Malin Glimstedt: Tack Sobrasektionen!

27 januari, 2017, 12:00 Krönika Lämna en kommentar

Det är nu fem år sedan. Fem år sedan jag nervöst gick till Krakafontänen med hjälp av Google Maps och ställde mig i hörnet av folkmassan iklädda svarta t-shirts med Supermanloggan på. Jag hade längtat och peppat i ett halvår till den här dagen, men vad jag inte visste om då var hur betydelsefulla de kommande veckorna skulle vara för mig idag.

Jag har alltid definierat mig som blyg och tillbakadragen, och aldrig gillat den sidan av mig själv. Bara tanken av att flytta till en ny stad där jag inte känner någon fick mig att känna panik. Hur ska blyga jag lyckas skaffa nya vänner? Trots den känslan var jag fast bestämd på att jag skulle flytta till en ny stad och utmana mig själv. Jag behövde det. Sensommaren 2009 flyttade jag till Jönköping och hade två år framför mig på programmet Grafisk design och webbutveckling.

Dagarna gick och jag och min klass var mitt uppe i insparken (så som introduktionen heter på Högskolan i Jönköping). Tack vare denna inspark tvingades blyga jag in i en gemenskap och jag var tvungen att prata med folk. Det var skitjobbigt till en början men ju mer jag försökte desto mer gav det. Under andra och sista året var det dags att söka till fadder.

Jag hade överlevt ett år. Jag hade klarat utmaningen att flytta till en stad helt ensam och hade hittat ett fantastiskt tjejgäng. Men vad innebar det att vara fadder egentligen? De ansvariga pratade om att man som fadder ansvarar för att introducera de nya studenterna till sin studietid i Jönköping. Jag kommer ihåg exakt vad jag tänkte och vilken magkänsla jag fick när de sa den där meningen. ”Jag?” samtidigt som klumpen i magen vred sig. Alla mina vänner blev faddrar medan jag aldrig sökte. Samtidigt som kompisarna levde loppan som faddrar satt jag hemma och kollade på The Hills. Några gånger drog jag ut på Akademin (Jönköpings Kårhus) och mötte upp min klass, men jag kände mig utanför. Jag var inte en i gänget. Och varje gång jag fick höra hur roligt det var att vara fadder kände jag en stor ånger. Fan.

De två åren i Jönköping flög förbi och helt plötsligt var det dags för examen och dags att flytta hem till Göteborg igen. Var det här allt? Är den där fantastiska studenttiden man hört om över? Jag rannsakade mig själv och helt plötsligt hade jag anmält mig till socionomprogrammet på Örebro universitet. Och jag kom in. Jag lovade mig själv att denna gången ska jag göra allt jag inte vågar och ta vara på varenda minut. Nu jävlar.

Helt plötsligt stod jag där vid Krakafontänen bland en massa Superman-tröjor (som jag senare förstod inte hade något med Superman att göra utan kårsektionen Sobra). Jag hade en fantastisk introduktion och kände att jag var hemma, och på riktigt denna gången. När det var dags att söka till fadder så tvekade jag inte en sekund och när det ett år efter min första termin kom ut en annons om att Sobrasektionen sökte rättspsyk (gruppchefer för introduktionen) skickade jag in en ansökan. Jag var uppslukad. Det var såhär det skulle kännas! Jag var rättspsyk i fyra terminer och de två terminerna efter det var jag general.

Kommer ni ihåg att jag hemma i Göteborg lovade mig själv att göra allt jag inte vågar och ta vara på varenda minut? Jag var under mina år som student, förutom engagerad i introduktionen, med i Sobras styrelse som layoutansvarig, IT-ansvarig och startade upp utskottet Socia (för socionomer). Jag gjorde allt jag ville. Jag vågade, och det är jag så fruktansvärt glad för idag.

Det är många i min närhet som frågat varför jag väljer att lägga ned så mycket tid på något som jag inte får betalt för. Jag har aldrig förstått den frågan. All den kunskapen jag har fått, alla de situationer jag har ställts inför och alla de människorna jag har träffat, samtidigt som jag studerat, är erfarenheter jag aldrig skulle kunna få på något annat sätt. Det är värt mer än pengar.

