Lucka 2: Manon Lamartine: Jag har en förmåga att tänka mig tillbaka till julkänslan

2 december, 2016, 09:27 Krönika Lämna en kommentar

I söndags talade mitt Instagram-flöde om för mig att det var första advent. Vänner postade bilder på allt från adventstakar till spår av saffran, rödtonade färger och Apotekarnes konkurrerande svarta dryck. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte kände avund när jag såg att julkänslan lyckats nå fram till många dörrar, men inte till min egen. JAG, som vanligtvis räknar ner dagarna så fort vi nått årsskiftet, ständigt förberedd med tomteluvan i byrålådan – har inte ett uns av julkänsla i kroppen. Varför känns det så annorlunda i år? Varför undviker jag helst att tänka på jul helt och hållet och vad är det för en konstig, kliande känsla jag får i bröstet varje gång jag gör det?

När jag tänker tillbaka på tidigare år, minns jag hur vi hjälptes åt att plocka ner de stora kartongerna markerade med ”JUL” i stora, svarta bokstäver från hyllorna och hur det tog oss en hel dag att plocka fram varenda liten porslinstomte och pepparkaksstaty. Jag minns hur viktigt det kändes att få uppdraget att tilldela dem en värdig plats i hemmet. Jag minns min vackra mamma, sittandes på vardagsrumsgolvet med julgransbelysningen i famnen och hur hon med ett leende försökte räta ut de sladdar som alltid lyckats trassla in sig. Jag minns hur mina syskon och jag knuffades runt julgranen medan vi hängde upp julgranskulorna och hur vi retade varandra för de fula verk vi gjort i yngre dagar, de som mamma fortfarande envisas med att ha i granen. Och allra mest minns jag den där stunden vi spenderade tillsammans i soffan när vi var färdiga och hur vi inte gjorde något annat än att betrakta vad mina vänner alltid kallade för ”Disneygranen” i fullständig högaktning. Jag minns hur detta, år efter år, alltid skedde den första dagen i december.

Version 2

Varje år har det gjorts listor med julklappsidéer som jag har haft under årets gång. Jag har njutit av hemlighetsmakeriet och spenderat hela dagar på Stockholms snöiga gator, letandes efter favoriterna på listorna. Jag har valt ut varje gåva med noggrannhet och uppehållit min årliga tradition av att låsa in mig på rummet, sätta på min julspellista på Spotify och slå in varje paket omsorgsfullt i de finaste presentpapperen. I mitt huvud ryms det minnen av julmarknader, kanderade äpplen på pinne, min pappas pan de pascua (chilenskt julbröd), pepparkaksbak med min syster och det ultimata beviset på tålamod i form av chokladkalendrar. Men, det här året är annorlunda. Det ryms ingen mästerlig gran i min lilla studentlägenhet, det finns ingen tid att vandra runt på stan hela dagar och det finns inga syskon här som retar mig. Julen, som tidigare har betytt en lång tradition av väntan, en oumbärlig längtan och en konstant hemkär känsla har nu framkallat nya, stressartade känslor. För det här året störs min längtan av tentamensanmälningar, deadlines och ett vacklande CSN på kontot.

Det är väl känt att julen rankas som den mest stressartade högtiden om året. För många är det en emotionell berg-och dalbana av nostalgi, en enorm press på att köpa gåvor utanför ens prisklass och omtumlande känslor av ensamhet. Docenten Denise Dellarosa Cummins skriver att stressen vi upplever den här tiden på året ofta är en manifestation av enorma förväntningar som inte stämmer överens med verkligheten. Hon menar att vi har en tydlig bild av hur det borde vara (eller kanske hur det alltid varit?), som brukar inkludera en uppsamlad familj, perfekta gåvor samt julmiddag och att denna idealiserade bild helt enkelt inte går att leva upp till. Så, okej. Vänta lite. Är det alltså mina fina, nostalgiska minnen som framkallat mina ångestkänslor? Vad gör jag fel?

Forskarna Schwartz och Ward förklarar att vi använder oss av två olika typer av tankesätt som mycket väl kan stå för stressen vi känner – så kallad maximering och satisfiering. Maximerare vill gärna ta de bästa möjliga besluten för att alltid uppnå bästa möjliga resultat (känner någon mer igen sig?) och dessa fäster sig vid alldeles för höga förväntningar. Därför är det också dem (vi) som upplever starkast besvikelse när förväntningarna inte matchar verkligheten. Forskningsduon menar att detta bara matar julstressen. Istället, uppmuntras ett mer hälsosamt alternativ – satisfiering. En satisfierad attityd innebär att inte alltid söka efter det bästa alternativet. Lär du dig istället att acceptera och att vara nöjd med det som ibland är ”tillräckligt bra” kommer du att vara mer tillfredsställd i längden. Cummins skriver: ”eftersom de inte jämför vad de har med en idealiserad version av verkligheten, tenderar de att vara lyckligare och mer nöjda med sina liv”.

