INSÄNDARE. ”I min syn på ett modernt samhälle bemöts studenter med samma respekt som yrkesarbetande. Det ställer krav på lagstiftare, på universitetslärare, och på studenter själva.” Det skriver psykologistudenten Michael Horvath som med stolthet vill kunna säga att han är student, och hoppas på en höjning av både status och studiemedel under nästa mandatperiod.

Jag har gjort en udda resa här på Örebro universitet. Efter ett antal år som adjunkt i psykologi, läser jag nu psykologprogrammet, återigen som student på grundnivå. Det här rollskiftet har gjort mig uppmärksam på exakt hur stor skillnaden är mellan student och anställd. Som anställd vid universitetet har jag fått en viss kollegial respekt, vilket innebär att argument i en saklig diskussion har den tyngd de förtjänar, och att det finns grundläggande rättigheter som är kopplade till anställningen. När jag sedan börjat studera igen har jag märkt att samma argument som jag använde tidigare inte bär samma tyngd. Symboliskt nog har en del personal slarvigt börjat använda uttrycket ”elever” igen, för studenter.

I min syn på ett modernt samhälle bemöts studenter med samma respekt som yrkesarbetande. Det ställer krav på lagstiftare, på universitetslärare, och på studenter själva. Om vi börjar med oss själva, så är det viktigt att vi uppfyller vår del av kontraktet. När vi påbörjar en utbildning så bör det vara för att vi är intresserade av den, och vill fullfölja den. Längs vägen kan vi tänka fritt snarare än rätt, och med fördel be om hjälp med det vi inte förstår. Men vi bör definitivt försöka, och inte leva efter devisen ”minsta möjliga ansträngning”. Går vi in för uppgiften, så blir det lättare för både lärare och lagstiftare att ge oss det vi vill ha.

Universitetslärare som ställer krav på studenter, bör också ställa krav på sig själva. Att delta i pedagogiskt utvecklande aktiviteter är en grund i yrket som borde värderas högre. Att vara intresserad av undervisningsuppgifter, och nyfiken på den lärande processen, borde vara självklart för den som vill undervisa. Det är systemfel bakom att vissa universitetsanställda tvinga undervisa bara för att nästa steg i karriärstegen kräver fler lektorstimmar, eller för att forskningsanslagen bara täcker en tjänst på 80 %. I det senare fallet kan universiteten med fördel tillämpa frivillig arbetstidsförkortning, och täcka upp behoven på grundutbildningarna med de som faktiskt är intresserade av att undervisa. Framför allt är det viktigt att de som undervisar ser oss som vuxna människor, och förväntar sig deltagande och vilja till lärande. Först då kan utbytet mellan lärare och student bli ett konstruktivt möte som båda vinner på.

Regeringen och lagens tillämpare borde jobba mer för studenter, då vi är en viktig del av det framtida samhället. Vi ska kunna kräva ett universitet med tillräckliga resurser för sitt pedagogiska uppdrag. På sikt ska vi i praktiken kunna kräva att arbetsskyddslagstiftningen tillämpas för studenter, vilket skulle innebära mer delaktighet, större framförhållning vid schemaändringar, och tätare pauser i arbete i rum utan naturligt ljus (tentasalarna i källaren). Vi ska kunna kräva frihet från diskriminering på grund av kön, funktionshinder, etnicitet, och alla andra diskrimineringsgrunder. Även i de fall där tillgängligheten för funktionshindrade inte efterlevs, ska det på sikt kunna klassas som brott mot diskrimineringslagstiftningen. Universiteten är de mest välbesökta statliga myndigheterna och på så vis ett ansikte utåt för ett demokratiskt samhälle.

Sist men inte minst, ska vi välja politiker som kan leverera en höjning av studiebidraget under kommande mandatperiod. Att höja ”lönen” är också ett sätt att upphöja statusen på yrket. Innan jag är klar med denna grundutbildning hoppas jag med stolthet kunna säga att jag är student, och bli bemött med den respekt som yrket förtjänar.

Michael Horvath (mp)
3:a på riksdagslistan, Örebro