ned i kylan utanför det frostbelagda fönstret, men där inne sprider sig värmen och omger alla de skrattande…


KRÖNIKA – Rebecca Stråhle-Wolke: “If you like going places we can’t even pronounce.”

18 december, 2018, 12:19 Krönika Lämna en kommentar

Jag sitter på ett hotellrum i Reykjavik, Islands huvudstad. På TV:n går ett musikprogram som spelar Perfect med One Direction….


KRÖNIKA: Amanda Karlsson ”Sjung ut”

30 november, 2018, 11:43 Krönika, Lämna en kommentar

När jag var yngre bestod mina fredagskvällar av Mix Megapols 90-talsfredag. Jag broderade in “Musik hjälper mig genom livet” med…



Instagram


Twitter