FORSKNING. Bilden av vetenskapsmannen som en enstöring med tankarna på annat håll lever inte kvar längre, när forskningen är en grundsten i den akademiska världen. Men det är ändå något som står emellan Per-Erik Olsson och mig. Jag förstår till en början inte ett ord av det han säger.

Per- Erik undersöker de minsta av yngeln i odlingen. Foto: Emma Melkersson

Vilka signalvägar är det som leder fram till att man får en testikel eller en ovarie?
Det är frågan som Per-Erik ställer sig, och som han snart också har svaret på – genom sin  forskning på zebrafiskar.
– Vi människor har en väldigt strikt genetisk styrning, men det har inte zebrafisken, säger han, och så långt är allt gott.
Därför är alltså fiskarna tacksamma att använda i forskningssyfte. Genom att ge zebrafiskembryon östrogen blir de honor. Ger man dem istället testosteron så blir de hanar.
– Så fungerar det inte för människor, säger Per-Erik.
Men på zebrafiskar är det alltså manipulerbart.
– Målet med våra studier är att ta reda på hur signalvägarna ser ut. Kan vi då hitta något som påverkar en signalmolekyl, så kan man också ställa sig frågan vad den här genen har för effekter på människor, säger han.

”Alla gör en bit”
Signalvägar? Vad hände med det som jag läste om forskningsprojektet?
– Vad är det egentligen du vill veta? säger Per-Erik fundersamt.
Frågorna som ställs visar sig vara baserade på en gammal informationstext och kanske är det därför som svaren inte matchar. När vi väl löst det tar samtalet en annan vändning, bort från zebrafiskarna.
– Vår forskning är rent grundvetenskaplig. Jag är intresserad av hur det går till. Alla gör en bit. Alla vänder på en sten, säger han.

”En stor svart box”
Per-Erik må fokusera på en bit av forskningsområdet, men intresset för hans forskning är stort och det finns många sätt att tillämpa den.
– Det största intresset kommer nog från toxikologin. Där är man intresserad av vad som händer om man utsätter fiskarna för annan påverkan. Men hur det går till, det är det få som studerar, säger han och fortsätter:
– För många är det bara en stor svart box.
Och här tar samtalet ännu en vänding till att handla om svarta boxar. Likt den i flygplan så är det platsen där man finner information, och Per-Erik anser sig vara just där.
– Vi är inne i den här svarta lådan för att ta reda på vad som hände. Vi är väldigt få forskare som är det.
Per-Erik verkar vara precis där han vill vara med sin forskning, men jag undrar ändå om de flesta vetenskapare ändå inte har som dröm att lösa cancerns gåta.
– Men du löser inte cancerns gåta genom att bara koppla exponering till att en person får cancer.  Du måste in i boxen för att ta reda på vad som hände.

Foto: Emma Melkersson

Han beskriver den svarta lådan entusiastiskt och på bordet skapar han en osynlig box. Sedan petar han in något i boxen på den ena sidan och tar ut något på den andra.
– Orsakssammanhanget därinne, det är det jag är intresserad av, säger han och något lyser upp i hans ansikte.
Men att hitta orsakssammanhang tar tid.
– Man kan aldrig bevisa något i forskning, man kan bara visa att vissa saker inte deltar. Det är ju, som jag brukar säga, litegrann som med Sherlock Holmes.
Sherlock Holmes? Vad menar han nu?
– Ja, när han har uteslutit alla andra saker så tänker han att det är det här det måste vara.
Och så är det ju, såklart.