Amanda Ankarhem: När det inte riktigt går som det är tänkt

28 oktober, 2014, 14:14 Krönika Lämna en kommentar

Ibland går det inte riktigt som det är tänkt. Jag sitter på tåget hem från Stockholm och den långa utlandsvistelsen i Turkiet. Min stora packning – en stor, proppfull resväska, en mindre resväska och min ryggsäck full med praktiskt taget all elektronik jag äger – ligger säkert på anvisade platser. Resan tar mig ungefär två timmar, plus några minuter försening.

Solen lyser in genom fönstret och träden glittrar i grönt. Jag är glad att snart vara hemma. Hemma i min lilla, mysiga lägenhet. Tåget närmar sig destinationen, Örebro södra. Jag packar ner min laddare i handväskan, tar på mig halsduken och jeansjackan. Trots att det är tungt lyckas jag bära ner bägge resväskorna för trappan samtidigt. Härligt, jag slipper gå två gånger!

Tåget bromsar in, dörrarna öppnas och jag går av – äntligen. Har jag allting nu? Stor resväska, liten resväska, ryggsäck… Nej, inte ryggsäcken. Helvete! Jag vänder mig om samtidigt som dörrarna slår igen, kastar mig fram och trycker febrilt på knappen för att öppna dem igen. Efter nästan en hel minut utan resultat börjar tåget långsamt att rulla och jag kan bara stå kvar och se på när min laptop, systemkamera, externa hårddisk, iPad och alla kablar och laddare åker vidare.

Efter att ha talat med SJ, som inte tänker ringa tågvärden eftersom de har för mycket att göra, återstår endast att möta upp tåget och hoppas att väskan ligger kvar. Vem kan hjälpa mig? Mamma. Världens bästa mamma.

Efter ett snabbt samtal skickar jag tågnummer, vagn- och platsnummer, tågets beräknade ankomst i Göteborg samt en bild på min väska. Mamma och hennes man kastar sig i bilen och kör de dryga tio minuterna in till Göteborgs central där de möter upp tåget som kör in på perrongen kl. 22.05. Väskan ligger kvar, likaså allt innehåll.

Tack vare min fantastiska mamma finns mina saker i tryggt förvar. Vi kommer inte alltid överens men hon är alltid min räddare i nöden. Troligen glömmer jag allt för ofta bort att berätta att jag älskar henne. Så tack mamma! Jag älskar dig.

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Krönika: Jag vill fan bara vara normal

23 mars, 2021, 15:03 #sjuktvanligt, Krönika, Lämna en kommentar

Jag mår dåligt. Trots att jag mår bra så mår jag dåligt. Det är så svårt med alla intryck och…


Krönika: Ständigt i rörelse

9 februari, 2021, 14:23 Krönika, Lämna en kommentar

Jag sitter i en bil på väg mot Åmål. Jag hade lika väl kunnat vara på väg mot ett annat…


Krönika: To turn a pandemic

22 december, 2020, 10:11 Krönika, Lämna en kommentar

Like many others like me during this new decade of 2020 – I have learned a lot during the course…


Krönika: Då som nu för alltid

17 december, 2020, 14:59 Krönika, Lämna en kommentar

Jag har försökt att skriva om det flera gånger. Försökt att sätta ord på smärtan och våga känna den, men…


Krönika: Det finns inget vaccin mot ensamhet

8 december, 2020, 12:40 Krönika, Lämna en kommentar

Julen står för dörren och många undrar hur julfirandet ska se ut. Coronapandemin drar fram genom landet med en skrämmande…


Krönika: Det gör mig rädd att växa upp

27 november, 2020, 13:05 Krönika, Lämna en kommentar

I november fyller jag 24 år. Trots att det fortfarande är ganska ungt (hey – jag är ju inte 25…


Krönika: Tankar på ett A4

5 november, 2020, 13:45 Krönika, Lämna en kommentar

16:39 Dokumentet står tomt. Vad ska jag skriva om? Jag borde ha så mycket att skriva om. Hela året har…


Krönika – Rebecca Stråhle-Wolke: “Min själ är inte till för att tämjas”

28 maj, 2020, 16:31 Krönika Lämna en kommentar

Jag kanske är för mycket ibland. Klär mig i för färgstarka kläder och för många olika färger på samma gång,…


Why it is important to write letters to your family and friends – Advice for exchange students

11 mars, 2020, 11:51 International, Krönika, Lämna en kommentar

When you read the title of this article, you might have thought “Is she crazy? We are in 2020, no…


KRÖNIKA – Rebecca Stråhle-Wolke: “Tack för alla mina bra och dåliga beslut”

11 februari, 2020, 11:27 Krönika Lämna en kommentar

Tack till mig själv som inte lyssnade på mina familjer när de sa att jag inte fick färga håret i…