Melissa Yilmaz: ”Dyslektikern. Det är jag och jag älskar det.”

2 mars, 2018, 13:46 Krönika Lämna en kommentar

Nu får det vara nog. Jag lägger av. I surrender. Jag har i hela mitt liv, ända sedan min första lästimme i skolan fått tampas med krångliga krumelurer som hoppat framför ögonen, ord och meningar som bara inte vill nedtecknas korrekt och till råga på
allt med oförstående lärare som ansett migvara lat och i vissa fall dum.

Dyslexi – varför en så svår term för individer som är ordblinda? Termen kommer er säkert inte helt obekant till tals, men få jag talat med har riktigt förstått vad det innebär att kallas dyslektiker. Orsaken till dyslexi är inte klarlagda, men forskare definierar det som en neurologisk funktionsnedsättning i den språkliga fonologiska komponenten som gör det svårt för individer att lagra, tolka och snabbt ta fram ord ur minnet. Hela kalaset är dessutom ärftligt vilket gör att man utdelar minst sagt frostiga blickar vid matbordet.

En annan förutfattad mening om dyslektiker är kopplat till deras intellekt som i sociala och skriftliga sammanhang blir ifrågasatt. Jag förstår att man misstroendeförklarar någon som skriver eller säger fel, att det stör läsningen när en mening genom en särskrivning får en helt ny karaktär och där felstavade ord sticker som knivar i ögonen. Men jag vill förtydliga att intelligens och hjärnans oförmåga att snabbt koppla ord i hypotalamus inte har något samband. Inspiratörer som Albert Einstein, John Lennon och vår folkliga stjärna Selma Lagerlöf är alla medlemmar av ”the dark side” och viktiga inslag i det vetenskapliga och kulturella arvet.

Problemet ligger inte bara i att man tampas med ett förlegat skolsystem som knatat på i samma anda sedan begynnelsen, utan det faktum att omgivningen ständigt påminner en om ens brister genom att agera ordpoliser. Tro mig, jag vet att ni vill väl när ni med era dirigeringar försöker styra oss i ”rätt riktning”, men när det redan finns orostankar i bakhuvudet för att bli misstroendeförklarad, så blir era välmenade rättningar mer som ett skott i ryggen än konstruktiv kritik. När man ständigt blir påmind om sina brister är det svårt att se det positiva i sin egen kapacitet, speciellt som barn när man är extra formbar och mottaglig för kritiken. Jag kan bara tala för egen räkning när jag påstår att skolsystemets krav och bristande stöd i undervisningen ger elever med kognitiva inlärningssvårigheter ett dåligt självförtroende i skolbänken.

Skolan som ska vara en plats för alla, men som sällan lever upp till den liberala tanken om ett inkluderande och tillmötesgående skolsystem. Skolan är i behov av reformer för att undervisningen ska vara ”liberalistisk” och tillgodose alla elevers individuella behov, vilket i dagens skolsystem inte är möjligt. Växande klasser och lärare som är stressade på grund av underbemanning ger inget utrymme för en individualistisk undervisningsform. Utifrån en undersökning från lärarnas riksförbund har varje elev i genomsnitt 3 minuter av lärarens fulla uppmärksamhet. 3 minuter. Hur kan vi förvänta oss att barn med kognitiva inlärningssvårigheter eller andra diagnoser som påverkar inlärningen ska kunna nå kurskraven och behålla engagemanget i skolbänken?

En proposition om att sänka kunskapskraven för barn med kognitiva inlärningssvårigheter har mött stor kritik där allmänheten som menar att sänkningen skulle skapa ett ojämlikt betygssystem där barnen med inlärningssvårigheter skulle få en lättare betygssättning än sina klasskamrater. I denna debatt får man dock inte förglömma det faktum att barnen med till exempel dyslexi på grund av den begränsade pedagogiska tiden och nedskärningarna i skolan till att börja med inte har förutsättningarna att nå målen. Så frågan vi borde diskutera är inte om en reform är aktuell utan snarare när den ska ske.

