Linnea Nygren: Skriet från cykelstället

21 oktober, 2016, 13:25 Krönika Lämna en kommentar

Jag har fått en diagnos, av mig själv. På ett sätt känns det skönt, som om många bitar i mitt liv faller på plats. På ett annat sätt lite tröstlöst. Jag är samma, men ändå en annan. Och kommer aldrig att kunna ändra mig.

Det hände i somras. Jag stod med famnen full med kläder, instrumentkablar, ett söndrigt manus samt en näverlur, och gjorde mitt bästa för att låsa upp min bil med hjälp av omväxlande höften och ena knät. Min vän och kollega Alice stod bredvid och såg på. Hon skakade långsamt på huvudet och sa:

”Alltså, du är verkligen osams med den fysiska verkligheten typ hela tiden!”

Där var den, min diagnos. PKMA. På Kant Med Allt. Om jag baserar nedanstående antagande på det samlade beteende som ni, mina medmänniskor, visar utåt, så antar jag att detta inte är ett syndrom som alla lider av. Så för att öka medvetenheten om PKMA (och för att få gnälla lite i största allmänhet) så ska jag nu ta med er på hur en dag i en PKMA:ares liv kan se ut! Häng med!

Säg att du ska genomföra den hyfsat basala handlingen att ta dig till skolan. Packa väskan, gå ut genom dörren, nerför trapporna, ut till cykeln, cykla iväg. Enkelt! Gjort på tio minuter! För dig i alla fall. Antar jag. För någon med PKMA ser det lite mer ut så här:

Packa väskan. (Observera att detta bör göras efter att du tagit på dig ytterkläderna, med baktanken att “packa kommer nog inte ta så lång tid”.) Packningen innefattar moment som ”var har jag lagt hörlurarna nu då?”, ”hopp över liten tvättkorg (som står mitt i hallen eftersom det är kaos i garderoben)”, ”Uuusch!!! Note to self: glöm aldrig mer äpplen i väskan i en vecka…”, och tillslut, när väskan är färdigpackad och stängd och klockan börjar närma sig tiden för seminariet du ska till: ”Fick jag med mobilladdaren eller hur var det?”. Packa upp hela väskan igen, upptäck att du packade ner laddaren, gnissla tänder av ilska medan svetten börjar rinna innanför dunjackan och knöla ner allt i väska igen.

Gå ut genom dörren. Låter lätt men är en konst. Här finns oändligt många frågor att ställa sig: glömde jag spisen på? Släckte jag verkligen alla lampor? Är kylen stängd? Har jag med mig cykelhjälmen? Efter att ha varit inne och vänt ett par gånger kan det vara lagom att ta sig ner för trapporna (4 st), gå fram till cykeln, dra på sadelskyddet, och upptäcka att cykelnyckeln är kvar uppe i lägenheten. Få ett nervsammanbrott lite snabbt, slit av ditt fräsiga sadelskydd med tigerränder på igen så att ingen kan stjäla det, och skynda sedan tillbaka upp 4 trappor för att hämta den förbannade nyckeljäveln.

Låsa upp cykeln. Nu kommer ett balansnummer: med endast två händer ska du på effektivast möjliga sätt manövrera en ryggsäck, ett sadelskydd, ett par vantar, mobil + hörlurar (ihoptrasslade), en hjälm, ett pannband, en cykelnyckel och ett cykellås till sina slutdestinationer (på huvudet, i låset, etc.). Lycka till säger jag!  Speciellt nervkittlande blir uppdraget om någon marodör struntat i den oskrivna regeln att använda varannan ögla på cykelstället, och parkerat sin cykel väldigt långt inne i din cykels comfort zone. Precis sådär nära så att du inte riktigt kommer åt framhjulet där ett av låsen sitter… Efter att du nästan brutit nacken när du vikt dig dubbel över styret för att komma åt låset, och efter att vantarna ramlat ner från pakethållaren (tillfälligt förvaringsställe) för andra gången: sparka till cykeln (för det är ju helt klart cykelns fel) och kalla den fula ord. Försök backa ut skiten från cykelstället men upptäck att du bara låst upp ena låset. Explodera av ilska lite diskret och bege dig ut på vägarna, fruktansvärt försenad.

