Antonia Andersson: Livet börjar inte efter examen

6 juli, 2015, 13:52 Krönika Lämna en kommentar

En vecka efter examensdagen. Tillbaka i min hemstad. ”Var det bra så?”, frågade den unge sommarjobbaren bakom glassdisken, hållandes i min strut med tre glasskulor riskabelt balanserandes ovanpå varandra.

Den tre år långa vägen mot en utbildning var enkel att följa, likaså skolåren innan. Att vila i både skolans och universitetets trygga famn var ingen komplicerad sak: man behövde sällan göra några direkt världsomvälvande aktiva val och visste alltid ungefär vad som väntade härnäst. Tiden mellan gymnasiet och universitetsstudierna var inte heller något märkvärdigt svår då jag hela tiden visste att jag en dag skulle börja plugga och sedan skaffa mig ett riktigt jobb. Och helt plötsligt står jag här, nyexaminerad med tyngden av mina egna förväntningar på mina axlar och spanar efter det där riktiga jobbet. Livet med barn, rutiner, hus, en dyr soffa med divan och en blank bil som startar varje morgon. Och det är nu jag inser att det är den här delen av livet jag väntat på och pratat om i alla år. När jag blir stor ska jag, jag vill ha ett jobb som, jag vill bo i… Tillvaron alltid präglad av ett ständigt bäddande för morgondagen. Och det är samtidigt nu, när jag står just här framför den där morgondagen, livet, som jag inser att jag fattat allting fel. Jag har inte pluggat tre år för att kunna starta mitt liv. Livet med det där jobbet, rutinerna, huset och barn. Som om allting annat varit en parentes eller bara en nödvändig väg dit. Nej, livet börjar inte efter examen; det fortsätter. Rullar vidare fast med ryggsäcken fylld av nya synsätt, kunskaper, erfarenheter och inte minst: nya möjligheter.

Kontentan är inte att jag på något vis lidit mig genom livet eller glömt att njuta av det. Tanken har bara inte kommit över mig att det som pågått varit en del av och inte en väg till livet. ”Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att de var livet.” Ord från en dikt av Stig Johansson som kanske de flesta hört och som plötsligt för mig blir skrämmande begripliga. Livet är lika mycket att tentaplugga till efter midnatt som att tvätta husfasaden. Att ta en promenad med en vän efter jobbet, att sörpla en mikrad kaffeslatt från imorse, sortera strumpor, klippa en vågad frisyr, ta en eftermiddagslur i junigräset eller att beställa en glass med extra allt. Livet är precis just nu och var precis just då, och lyckan ligger inte i planerna för framtiden utan snarare i de små stunderna i nuet.

Jag såg på den instabila konstruktionen av glasskulor och tvekade en sekund. ”Nej, jag tar gärna chokladsås också. Och så lite strössel, tack.” Skinandes som en sol, med glasstruten i min hand och tuttifrutti-strösslad chokladsås långsamt rinnandes mot servetterna jag virat runtom, tänkte jag på trollhättemål att livet allt är bra gött idag. Idag, en dag efter examen, en dag i livet.

/ Antonia Andersson
Skribent

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Krönika: Nicole Palm: ”Det här med att vara ny student…”

20 september, 2018, 12:09 Krönika Lämna en kommentar

Långhuset, “Dom kallar oss studenter”, Corax, skyldigheter, rättigheter, tentamen, ansvar, T129, restaurang Kraka, studentpentry, universitetskort, buss 3 eller 2, Kårhuset,…


Axel Rejler – ”En Oberäknelig Resa”

13 september, 2018, 13:39 Krönika Lämna en kommentar

Paralyserad i ovisshet stod jag här om dagen och väntade på ett försenat tåg; den nya avgångstiden kan ju som…


KRÖNIKA: Beach body 2018

30 maj, 2018, 11:37 Krönika, Lämna en kommentar

På bilden ser de allra flesta en ung, lycklig och problemfri tjej som har funnit total inre ro. Men sanningen…


#sjuktvanligt: Läsare berättar

20 april, 2018, 17:33 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Under veckan har Lösnummer tagit emot texter relaterade till psykisk ohälsa och #sjuktvanligt, vid namn eller anonymt. Vi vill rikta…


#sjuktvanligt: Vi som saknar forum måste bryta tystnaden

19 april, 2018, 16:30 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Jag skriver inte för sympati. Jag skriver inte för att vara bättre än någon annan. Jag skriver för alla män…


#sjuktvanligt: Vi är längst ner på botten men vi är vackrast ändå

18 april, 2018, 15:00 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

”Här finns det ett akutnummer till vårdcentralen; får jag ringa till dem och förklara situationen? Du måste få träffa en…


#sjuktvanligt: En glad tjej som ibland är ledsen

17 april, 2018, 14:02 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Jag har varit ledsen, jag har mått dåligt, jag har varit deprimerad. Depression är idag ganska vanligt. De flesta människor man…


#sjuktvanligt: Att bryta ihop regelbundet och välplanerat

16 april, 2018, 10:29 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Jag och många i min omgivning anser att man ibland måste bryta ihop. Definitionen på att bryta ihop eller att…


Krönika: Jenniina Martikainen: ”Hur mycket det än rivs i själen, så är du aldrig ensam”

13 april, 2018, 13:10 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Precis innan man kan svänga in till min innergård måste man korsa en gata. Det är i princip omöjligt att…


Över-lista pluggförvirringen

6 april, 2018, 14:41 Krönika, Lämna en kommentar

Alltså vikten av att göra listor. Jag och mamma hade en sms-konversation  förra veckan som verkligen förkroppsligar min situation just nu….



Instagram


Twitter