Maya Larsson: Jag är den verkliga surgubben

12 september, 2016, 12:00 Krönika Lämna en kommentar

Surgubbar. Ni vet vilka jag talar om. Sura, sammanbitna, bittra gubbar vars enda purpose in life är att göra livet eländigt för andra med sin buttra uppsyn. Som ni säkert gissar har jag inte mycket till övers för dessa seniora medborgare. De förpestar min tillvaro med sin existens, rent utsagt. Men jag ska nu berätta historien om hur det gick till när jag försökte lära en surgubbe en läxa, men han istället lärde mig något stort och viktigt om livet.

I ett försök att bättra på mina sociala färdigheter har jag under sommaren läst Elaine Eksvärds bok Snacka Snyggt. Någonstans gör hon en poäng av att livet är enklare och mer behagligt för människor som ler mycket. ”Pytsan!” tänkte jag. ”Det där var det klyschigaste jag någonsin läst.” Men det var ändå något med det helt banala i hennes teori som fick den att fastna i mitt huvud.

En dag, strax efter att jag läst ovan nämnda kapitel, är jag på väg hem efter en löprunda i Venaspåret. Mina benhinnor värker och jag känner ett lätt illamående komma krypande. Jag är inte på de bästa av humör, helt enkelt. När jag svänger runt ett hörn får jag syn på honom. Han kommer emot mig med stapplande steg och en exceptionellt sur uppsyn. Surgubben. Jag stålsätter mig genast för en tyst konfrontation med min nemesis nummer ett.

Plötsligt ekar Elaine Eksvärds ord i mitt huvud: ”Le och få ett leende tillbaka”. Jag får ett trotsigt infall att testa (och motbevisa) hennes teori på surgubben, och på samma gång ge honom en tankeställare som kanske får honom att vara lite mindre surgubbig mot andra helt oskyldiga ungdomar i framtiden.

Surgubben och jag närmar oss varandra. Strax innan vi möts tar jag sats, möter hans blick och låter ett litet leende sprida sig över mina läppar.
Och det är då det händer.
Surgubbens ansikte spricker upp i ett stort leende och han utbrister ett glatt ”Hej!” Jag blir så paff att jag inte får ur mig min ynkliga hälsning tillbaka förrän långt efter att vi passerat varandra på trottoaren.

What?

Jag går resten av vägen hem med betydligt lättare steg. Samtidigt som jag formulerar den här krönikan får jag en insikt om mig själv och om alla surgubbar jag träffat och stört mig på i alla dessa år. Jag har fått allt om bakfoten. Mina fördomar och min brist på självinsikt har hindrat mig från att se att det är jag som är den verkliga surgubben.

Det må vara en förenkling av sanningen att ”le och få ett leende tillbaka”. Men jag tänker strunta i det. Jag tänker omfamna klyschan och le mer mot världen. Och jag är ganska säker på att antalet surgubbar som förpestar min tillvaro med sin existens mirakulöst kommer minska när jag gör det.

Bild: Jonas Mathsson

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Maya Larsson

Skribent

Lamrot Gebremariam: ”Alla såg vad som hände, inklusive lärarna, men ingen sa något”

8 december, 2017, 10:16 Krönika Lämna en kommentar

Efter demonstrationen kunde jag inte sluta tänka på hur min hudfärg har påverkat mig som individ. Det är snart 2018…


Jenniina Martikainen: ”Mitt land, Finland, födelseort, kalla ordet gyllene!”

6 december, 2017, 16:31 Krönika Lämna en kommentar

… är vad man får när man kör första meningen av Finlands nationalsång genom Google Translate – från finska till…


Emilie van Hoewijk: ”Mitt magnetiska rymdskepp”

1 december, 2017, 12:01 Krönika Lämna en kommentar

I min barndom hade fantasin ibland makten att ta över när verkligheten var lite för tuff för en tioåring. Jag…


Lamrot Gebremariam: ”Jag skäms, jag skäms över att vara människa”

24 november, 2017, 16:00 Åsikt, Krönika Lämna en kommentar

Jag förstår inte människans överlägsenhet i jämförelse med andra varelser. Varför tror vi att mänskligheten är smartare och förtjänar att…


Ulrika Winge: Vad jag önskar jag fick skriva

17 november, 2017, 14:04 Krönika Lämna en kommentar

Jag vill lära mig att skriva bättre, både journalistiska, dramaturgiska och akademiska texter. Men då och då stör det mig…


En systemuppdatering finns tillgänglig

10 november, 2017, 15:00 Krönika Lämna en kommentar

Jag har ett systemfel. Några buggar. Efter att jag tredje gången på samma dag dragit i en dörr det står…


Jenniina Martikainen: ”Är det här på helt jävla riktigt?”

28 oktober, 2017, 18:04 Åsikt, Krönika Lämna en kommentar

Vid lunchtid idag kom jag hem från badhuset. Vad jag tänkte skulle bli en skön och avslappnande start på min lördag…


Sara Svärd: Men jag är väl fan inte tråkig

27 oktober, 2017, 14:32 Krönika Lämna en kommentar

– Vad ska du klä ut dig till? – Nej men jag tror inte att jag ska klä ut mig…


Krönika: Det här tilltänkt otilltänkta som jag skulle kunna dö för

20 oktober, 2017, 14:51 Krönika Lämna en kommentar

Det är så jävla otrendigt att ha dålig självkänsla nu för tiden. Det, kombinerat med faktumet att jag inte har…


Rebecca Stråhle-Wolke: En prickig cykel, ett par ljusblå gympaskor och minnen för livet

13 oktober, 2017, 12:06 Krönika Lämna en kommentar

När jag gick i sexan fick jag en cykel, en gratis gammal cykel som närmade sig 100 år. Den hade…



Instagram


Twitter