En bra liknelse är hur vi rustar våra idrottsmän för de olympiska spelen. Vi skickar inte iväg löpare för att tävla klädda i flipflops. På fötterna bär de specialtillverkade skor anpassade för just deras fötter. På samma sätt måste vi skapa ett jämnt lopp för barnen där deras utrustning är anpassad efter just deras behov. Genom att utrusta barn med rätt typ av redskap kommer löpningen bli lättare och rättvisare för alla deltagare.

Som barn avundades jag mina klasskamraters oberoende av hjälpmedel, medan dem i sin tur avundades mina ”förmåner” som för min del inte var förmåner på det sätt som de såg det, utan en nödvändighet för mig att kunna löpa i samma takt. För trots att jag på senare år har kommit att uppskatta min dyslexis inverkan på min personliga utveckling skulle en löprunda i flipflops garanterat ändrat den uppfattningen.

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

KRÖNIKA – Rebecca Stråhle-Wolke: ”Tack för alla mina bra och dåliga beslut”

11 februari, 2020, 11:27 Krönika Lämna en kommentar

Tack till mig själv som inte lyssnade på mina familjer när de sa att jag inte fick färga håret i…


KRÖNIKA – Rebecca Stråhle-Wolke: ”För varje tenta finns en omtenta”

16 januari, 2020, 12:13 Krönika Lämna en kommentar

Om en vecka är det tenta. Såklart borde jag börja plugga men en vecka är lång tid. Jag hinner åka…


KRÖNIKA: ”Studentinflytande, topp eller flopp?”

14 januari, 2020, 11:53 Krönika, Örebro studentkår, Universitetet, Lämna en kommentar

Hur många känner till studentinflytandet vid Örebro universitet? Hur många vet vad studentinflytande innebär? Hur många vet att studentinflytande regleras…


KRÖNIKA – Nicole Palm: ”Julen kommer i år också, men den blir långt ifrån vad jag önskade mig”

19 december, 2019, 11:51 Krönika Lämna en kommentar

Det är snart julafton. Bara fem dagar kvar, och jag saknar den där känslan som brukar infinna sig lagom till…


KRÖNIKA – Rebecca Stråhle-Wolke: ”Jag är en hycklare av högsta rang”

17 december, 2019, 11:47 Krönika Lämna en kommentar

Jag vill gärna tro att jag är en miljöhjälte och försöker i så hög mån som möjligt att tänka på…


KRÖNIKA – Rebecca Stråhle-Wolke: ”Ett nej är inte alltid ett nej”

2 december, 2019, 13:00 Krönika Lämna en kommentar

”Ett nej är alltid ett nej” – det är tydligt och självklart. Men till skillnad från alla de som säger detta…


KRÖNIKA – Rebecca Stråhle-Wolke: ”Det är faktiskt helt okej”

16 oktober, 2019, 11:28 Krönika Lämna en kommentar

En dag slutar ni att prata. Ni har pratat varje dag i flera månader, kanske till och med flera år….


KRÖNIKA – Rebecca Stråhle-Wolke: ”Kärlek börjar alltid med bråk”

17 september, 2019, 11:45 Krönika Lämna en kommentar

”Kärlek börjar alltid med bråk”. Det har vi nog alla fått höra under vår uppväxt då vi retats med eller…


KRÖNIKA: Rebecca Stråhle-Wolke – ”Det finns farligare saker än att vara tjock”

17 maj, 2019, 11:57 Krönika Lämna en kommentar

Det är snart sommar. Rubrikerna skyltar med de 10 bästa bantningstipsen, hur du på 2 veckor får bikinikroppen och hur…


KRÖNIKA: Julia – ”Kvinnliga karaktärer i tv-spel”

10 maj, 2019, 12:11 Krönika Lämna en kommentar

Jag såg inte upp till några kvinnliga karaktärer i TV-spel när jag var liten. Den enda anledningen var för att…



Instagram