MATKRÖNIKA. Var på en matmässa för ett tag sedan och flanerade runt mellan olika provsmakningar av pepparsalami i klassreseformat (sådan som säljs istället för hemkola och tubsockar) och Bollingerchampagne.
I en monter stod en glad fiskare och tjötade om räkor och färsk fisk. Jag bestämde mig för att prova laxen som både gravats och rökts.
Gott så.
Efter provsmaknigen intog jag det konsumentkritiska perspektivet och ville ha svar på frågan var ifrån den här goda laxen härstammade. Fiskaren log ett pillemariskt leende och svarade något lakoniskt; ”Irak”. I sann åttiotalistisk anda replikerade jag snabbt ironiskt att det irakiska köket kommer stort i vår. Kålles pillemariska leende förflyttades snabbt mot någon med färre frågor och en mer naiv inställning till laxens ursprung.

I tider med äkta vara, restaurangmenyer där kossans tilltalsnamn står utskrivet och egna hemlagade sylter är comme il faut i varenda studentkorridor, känns ett ironiskt svar på frågan om ursprung nästan som en logisk backlash.
Är kanske frågan om maten och klimatet mest tröttsamt när det kommit att bli en tävling? Det är väl inget kul att vara en god förlorare när förlusten innebär kundkorgsskam och bakispizza till skillnad mot etiska ideal i form av egenodlade rödbetor med gratinerad chèvre från någons farbrors egna ysteri? Eller att känslan av lax som inte fiskats på egen hand lika väl kan komma från ”Irak”.

Så jag tror att jag förstår den där spydiga fiskkrämarens kommentar men jag har svårare att acceptera. Laxen som bjöds på kom uppenbarligen inte ifrån Asien eller Mexiko. Utan förmodligen från Norge eller åtminstone nordvästra Atlanten.
Gott så.
Det rätta svaret på min enkla fråga hade således varit varken fel eller skamfullt. Ett spydigt ickesvar desto mer.