Maya Larsson: Jag är den verkliga surgubben

12 september, 2016, 12:00 Krönika Lämna en kommentar

Surgubbar. Ni vet vilka jag talar om. Sura, sammanbitna, bittra gubbar vars enda purpose in life är att göra livet eländigt för andra med sin buttra uppsyn. Som ni säkert gissar har jag inte mycket till övers för dessa seniora medborgare. De förpestar min tillvaro med sin existens, rent utsagt. Men jag ska nu berätta historien om hur det gick till när jag försökte lära en surgubbe en läxa, men han istället lärde mig något stort och viktigt om livet.

I ett försök att bättra på mina sociala färdigheter har jag under sommaren läst Elaine Eksvärds bok Snacka Snyggt. Någonstans gör hon en poäng av att livet är enklare och mer behagligt för människor som ler mycket. ”Pytsan!” tänkte jag. ”Det där var det klyschigaste jag någonsin läst.” Men det var ändå något med det helt banala i hennes teori som fick den att fastna i mitt huvud.

En dag, strax efter att jag läst ovan nämnda kapitel, är jag på väg hem efter en löprunda i Venaspåret. Mina benhinnor värker och jag känner ett lätt illamående komma krypande. Jag är inte på de bästa av humör, helt enkelt. När jag svänger runt ett hörn får jag syn på honom. Han kommer emot mig med stapplande steg och en exceptionellt sur uppsyn. Surgubben. Jag stålsätter mig genast för en tyst konfrontation med min nemesis nummer ett.

Plötsligt ekar Elaine Eksvärds ord i mitt huvud: ”Le och få ett leende tillbaka”. Jag får ett trotsigt infall att testa (och motbevisa) hennes teori på surgubben, och på samma gång ge honom en tankeställare som kanske får honom att vara lite mindre surgubbig mot andra helt oskyldiga ungdomar i framtiden.

Surgubben och jag närmar oss varandra. Strax innan vi möts tar jag sats, möter hans blick och låter ett litet leende sprida sig över mina läppar.
Och det är då det händer.
Surgubbens ansikte spricker upp i ett stort leende och han utbrister ett glatt ”Hej!” Jag blir så paff att jag inte får ur mig min ynkliga hälsning tillbaka förrän långt efter att vi passerat varandra på trottoaren.

What?

Jag går resten av vägen hem med betydligt lättare steg. Samtidigt som jag formulerar den här krönikan får jag en insikt om mig själv och om alla surgubbar jag träffat och stört mig på i alla dessa år. Jag har fått allt om bakfoten. Mina fördomar och min brist på självinsikt har hindrat mig från att se att det är jag som är den verkliga surgubben.

Det må vara en förenkling av sanningen att ”le och få ett leende tillbaka”. Men jag tänker strunta i det. Jag tänker omfamna klyschan och le mer mot världen. Och jag är ganska säker på att antalet surgubbar som förpestar min tillvaro med sin existens mirakulöst kommer minska när jag gör det.

Bild: Jonas Mathsson

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Maya Larsson

Skribent

KRÖNIKA – Rebecca Stråhle-Wolke: “If you like going places we can’t even pronounce.”

18 december, 2018, 12:19 Krönika Lämna en kommentar

Jag sitter på ett hotellrum i Reykjavik, Islands huvudstad. På TV:n går ett musikprogram som spelar Perfect med One Direction….


KRÖNIKA: Amanda Karlsson ”Sjung ut”

30 november, 2018, 11:43 Krönika, Lämna en kommentar

När jag var yngre bestod mina fredagskvällar av Mix Megapols 90-talsfredag. Jag broderade in “Musik hjälper mig genom livet” med…


Guide: Dags att upptäcka Örebrew

23 november, 2018, 10:05 Händer i Örebro, Krönika, Mat & hälsa Lämna en kommentar

Nu när mörkret börjat falla kanske det är dags att bryta vardagen där man pendlar mellan universitetet (Kårhuset), hem och…


Krönika: Johanna Eriksson – Kanyes blåa registreringsskyltar

22 november, 2018, 11:26 Åsikt, Krönika Lämna en kommentar

Det är inte lätt att vara Kanye-fan i dessa tider. Efter ett år av uttalanden som att slaveri skulle vara…


Felicia om tiden som PR-ansvarig

9 november, 2018, 11:50 Efter studierna, Föreningsliv, Krönika, Maxa studierna Lämna en kommentar

När jag började plugga visste ingen i min omgivning riktigt vad jag egentligen skulle plugga eller utbilda mig till. De…


Krönika: Nicole Palm: ”Jag vill inte vara rädd”

6 november, 2018, 11:13 Evenemang, Krönika Lämna en kommentar

Det kan hända vem som helst. När överfall av olika karaktär beskrivs i tidningarna får jag ofta känslan av att…


Arkivet – Sara Svärd: Men jag är väl fan inte tråkig

24 oktober, 2018, 16:00 Krönika Lämna en kommentar

– Vad ska du klä ut dig till? – Nej men jag tror inte att jag ska klä ut mig…


Krönika: Nicole Palm: ”Det här med att vara ny student…”

20 september, 2018, 12:09 Krönika Lämna en kommentar

Långhuset, “Dom kallar oss studenter”, Corax, skyldigheter, rättigheter, tentamen, ansvar, T129, restaurang Kraka, studentpentry, universitetskort, buss 3 eller 2, Kårhuset,…


Axel Rejler – ”En Oberäknelig Resa”

13 september, 2018, 13:39 Krönika Lämna en kommentar

Paralyserad i ovisshet stod jag här om dagen och väntade på ett försenat tåg; den nya avgångstiden kan ju som…


KRÖNIKA: Beach body 2018

30 maj, 2018, 11:37 Krönika, Lämna en kommentar

På bilden ser de allra flesta en ung, lycklig och problemfri tjej som har funnit total inre ro. Men sanningen…



Instagram


Twitter