Lamrot Gebremariam: ”Jag skäms, jag skäms över att vara människa”

24 november, 2017, 16:00 Åsikt, Krönika Lämna en kommentar

Jag förstår inte människans överlägsenhet i jämförelse med andra varelser. Varför tror vi att mänskligheten är smartare och förtjänar att leva, medan djur som kor, grisar och kycklingar förtjänar att slaktas?

Hur kommer vi kunna förlåta oss själva när vi inser vad vi har gjort mot försvarslösa varelser, som vi kallar för mat? Personligen önskar jag att jag hade vetat om veganismen mycket tidigare än sex år tillbaka. Mitt hjärta går sönder! Jag skäms och känner mig lurad. Jag känner hur min själ skriker efter rättvisa. Jag är så jävla ledsen och vet inte hur jag ska be om förlåtelse på ett sätt som kan få det att låta tillräckligt ångerfullt. Allt inom mig skriker; finns det inget jag kan göra för att räta ut den skeva obalansen vi skapat mellan oss och djuren? Är vi verkligen inte bättre än så här? Tycker vi verkligen att de förtjänar att dö och hamna på tallriken även om de levt ett bra liv? Tror vi verkligen att de är här på jorden bara för att vi människor behöver protein. Fy vad jag skäms! Har vi efter tusentals år fortfarande inte utvecklats? De existerar. Deras smärtor existerar. De har känslor och familjer lika mycket som vi människor. Och vet ni vad? Ni har också blivit lurade, protein finns även i bönor.

Jag förstår inte! Snälla, kan någon där ute berätta för mig varför människan gillar att jämföra sitt ynkliga liv med vilda och starka djur, är det för att rättfärdiga sina handlingar och beslut om att äta deras kadaver? ”Vadå? Lejon äter andra djur”, säger majoriteten som jag pratat med, men som om en människa skulle springa upp och attackera en annan varelse mitt på Storgatan bara för att få äta lite. Eller döda alla unga i flocken för att inte förlora sin position som ledare, vilket lejon gör.

Vi älskar att se på djur och till en viss del kunna ha de nära oss. Många betalar till och med för att klappa vilda och exotiska djur utan att ifrågasätta hur de kan ligga där så fint och stilla. Allt jag ser är ett neddrogat djur utan sin fria vilja och en individ som ska ha sin “coola” instagrambild. Fan vad jag skäms! Det är sinnessjukt hur vi gärna betalar någon att skära djuren i bitar för sedan köpa deras sargade kroppar i små finpackade plastlådor. Fan vad tragiskt! Många av oss skulle inte ens våga se hur ett slakthus fungerar. Det är konstigt att vi väljer vår smaklökar istället för ett liv.

Allt ska gå snabbt och vara effektivt men ju mer tiden går desto mer förlorar människan sina etiska och moraliska grunder. Om djur kunde prata så lovar jag att vi människor skulle porträtteras som ren ondska, som monster, som varelser så grymma och elaka att det inte skulle finnas ord för det. Ibland tänker jag att det måste vara så att vi människor lyckats dissociera oss från alla etiska handlingar och den oskyldiga nyfikenheten när vi når vuxen ålder. Fundera en stund och tänk tillbaka till när du var liten och såg på ett djur; hur kände du då? Tänkte du verkligen ”Mm, vad gott, det där är mat!” eller ”Åh, titta vilken varelse, den vill jag klappa på och gosa med!”? Jag vägrar tro att vi har förlorat kärleken för djuren. Jag tror starkt på att vi blir manipulerade och präglas av samhällets gamla vanor maskerade som tradition.

Jag vet att samhörighet är en viktig del av den mänskliga överlevnadsmekanismen, och att gå emot normen kan vara svårt. Låt oss utvecklas och lära oss av vårt förflutna. Människans ego ska inte stå i centrum alla levande varelser ska leva i en symbios. Om vi föder upp djur och dödar dem i den mängd vi gör i dagens samhälle så kommer det inte finnas en jord till kommande generationer. Vi alla har ett val och ett ansvar för att denna jord som vi lever på ska fortsätta existera och förbättras. Det handlar om små förändringar som i sin tur gör stor påverkan på dina medmänniskor, andra levande varelser och miljön. Första steget kan ske genom det vi stoppar i munnen tre gånger om dagen.

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Lamrot Gebremariam

Skribent

Patrik Westerberg

Fotograf

Jenniina Martikainen

Fotoredigerare

Lamrot Gebremariam: ”Alla såg vad som hände, inklusive lärarna, men ingen sa något”

8 december, 2017, 10:16 Krönika Lämna en kommentar

Efter demonstrationen kunde jag inte sluta tänka på hur min hudfärg har påverkat mig som individ. Det är snart 2018…


Jenniina Martikainen: ”Mitt land, Finland, födelseort, kalla ordet gyllene!”

6 december, 2017, 16:31 Krönika Lämna en kommentar

… är vad man får när man kör första meningen av Finlands nationalsång genom Google Translate – från finska till…


Emilie van Hoewijk: ”Mitt magnetiska rymdskepp”

1 december, 2017, 12:01 Krönika Lämna en kommentar

I min barndom hade fantasin ibland makten att ta över när verkligheten var lite för tuff för en tioåring. Jag…


Lamrot Gebremariam: ”Jag skäms, jag skäms över att vara människa”

24 november, 2017, 16:00 Åsikt, Krönika Lämna en kommentar

Jag förstår inte människans överlägsenhet i jämförelse med andra varelser. Varför tror vi att mänskligheten är smartare och förtjänar att…


Ulrika Winge: Vad jag önskar jag fick skriva

17 november, 2017, 14:04 Krönika Lämna en kommentar

Jag vill lära mig att skriva bättre, både journalistiska, dramaturgiska och akademiska texter. Men då och då stör det mig…


En systemuppdatering finns tillgänglig

10 november, 2017, 15:00 Krönika Lämna en kommentar

Jag har ett systemfel. Några buggar. Efter att jag tredje gången på samma dag dragit i en dörr det står…


Jenniina Martikainen: ”Är det här på helt jävla riktigt?”

28 oktober, 2017, 18:04 Åsikt, Krönika Lämna en kommentar

Vid lunchtid idag kom jag hem från badhuset. Vad jag tänkte skulle bli en skön och avslappnande start på min lördag…


Sara Svärd: Men jag är väl fan inte tråkig

27 oktober, 2017, 14:32 Krönika Lämna en kommentar

– Vad ska du klä ut dig till? – Nej men jag tror inte att jag ska klä ut mig…


Krönika: Det här tilltänkt otilltänkta som jag skulle kunna dö för

20 oktober, 2017, 14:51 Krönika Lämna en kommentar

Det är så jävla otrendigt att ha dålig självkänsla nu för tiden. Det, kombinerat med faktumet att jag inte har…


Rebecca Stråhle-Wolke: En prickig cykel, ett par ljusblå gympaskor och minnen för livet

13 oktober, 2017, 12:06 Krönika Lämna en kommentar

När jag gick i sexan fick jag en cykel, en gratis gammal cykel som närmade sig 100 år. Den hade…



Instagram


Twitter