Ida Andersson:

LEDARE. I Sverige har vi kösystem, vi har nollvision i trafiken och byggställningar som står säkert förankrade på marken. Vi gjuter grunden till flaggstången i solid betong och hugger ner träd invid tågrälsar i förebyggande syfte.  Vi motionerar inte i mörker utan synliga västar och medföljande hundar har även dem små blinkande lysen.

Vi är kort och gott ett säkert land. Kanske slår vi oss själva på bröstet i ett sådant antagande, men i jämförelse med andra länder är det kanske ingen överdrift att säga att vi lever på prevention. Vi använder måhända inte kondom i den utsträckning Lösnummers nya studentvardagskrönikör skulle önska, men de vi äger har åtminstone inte passerat bäst före datum.

Men vad är egentligen säkert? Är det en flaggstång som knappt vajar, en bil med bälte eller ett lättframkomlig tågspår?
Säkert är i varje fall inte att som ensam tjej gå hem från campus en vardagskväll.
Våldtäktsförsöket vid universitetets löparbanor har säkert inte undgått någon, än mindre de unga kvinnliga studenter i diskussionsforum som utrycker oro för att inte längre fritt kunna röra sig under tidiga kvällar som blir allt mörkare.  Det återkommande i samtalsämnet är chocken över att detta, som förvisso sker överallt annars, kan hända just här, i vår trygga bubbla.  I vårt alldeles egna samhälle. Här, där de flesta på något sätt delar liknande visioner och i viss mån intressen. Här, där vi är vana vid att obegränsat röra oss mellan Studentgatan och Universitetsgatan oavsett tid på dygnet.

Vad är rättssäkert? Okodade tentor på Musikhögskolan är det inte, trots universitetets egna rektorsbeslut om att alla skriftliga tentor, delvis just för studentens rättssäkerhets skull, ska vara kodade. Sverige må vara ett säkert land, Örebro universitets campus likaså, egentligen, men känslan är att det nuförtiden inte är säkert någonstans.  Det är jag säker på.