Antonia Andersson: Livet börjar inte efter examen

6 juli, 2015, 13:52 Krönika Lämna en kommentar

En vecka efter examensdagen. Tillbaka i min hemstad. ”Var det bra så?”, frågade den unge sommarjobbaren bakom glassdisken, hållandes i min strut med tre glasskulor riskabelt balanserandes ovanpå varandra.

Den tre år långa vägen mot en utbildning var enkel att följa, likaså skolåren innan. Att vila i både skolans och universitetets trygga famn var ingen komplicerad sak: man behövde sällan göra några direkt världsomvälvande aktiva val och visste alltid ungefär vad som väntade härnäst. Tiden mellan gymnasiet och universitetsstudierna var inte heller något märkvärdigt svår då jag hela tiden visste att jag en dag skulle börja plugga och sedan skaffa mig ett riktigt jobb. Och helt plötsligt står jag här, nyexaminerad med tyngden av mina egna förväntningar på mina axlar och spanar efter det där riktiga jobbet. Livet med barn, rutiner, hus, en dyr soffa med divan och en blank bil som startar varje morgon. Och det är nu jag inser att det är den här delen av livet jag väntat på och pratat om i alla år. När jag blir stor ska jag, jag vill ha ett jobb som, jag vill bo i… Tillvaron alltid präglad av ett ständigt bäddande för morgondagen. Och det är samtidigt nu, när jag står just här framför den där morgondagen, livet, som jag inser att jag fattat allting fel. Jag har inte pluggat tre år för att kunna starta mitt liv. Livet med det där jobbet, rutinerna, huset och barn. Som om allting annat varit en parentes eller bara en nödvändig väg dit. Nej, livet börjar inte efter examen; det fortsätter. Rullar vidare fast med ryggsäcken fylld av nya synsätt, kunskaper, erfarenheter och inte minst: nya möjligheter.

Kontentan är inte att jag på något vis lidit mig genom livet eller glömt att njuta av det. Tanken har bara inte kommit över mig att det som pågått varit en del av och inte en väg till livet. ”Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att de var livet.” Ord från en dikt av Stig Johansson som kanske de flesta hört och som plötsligt för mig blir skrämmande begripliga. Livet är lika mycket att tentaplugga till efter midnatt som att tvätta husfasaden. Att ta en promenad med en vän efter jobbet, att sörpla en mikrad kaffeslatt från imorse, sortera strumpor, klippa en vågad frisyr, ta en eftermiddagslur i junigräset eller att beställa en glass med extra allt. Livet är precis just nu och var precis just då, och lyckan ligger inte i planerna för framtiden utan snarare i de små stunderna i nuet.

Jag såg på den instabila konstruktionen av glasskulor och tvekade en sekund. ”Nej, jag tar gärna chokladsås också. Och så lite strössel, tack.” Skinandes som en sol, med glasstruten i min hand och tuttifrutti-strösslad chokladsås långsamt rinnandes mot servetterna jag virat runtom, tänkte jag på trollhättemål att livet allt är bra gött idag. Idag, en dag efter examen, en dag i livet.

/ Antonia Andersson
Skribent

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Melissa Högberg Yilmaz: ”Det har gått över styr”

19 maj, 2017, 11:57 Krönika Lämna en kommentar

Det har gått över styr. Det har gått så pass mycket över styr att den svenska befolkningen idag beräknas behöva…


Rebecca Stråhle-Wolke: Ung, dum och naiv

12 maj, 2017, 11:58 Krönika Lämna en kommentar

Jag har fyra drömyrken. Författare, astronaut, rallyförare och psykiatrisjuksköterska. Astronaut är kört – jag är värdelös på både matte och…


Mellan studier och nöje – Vår utlandstermin i Amsterdam

9 maj, 2017, 11:48 Krönika Lämna en kommentar

Anne Franks hemstad, en stad full av cyklar och kanaler i varje kvarter. Under den här terminen har vi fått…


Daniel Prieduls: Det löser sig

31 mars, 2017, 12:00 Krönika Lämna en kommentar

För tre och ett halvt år sedan tog jag, som så många andra här i livet gör, ett stort steg…


Rebecca Stråhle-Wolke: Att hitta rätt när man trodde att man inte skulle hitta någon alls

10 mars, 2017, 13:17 Krönika Lämna en kommentar

I januari förra året satte jag mina fötter i Örebro för första gången. Det här skulle bli min nya hemstad…


Victor Nilsson: Civilkuragelag – på grund av folk som mig

3 mars, 2017, 13:32 Krönika Lämna en kommentar

På väg till mataffären mötte jag en man i 25-årsåldern som såg förfärligt sliten ut. Med glansig blick, slitna kläder…


Inas Saidy: Att vara (svensk) eller icke vara (svensk)

24 februari, 2017, 11:58 Krönika Lämna en kommentar

Vinden blåser, och kylan gör nästan ont, fastän jag är påpälsad. Tåget ilar förbi in i ett stopp på spåret….


Evelin Nilsson: Varje låt var den bästa du hört och lycka fanns på dryck

10 februari, 2017, 12:00 Krönika Lämna en kommentar

Dagen var midsommar, hade förberett med vin och öl och gått av jobbpasset. Såg fram emot kvällen, den skulle bli…


Malin Glimstedt: Tack Sobrasektionen!

27 januari, 2017, 12:00 Krönika Lämna en kommentar

Det är nu fem år sedan. Fem år sedan jag nervöst gick till Krakafontänen med hjälp av Google Maps och…


Annie Axelsson: Sentimental med examensskakiga ben

13 januari, 2017, 14:52 Krönika Lämna en kommentar

Som ett avbrott från C-uppsatsskrivandet gick jag på en lunchföreläsning där mitt fackförbund bjöd på smörgås och bubbelvatten. Föreläsningens syfte…



Instagram



Twitter