Jag inser nu att det som stressar mig mest inte är att jag har en tenta den 23:e december (okej, kanske lite, men) – det som stressar mig mest är att det här året inte kommer att bli som det förra. Mycket har förändrats sen jag flyttade hemifrån och det har deskalerat dramatiskt från kära familjetraditioner, handplockade dyra klappar, experimenterande av julbak i köket och en Disneygran, kort sagt. Som student är resurserna knappa, med kontraproduktiva faktorer som tidsbrist, tentor, en tajt budget och ett alldeles för litet kök. Men, efter en snabbkurs i hur man modifierar sitt tankesätt har jag nu lärt mig att jag har förmågan att tänka mig tillbaka till julkänslan.

I söndags var det första advent och jag gjorde vad jag kunde för att uppnå något tillräckligt bra av det jag hade. Och det krävdes inte alls mycket. Med ett tiotal brinnande ljus, en Spotify-sökning efter Nat King Cole, lussebullar från Ica Maxi och nätshopping av julklappar så var jag i hamn. Stressen avtog. Och någonstans mellan första advent och idag har jag lyckats sänka förväntningarna på den kommande högtiden och upptäckt (till min stora lycka) att julkänslan har hittat sin väg tillbaka till min dörr.

Bild: Privat

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Manon Lamartine

Skribent

Lamrot Gebremariam: ”Alla såg vad som hände, inklusive lärarna, men ingen sa något”

8 december, 2017, 10:16 Krönika Lämna en kommentar

Efter demonstrationen kunde jag inte sluta tänka på hur min hudfärg har påverkat mig som individ. Det är snart 2018…


Jenniina Martikainen: ”Mitt land, Finland, födelseort, kalla ordet gyllene!”

6 december, 2017, 16:31 Krönika Lämna en kommentar

… är vad man får när man kör första meningen av Finlands nationalsång genom Google Translate – från finska till…


Emilie van Hoewijk: ”Mitt magnetiska rymdskepp”

1 december, 2017, 12:01 Krönika Lämna en kommentar

I min barndom hade fantasin ibland makten att ta över när verkligheten var lite för tuff för en tioåring. Jag…


Lamrot Gebremariam: ”Jag skäms, jag skäms över att vara människa”

24 november, 2017, 16:00 Åsikt, Krönika Lämna en kommentar

Jag förstår inte människans överlägsenhet i jämförelse med andra varelser. Varför tror vi att mänskligheten är smartare och förtjänar att…


Ulrika Winge: Vad jag önskar jag fick skriva

17 november, 2017, 14:04 Krönika Lämna en kommentar

Jag vill lära mig att skriva bättre, både journalistiska, dramaturgiska och akademiska texter. Men då och då stör det mig…


En systemuppdatering finns tillgänglig

10 november, 2017, 15:00 Krönika Lämna en kommentar

Jag har ett systemfel. Några buggar. Efter att jag tredje gången på samma dag dragit i en dörr det står…


Jenniina Martikainen: ”Är det här på helt jävla riktigt?”

28 oktober, 2017, 18:04 Åsikt, Krönika Lämna en kommentar

Vid lunchtid idag kom jag hem från badhuset. Vad jag tänkte skulle bli en skön och avslappnande start på min lördag…


Sara Svärd: Men jag är väl fan inte tråkig

27 oktober, 2017, 14:32 Krönika Lämna en kommentar

– Vad ska du klä ut dig till? – Nej men jag tror inte att jag ska klä ut mig…


Krönika: Det här tilltänkt otilltänkta som jag skulle kunna dö för

20 oktober, 2017, 14:51 Krönika Lämna en kommentar

Det är så jävla otrendigt att ha dålig självkänsla nu för tiden. Det, kombinerat med faktumet att jag inte har…


Rebecca Stråhle-Wolke: En prickig cykel, ett par ljusblå gympaskor och minnen för livet

13 oktober, 2017, 12:06 Krönika Lämna en kommentar

När jag gick i sexan fick jag en cykel, en gratis gammal cykel som närmade sig 100 år. Den hade…



Instagram


Twitter