Lamrot Gebremariam: ”Jag skäms, jag skäms över att vara människa”

24 november, 2017, 16:00 Åsikt, Krönika Lämna en kommentar

Jag förstår inte människans överlägsenhet i jämförelse med andra varelser. Varför tror vi att mänskligheten är smartare och förtjänar att leva, medan djur som kor, grisar och kycklingar förtjänar att slaktas?

Hur kommer vi kunna förlåta oss själva när vi inser vad vi har gjort mot försvarslösa varelser, som vi kallar för mat? Personligen önskar jag att jag hade vetat om veganismen mycket tidigare än sex år tillbaka. Mitt hjärta går sönder! Jag skäms och känner mig lurad. Jag känner hur min själ skriker efter rättvisa. Jag är så jävla ledsen och vet inte hur jag ska be om förlåtelse på ett sätt som kan få det att låta tillräckligt ångerfullt. Allt inom mig skriker; finns det inget jag kan göra för att räta ut den skeva obalansen vi skapat mellan oss och djuren? Är vi verkligen inte bättre än så här? Tycker vi verkligen att de förtjänar att dö och hamna på tallriken även om de levt ett bra liv? Tror vi verkligen att de är här på jorden bara för att vi människor behöver protein. Fy vad jag skäms! Har vi efter tusentals år fortfarande inte utvecklats? De existerar. Deras smärtor existerar. De har känslor och familjer lika mycket som vi människor. Och vet ni vad? Ni har också blivit lurade, protein finns även i bönor.

Jag förstår inte! Snälla, kan någon där ute berätta för mig varför människan gillar att jämföra sitt ynkliga liv med vilda och starka djur, är det för att rättfärdiga sina handlingar och beslut om att äta deras kadaver? ”Vadå? Lejon äter andra djur”, säger majoriteten som jag pratat med, men som om en människa skulle springa upp och attackera en annan varelse mitt på Storgatan bara för att få äta lite. Eller döda alla unga i flocken för att inte förlora sin position som ledare, vilket lejon gör.

Vi älskar att se på djur och till en viss del kunna ha de nära oss. Många betalar till och med för att klappa vilda och exotiska djur utan att ifrågasätta hur de kan ligga där så fint och stilla. Allt jag ser är ett neddrogat djur utan sin fria vilja och en individ som ska ha sin “coola” instagrambild. Fan vad jag skäms! Det är sinnessjukt hur vi gärna betalar någon att skära djuren i bitar för sedan köpa deras sargade kroppar i små finpackade plastlådor. Fan vad tragiskt! Många av oss skulle inte ens våga se hur ett slakthus fungerar. Det är konstigt att vi väljer vår smaklökar istället för ett liv.

Allt ska gå snabbt och vara effektivt men ju mer tiden går desto mer förlorar människan sina etiska och moraliska grunder. Om djur kunde prata så lovar jag att vi människor skulle porträtteras som ren ondska, som monster, som varelser så grymma och elaka att det inte skulle finnas ord för det. Ibland tänker jag att det måste vara så att vi människor lyckats dissociera oss från alla etiska handlingar och den oskyldiga nyfikenheten när vi når vuxen ålder. Fundera en stund och tänk tillbaka till när du var liten och såg på ett djur; hur kände du då? Tänkte du verkligen ”Mm, vad gott, det där är mat!” eller ”Åh, titta vilken varelse, den vill jag klappa på och gosa med!”? Jag vägrar tro att vi har förlorat kärleken för djuren. Jag tror starkt på att vi blir manipulerade och präglas av samhällets gamla vanor maskerade som tradition.

Jag vet att samhörighet är en viktig del av den mänskliga överlevnadsmekanismen, och att gå emot normen kan vara svårt. Låt oss utvecklas och lära oss av vårt förflutna. Människans ego ska inte stå i centrum alla levande varelser ska leva i en symbios. Om vi föder upp djur och dödar dem i den mängd vi gör i dagens samhälle så kommer det inte finnas en jord till kommande generationer. Vi alla har ett val och ett ansvar för att denna jord som vi lever på ska fortsätta existera och förbättras. Det handlar om små förändringar som i sin tur gör stor påverkan på dina medmänniskor, andra levande varelser och miljön. Första steget kan ske genom det vi stoppar i munnen tre gånger om dagen.

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Jenniina Martikainen

Fotoredigerare

Krönika – Sara Salavati: ”Ett missförstånd eller en omedveten önskan?”

14 mars, 2019, 11:38 Krönika Lämna en kommentar

När en individ väljer att leva som utbytesstudent under en viss period behöver denne småningom en dag komma tillbaka till…


Krönika – Nicole Palm: “Mörka ögon och utsmetat smink”

28 februari, 2019, 12:11 Krönika Lämna en kommentar

Alkohol dricks och spills ur alla glas i det dunkla rummet. Till och med jag som aldrig har smakat stinker…


Fiction: A Dream Within A Dream

14 februari, 2019, 13:41 International, Krönika Lämna en kommentar

The second I opened up my eyes I regretted it. I started gazing at my ceiling as I numbered the…


Krönika – Rebecca Stråhle-Wolke : ”Det är vår tid att skriva historia nu”

7 februari, 2019, 11:59 Åsikt, Krönika Lämna en kommentar

Har du hört om vem Tarana Burke är, vad Grupp 8 gjorde eller vem som var det första kvinnliga statsrådet…


Krönika – Nicole Palm: “Det är under introduktionen man lever”

1 februari, 2019, 12:27 Föreningsliv, Krönika, Örebro studentkår, Uteliv Lämna en kommentar

Jag tvekade verkligen inför introduktionen och visste inte ens om jag skulle våga gå dit, trots att jag så gärna…


Chronicle – Sara Salavati: ”A Surreal Reality Across the Atlantic Ocean”

24 januari, 2019, 13:47 International, Krönika, Maxa studierna Lämna en kommentar

”Hollywood was only a dream“ – is how a chapter ends in an autobiography about Marilyn Monroe. I remember how…


Krönika – Ulrika Winge: ”Vice chefredaktör. Det låter rätt flådigt va?”

16 januari, 2019, 11:53 Föreningsliv, Krönika, Maxa studierna Lämna en kommentar

Ja, så flådigt att jag inte alls kunde tänka mig att söka när tillfället kom för ett år sedan. Jag…


KRÖNIKA – Nicole Palm: ”Gamla traditioner är till för att brytas”

21 december, 2018, 13:56 Krönika Lämna en kommentar

Snöflingor dalar ned i kylan utanför det frostbelagda fönstret, men där inne sprider sig värmen och omger alla de skrattande…


KRÖNIKA – Rebecca Stråhle-Wolke: “If you like going places we can’t even pronounce.”

18 december, 2018, 12:19 Krönika Lämna en kommentar

Jag sitter på ett hotellrum i Reykjavik, Islands huvudstad. På TV:n går ett musikprogram som spelar Perfect med One Direction….


KRÖNIKA: Amanda Karlsson ”Sjung ut”

30 november, 2018, 11:43 Krönika, Lämna en kommentar

När jag var yngre bestod mina fredagskvällar av Mix Megapols 90-talsfredag. Jag broderade in “Musik hjälper mig genom livet” med…



Instagram


Twitter