Cykla iväg. Eftersom det är i Örebro du bor kommer det även nio dagar av tio att blåsa full storm ute och om du då lider av PKMA så kommer du att föras med av vinden och landa i Västerås.

Där har ni den alltså, inblicken i en PKMA:ares verklighet. Det är inte vackert. Men såna som vi ska väl också finnas, antar jag. Skänk oss gärna en tanke nästa gång du hör någon häva upp ett skri av frustration vid cykelställen utanför muttrarna. Det är förmodligen mig du hör.

(Och, alla välvilliga tips av typen “packa väskan kvällen innan”, “var sak på sin plats” och “börja med saker i tid” ser jag på som illvilliga och ondsinta försök att snuva mig på min personliga upplevelse av att ha PKMA… så det så.)

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Linnea Nygren

Skribent

Emilia Hellman

Fotograf

Felicia om tiden som PR-ansvarig

9 november, 2018, 11:50 Efter studierna, Föreningsliv, Krönika, Maxa studierna Lämna en kommentar

När jag började plugga visste ingen i min omgivning riktigt vad jag egentligen skulle plugga eller utbilda mig till. De…


Krönika: Nicole Palm: ”Jag vill inte vara rädd”

6 november, 2018, 11:13 Evenemang, Krönika Lämna en kommentar

Det kan hända vem som helst. När överfall av olika karaktär beskrivs i tidningarna får jag ofta känslan av att…


Arkivet – Sara Svärd: Men jag är väl fan inte tråkig

24 oktober, 2018, 16:00 Krönika Lämna en kommentar

– Vad ska du klä ut dig till? – Nej men jag tror inte att jag ska klä ut mig…


Krönika: Nicole Palm: ”Det här med att vara ny student…”

20 september, 2018, 12:09 Krönika Lämna en kommentar

Långhuset, “Dom kallar oss studenter”, Corax, skyldigheter, rättigheter, tentamen, ansvar, T129, restaurang Kraka, studentpentry, universitetskort, buss 3 eller 2, Kårhuset,…


Axel Rejler – ”En Oberäknelig Resa”

13 september, 2018, 13:39 Krönika Lämna en kommentar

Paralyserad i ovisshet stod jag här om dagen och väntade på ett försenat tåg; den nya avgångstiden kan ju som…


KRÖNIKA: Beach body 2018

30 maj, 2018, 11:37 Krönika, Lämna en kommentar

På bilden ser de allra flesta en ung, lycklig och problemfri tjej som har funnit total inre ro. Men sanningen…


#sjuktvanligt: Läsare berättar

20 april, 2018, 17:33 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Under veckan har Lösnummer tagit emot texter relaterade till psykisk ohälsa och #sjuktvanligt, vid namn eller anonymt. Vi vill rikta…


#sjuktvanligt: Vi som saknar forum måste bryta tystnaden

19 april, 2018, 16:30 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Jag skriver inte för sympati. Jag skriver inte för att vara bättre än någon annan. Jag skriver för alla män…


#sjuktvanligt: Vi är längst ner på botten men vi är vackrast ändå

18 april, 2018, 15:00 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

”Här finns det ett akutnummer till vårdcentralen; får jag ringa till dem och förklara situationen? Du måste få träffa en…


#sjuktvanligt: En glad tjej som ibland är ledsen

17 april, 2018, 14:02 #sjuktvanligt, Krönika Lämna en kommentar

Jag har varit ledsen, jag har mått dåligt, jag har varit deprimerad. Depression är idag ganska vanligt. De flesta människor man…



Instagram


Twitter