Lucka 2: Manon Lamartine: Jag har en förmåga att tänka mig tillbaka till julkänslan

2 december, 2016, 09:27 Krönika Lämna en kommentar

I söndags talade mitt Instagram-flöde om för mig att det var första advent. Vänner postade bilder på allt från adventstakar till spår av saffran, rödtonade färger och Apotekarnes konkurrerande svarta dryck. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte kände avund när jag såg att julkänslan lyckats nå fram till många dörrar, men inte till min egen. JAG, som vanligtvis räknar ner dagarna så fort vi nått årsskiftet, ständigt förberedd med tomteluvan i byrålådan – har inte ett uns av julkänsla i kroppen. Varför känns det så annorlunda i år? Varför undviker jag helst att tänka på jul helt och hållet och vad är det för en konstig, kliande känsla jag får i bröstet varje gång jag gör det?

När jag tänker tillbaka på tidigare år, minns jag hur vi hjälptes åt att plocka ner de stora kartongerna markerade med ”JUL” i stora, svarta bokstäver från hyllorna och hur det tog oss en hel dag att plocka fram varenda liten porslinstomte och pepparkaksstaty. Jag minns hur viktigt det kändes att få uppdraget att tilldela dem en värdig plats i hemmet. Jag minns min vackra mamma, sittandes på vardagsrumsgolvet med julgransbelysningen i famnen och hur hon med ett leende försökte räta ut de sladdar som alltid lyckats trassla in sig. Jag minns hur mina syskon och jag knuffades runt julgranen medan vi hängde upp julgranskulorna och hur vi retade varandra för de fula verk vi gjort i yngre dagar, de som mamma fortfarande envisas med att ha i granen. Och allra mest minns jag den där stunden vi spenderade tillsammans i soffan när vi var färdiga och hur vi inte gjorde något annat än att betrakta vad mina vänner alltid kallade för ”Disneygranen” i fullständig högaktning. Jag minns hur detta, år efter år, alltid skedde den första dagen i december.

Version 2

Varje år har det gjorts listor med julklappsidéer som jag har haft under årets gång. Jag har njutit av hemlighetsmakeriet och spenderat hela dagar på Stockholms snöiga gator, letandes efter favoriterna på listorna. Jag har valt ut varje gåva med noggrannhet och uppehållit min årliga tradition av att låsa in mig på rummet, sätta på min julspellista på Spotify och slå in varje paket omsorgsfullt i de finaste presentpapperen. I mitt huvud ryms det minnen av julmarknader, kanderade äpplen på pinne, min pappas pan de pascua (chilenskt julbröd), pepparkaksbak med min syster och det ultimata beviset på tålamod i form av chokladkalendrar. Men, det här året är annorlunda. Det ryms ingen mästerlig gran i min lilla studentlägenhet, det finns ingen tid att vandra runt på stan hela dagar och det finns inga syskon här som retar mig. Julen, som tidigare har betytt en lång tradition av väntan, en oumbärlig längtan och en konstant hemkär känsla har nu framkallat nya, stressartade känslor. För det här året störs min längtan av tentamensanmälningar, deadlines och ett vacklande CSN på kontot.

Det är väl känt att julen rankas som den mest stressartade högtiden om året. För många är det en emotionell berg-och dalbana av nostalgi, en enorm press på att köpa gåvor utanför ens prisklass och omtumlande känslor av ensamhet. Docenten Denise Dellarosa Cummins skriver att stressen vi upplever den här tiden på året ofta är en manifestation av enorma förväntningar som inte stämmer överens med verkligheten. Hon menar att vi har en tydlig bild av hur det borde vara (eller kanske hur det alltid varit?), som brukar inkludera en uppsamlad familj, perfekta gåvor samt julmiddag och att denna idealiserade bild helt enkelt inte går att leva upp till. Så, okej. Vänta lite. Är det alltså mina fina, nostalgiska minnen som framkallat mina ångestkänslor? Vad gör jag fel?