Jag vill verkligen att du som läser och inte är eller planerat vara engagerad under din studietid tänker ett varv till. Vad är det värsta som kan hända? Om du inte trivs så har du iallafall försökt. För den värsta känslan, iallafall för mig, är att ångra något jag inte gjorde. Gå på ett sektionsmöte och se hur du kan engagera dig, kontakta den där föreningen du tänkt på eller jobba ett pass på Kårhuset. Engagera dig för din egen skull och se det som en möjlighet att utveckla dig själv som person samtidigt som du får fantastiska meriter.

Jag känner när jag sitter och skriver det här hur klyschigt det låter, men jag måste låta det vara klyschigt nu. Jag vill verkligen att alla som läser det här ska förstå vad introduktionen och Sobrasektionen har gjort för mig. Jag är så fruktansvärt glad att jag vågade ta steget och ge studentlivet en andra chans. Jag är oerhört tacksam hur Sobrasektionen stod där med öppna armar när jag var osäker och obekväm januari 2012. Och jag är så lycklig över vilka fantastiska människor jag har träffat. Min studietid i Örebro har inte bara gett mig en hel bank av fina och roliga minnen, utan den har utvecklat mig som person. Idag är jag inte den där blyga Malin som inte trivs med sig själv.

För idag är jag en annan Malin, en Malin som är självsäker, vågar tro på sig själv och som vet sina begränsningar. Och det är tack vare Sobrasektionen.

Foto: Andreas Lundgren

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Malin Glimstedt

Skribent

Krönika: Det här tilltänkt otilltänkta som jag skulle kunna dö för

20 oktober, 2017, 14:51 Krönika Lämna en kommentar

Det är så jävla otrendigt att ha dålig självkänsla nu för tiden. Det, kombinerat med faktumet att jag inte har…


Rebecca Stråhle-Wolke: En prickig cykel, ett par ljusblå gympaskor och minnen för livet

13 oktober, 2017, 12:06 Krönika Lämna en kommentar

När jag gick i sexan fick jag en cykel, en gratis gammal cykel som närmade sig 100 år. Den hade…


Melissa Högberg Yilmaz: ”Det har gått över styr”

19 maj, 2017, 11:57 Krönika Lämna en kommentar

Det har gått över styr. Det har gått så pass mycket över styr att den svenska befolkningen idag beräknas behöva…


Rebecca Stråhle-Wolke: Ung, dum och naiv

12 maj, 2017, 11:58 Krönika Lämna en kommentar

Jag har fyra drömyrken. Författare, astronaut, rallyförare och psykiatrisjuksköterska. Astronaut är kört – jag är värdelös på både matte och…


Mellan studier och nöje – Vår utlandstermin i Amsterdam

9 maj, 2017, 11:48 Krönika Lämna en kommentar

Anne Franks hemstad, en stad full av cyklar och kanaler i varje kvarter. Under den här terminen har vi fått…


Daniel Prieduls: Det löser sig

31 mars, 2017, 12:00 Krönika Lämna en kommentar

För tre och ett halvt år sedan tog jag, som så många andra här i livet gör, ett stort steg…


Rebecca Stråhle-Wolke: Att hitta rätt när man trodde att man inte skulle hitta någon alls

10 mars, 2017, 13:17 Krönika Lämna en kommentar

I januari förra året satte jag mina fötter i Örebro för första gången. Det här skulle bli min nya hemstad…


Victor Nilsson: Civilkuragelag – på grund av folk som mig

3 mars, 2017, 13:32 Krönika Lämna en kommentar

På väg till mataffären mötte jag en man i 25-årsåldern som såg förfärligt sliten ut. Med glansig blick, slitna kläder…


Inas Saidy: Att vara (svensk) eller icke vara (svensk)

24 februari, 2017, 11:58 Krönika Lämna en kommentar

Vinden blåser, och kylan gör nästan ont, fastän jag är påpälsad. Tåget ilar förbi in i ett stopp på spåret….


Evelin Nilsson: Varje låt var den bästa du hört och lycka fanns på dryck

10 februari, 2017, 12:00 Krönika Lämna en kommentar

Dagen var midsommar, hade förberett med vin och öl och gått av jobbpasset. Såg fram emot kvällen, den skulle bli…



Instagram


Twitter