SPORT. Intresse och engagemang går inte alltid hand i hand med hur verkligheten ser ut. För skateboard-intresserade studenter vid Örebro universitet har möjligheterna till bra parker blivit allt glesare och framtiden är oviss. I mötet med tre skateboardentusiaster diskuteras historia, framtid och drömmar för alla som har bräda på hjul i blodet.

Anton Libeck, Axel Lidbeck och Joacim Haugsnes konstaterar att Örebro som skatestad inte är vad den varit eftersom allt fler ramper försvunnit. Foto: Staffan Lund

Bilden av en skateboardpark kan se olika ut. I en inhängnad nära Tybble ser den ut som den gör. Den stålförsedda galleranordningen ramar in några få utplacerade objekt som entusiaster byggt ihop. Här finns ett fundament till en mindre ramp som man precis börjat arbetat på. I andra änden av området stolpar några så kallade “rails” upp sig. Här kan man, om kan känner för det, välja att grinda med sin bräda och sedan förhoppningsvis höra ljudet av fyra hjul som landar rätt. Ett ljud som visar sig vara svårfångat den här dagen. Axel och Anton Libeck är 20 år gamla och åker här ibland. Den sistnämnde studerar Digital Mediedesign-programmet vid Örebro universitet tillsammans med kurskamraten Joacim Haugsnes som liksom tvillingbröderna gärna står på fyra hjul på fritiden. Alla tre står uppradade bredvid varandra i utkanten av parken. De väntar ut två yngre åkare som gör sina tricks i mitten. Där står nämligen det som visar sig vara den centrala punkten i väntan på att den nya rampen ska färdigställas. Den bänkliknande anordningen är inte mer än några decimeter hög men utgör huvudattraktionen, och när det är Antons tur har han fått sett hur de betydligt mindre killarna klarat sina trick.
– De är bättre än oss, konstaterar han innan han tar spjärn med benen och börjar rulla mot det potentiella hindret.

Det är en frihet att kunna skata, en dröm, som helst skulle utspela sig i Barcelona. – Allt är som gjort för skateboard där, säger Axel Libeck. Foto: Staffan Lund

Örebro som skatestad är inte riktigt vad den varit. På bara några år har stadens enda tillgängliga utomhusramper försvunnit och kvar finns endast några utspridda platser där man tar skateboardåkandet på allvar.
– Först och främst finns ju Brädcentralen, menar Anton och syftar på den inomhushall som sedan tio år tillbaka är hjärtat i skateboardens Örebro.
– Annars är det det här, säger Axel och nickar bort mot rampbygget där vi står, som än så länge mest är grus och böjda metallkonstruktioner.
Anton säger att det var bättre förr, och konstaterar att såväl rampen som fanns i Haga Centrum och vid Virginska skolan har försvunnit och att det nu handlar om ett löst rykte om en alldeles ny betongpark för alla skateentusiaster. Skateboardintresset i Örebro är trots det allt glesare utbudet av parker stort, menar Anton och Joacim fyller i.
– Ja, men det är mest unga som håller på. Det är inte som i Göteborg där det är många 40-åringar som är ute och skejtar.
Ett av de största lokala problemen killarna målar upp är att det är mest unga vuxna som åker, och att man därigenom har svårt att få sina röster hörda. Det behövs pengar och engagemang från andra än entusiasterna själva för att parker och ramper ska byggas upp i igen. En kostnad långt mycket högre än om man vill börja satsa på skateboard. Charmen ligger nämligen i dess enkelhet.
– Det enda som behövs är en bräda, sen är det bara att köra, säger Axel och mäter upp ett pris runt 1200 till 1500 kronor för en gedigen bräda.
– Brädan kan du i och för sig få byta några gånger per år, fyller Joacim i.

Anton tar fart med högerbenet. Det rasslar till i asfalten och snart rullar han iväg mot hindret i mitten av parken. Bilden av den nya skejtaren ser ut så här, tänker jag och noterar tighta byxor och en lång enfärgad tröja som fladdrar i vinden. Från 90-talets skateboardkultur med sprayburken i ena handen och ett par riktigt feta hörlurar över huvudet har modet förändrats, liksom bilden av den typiska skateboardåkaren.
– Det har funnits en bild av skateboardåkaren som åker runt och förstör grejer och klottrar, men så är det ju inte alls längre, säger Axel.

Killarna tar inte sitt åkande på största allvar.
– Det är för att ha kul, skriver alla tre under på men gör inga anspråk att dölja var de helst skulle vilja rulla sina hjul.
Barcelona är inte bara alla skateboardåkares dröm, men ett Mecka i den kultur som formades av surfare som ville göra något nytt. Cirkeln sluts i staden nära havet och drömmen om att åka skateboard i Messi-land talar sig samtliga varma om.
– Allt är som gjort för skateboard där, säger Axel och diskuterar arkitekturen och stadens marmorgrund.
Skejtare från hela världen packar bräda, stryktåliga jeans och reservhjul för att testa sina kunskaper där, något som än så länge är en bra bit bort för de tre killarna som en sista gång den här dagen radar upp sig i Tybble-parken.
Ljudet av hjul mot asfalt möter regndroppar som precis börjat falla, och i väntan på en ny betongpark tar man åter fart mot mitten av inhängnaden.