Forskarna Schwartz och Ward förklarar att vi använder oss av två olika typer av tankesätt som mycket väl kan stå för stressen vi känner – så kallad maximering och satisfiering. Maximerare vill gärna ta de bästa möjliga besluten för att alltid uppnå bästa möjliga resultat (känner någon mer igen sig?) och dessa fäster sig vid alldeles för höga förväntningar. Därför är det också dem (vi) som upplever starkast besvikelse när förväntningarna inte matchar verkligheten. Forskningsduon menar att detta bara matar julstressen. Istället, uppmuntras ett mer hälsosamt alternativ – satisfiering. En satisfierad attityd innebär att inte alltid söka efter det bästa alternativet. Lär du dig istället att acceptera och att vara nöjd med det som ibland är ”tillräckligt bra” kommer du att vara mer tillfredsställd i längden. Cummins skriver: ”eftersom de inte jämför vad de har med en idealiserad version av verkligheten, tenderar de att vara lyckligare och mer nöjda med sina liv”.

Jag inser nu att det som stressar mig mest inte är att jag har en tenta den 23:e december (okej, kanske lite, men) – det som stressar mig mest är att det här året inte kommer att bli som det förra. Mycket har förändrats sen jag flyttade hemifrån och det har deskalerat dramatiskt från kära familjetraditioner, handplockade dyra klappar, experimenterande av julbak i köket och en Disneygran, kort sagt. Som student är resurserna knappa, med kontraproduktiva faktorer som tidsbrist, tentor, en tajt budget och ett alldeles för litet kök. Men, efter en snabbkurs i hur man modifierar sitt tankesätt har jag nu lärt mig att jag har förmågan att tänka mig tillbaka till julkänslan.

I söndags var det första advent och jag gjorde vad jag kunde för att uppnå något tillräckligt bra av det jag hade. Och det krävdes inte alls mycket. Med ett tiotal brinnande ljus, en Spotify-sökning efter Nat King Cole, lussebullar från Ica Maxi och nätshopping av julklappar så var jag i hamn. Stressen avtog. Och någonstans mellan första advent och idag har jag lyckats sänka förväntningarna på den kommande högtiden och upptäckt (till min stora lycka) att julkänslan har hittat sin väg tillbaka till min dörr.

Bild: Privat

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Krönika: Jag vill fan bara vara normal

23 mars, 2021, 15:03 #sjuktvanligt, Krönika, Lämna en kommentar

Jag mår dåligt. Trots att jag mår bra så mår jag dåligt. Det är så svårt med alla intryck och…


Krönika: Ständigt i rörelse

9 februari, 2021, 14:23 Krönika, Lämna en kommentar

Jag sitter i en bil på väg mot Åmål. Jag hade lika väl kunnat vara på väg mot ett annat…


Krönika: To turn a pandemic

22 december, 2020, 10:11 Krönika, Lämna en kommentar

Like many others like me during this new decade of 2020 – I have learned a lot during the course…


Krönika: Då som nu för alltid

17 december, 2020, 14:59 Krönika, Lämna en kommentar

Jag har försökt att skriva om det flera gånger. Försökt att sätta ord på smärtan och våga känna den, men…


Krönika: Det finns inget vaccin mot ensamhet

8 december, 2020, 12:40 Krönika, Lämna en kommentar

Julen står för dörren och många undrar hur julfirandet ska se ut. Coronapandemin drar fram genom landet med en skrämmande…


Krönika: Det gör mig rädd att växa upp

27 november, 2020, 13:05 Krönika, Lämna en kommentar

I november fyller jag 24 år. Trots att det fortfarande är ganska ungt (hey – jag är ju inte 25…


Krönika: Tankar på ett A4

5 november, 2020, 13:45 Krönika, Lämna en kommentar

16:39 Dokumentet står tomt. Vad ska jag skriva om? Jag borde ha så mycket att skriva om. Hela året har…


Krönika – Rebecca Stråhle-Wolke: “Min själ är inte till för att tämjas”

28 maj, 2020, 16:31 Krönika Lämna en kommentar

Jag kanske är för mycket ibland. Klär mig i för färgstarka kläder och för många olika färger på samma gång,…


Why it is important to write letters to your family and friends – Advice for exchange students

11 mars, 2020, 11:51 International, Krönika, Lämna en kommentar

When you read the title of this article, you might have thought “Is she crazy? We are in 2020, no…


KRÖNIKA – Rebecca Stråhle-Wolke: “Tack för alla mina bra och dåliga beslut”

11 februari, 2020, 11:27 Krönika Lämna en kommentar

Tack till mig själv som inte lyssnade på mina familjer när de sa att jag inte fick färga håret i…