Lamrot Gebremariam: “Alla såg vad som hände, inklusive lärarna, men ingen sa något”

8 december, 2017, 10:16 Krönika Lämna en kommentar

Efter demonstrationen kunde jag inte sluta tänka på hur min hudfärg har påverkat mig som individ. Det är snart 2018 och jag trodde blint att slavhandeln var över. Fastän jag själv har upplevt vissa rasistiska händelser så har jag ändå trott att det var över. Jag övertalade mig själv att det alltid kommer att finnas idioter som kommer ha någonting emot min hudfärg. Men den senaste tiden har jag blivit påmind och inspirerad till att säga något. Stå upp för mig själv och mina medmänniskor. Överallt i medierna får vi höra om slavhandeln i Libyen, hur afro-amerikaner blir behandlade i Amerika och hur ordet ‘neger’ slängs runt utan konsekvenser. Lovette Jallow arrangerade demonstrationen mot slaveri den 25 november i Stockholm och allt inom mig stannade. Mina ögon fylldes med tårar och jag blev så tagen av att höra aktivisterna säga att vi måste stå upp för oss själva och respektera oss själva. Minnen från min barndom sköljde över mig.

Jag minns det som om det var igår. Sju år gammal, ny i Sverige och kunde knappt förstå att jag äntligen får krama om min älskade mamma och äldre bror. Tiden passerade snabbt och efter sju år ifrån varandra, enades familjen igen. Jag kände direkt igen henne från bilderna som hängde på väggarna hos mormor och morfar. Min mamma är ensamstående och jag har aldrig känt att någonting fattades. Hon är min mamma, syster, bästa vän och en far. Hon fyller alla roller utan tvekan. Hård men mjuk, stark men svag för sina barn, förlåtande men också konsekvent.

Nynäshamn blev mitt nya hem, svenska blev mitt nya språk och jag gjorde allt jag kunde för att smälta in. Ena dagen var jag i mitt hemland Etiopien och nästa dag var jag i mitt nya hemland Sverige. Jag minns lyckan över att få träffa min mamma och äldre bror men jag minns också sorgen och saknaden efter mina släktingar. Jag saknade att leka ute i värmen, saknade maten och mest av allt saknade jag känslan av att tillhöra. Min mamma försökte göra allt i sin makt för att jag skulle trivas. Vi skulle trots allt aldrig flytta hem till Etiopien igen.

Gröndalsskolan var början av utanförskap för mig. Jag hade svårt att smälta in fastän jag försökte platta mitt hår spikrakt som alla andra, jag klädde mig i samma klädmärken som de flesta och försökte tala så bra svenska som möjligt. Första terminen lämnade jag skolgården ledsen och i tårar. Alla såg vad som hände, inklusive lärarna, men ingen sa något. Jag minns en dag när klasskamrater skrattade och pekade medan jag låg på marken gråtandes. Jag minns hur läraren tog mig i handen och sa ”boys will be boys, maybe he likes you”, som om det inte spelade någon roll att han slogs och knuffade mig tillräckligt hårt så att jag fick skrapsår på knät.

Jag glömmer aldrig bort hans namn, sättet han stod och den stunden jag fick höra ordet neger. Jag gick hem tidigt från skolan den dagen och kunde inte sluta gråta. Han hade hällt vetemjöl på mitt ansikte och skrikit neger flera gånger. Hemkunskapsläraren sa inget förutom “så får man väl inte göra”. Jag sprang hem och berättade allt för mamma och frågade vad ordet neger betydde. Hon bad mig att torka bort mina tårar och att klä på mig igen. Vi gick tillbaka till skolan och jag väntade utanför klassrummet medan mamma gick in i klassrummet. Jag var nervös och otålig. Efter en stund kom mamma ut. Jag hade aldrig sett henne så arg och rakryggad.

På vägen hem berättade hon vad ordet neger betyder och att jag inte hade något att vara rädd för. Hon delade med sig av olika händelser som hon själv hade råkat ut för, hon stannade på vägen och kramade mig riktigt hårt. Hon fortsatte med att säga att jag är värd lika mycket som allt levande omkring oss och att jag aldrig ska använda ordet neger eller låta någon annan kalla mig för neger igen. Den eftermiddagen lärde jag mig vad neger betydde men det slutade inte sägas den dagen, inte mot mig eller miljontals andra människor runt om i världen. Jag vill inte att någons barn, oavsett etnicitet, ska höra nedvärderande ord om deras hudfärg, eller att de inte passar in. Det är vårt ansvar som vuxna individer att se till att sådana fula ord inte passeras vidare ner i generationerna. Låt inte dina barn, syskon, kusiner eller vänner använda diskriminerande ord mot någon annan och gör de det så stå upp för dina medmänniskor. Det är snart 2018, detta ska INTE vara ett problem längre!

Dela artikeln:
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn

Krönika: Jag vill fan bara vara normal

23 mars, 2021, 15:03 #sjuktvanligt, Krönika, Lämna en kommentar

Jag mår dåligt. Trots att jag mår bra så mår jag dåligt. Det är så svårt med alla intryck och…


Krönika: Ständigt i rörelse

9 februari, 2021, 14:23 Krönika, Lämna en kommentar

Jag sitter i en bil på väg mot Åmål. Jag hade lika väl kunnat vara på väg mot ett annat…


Krönika: To turn a pandemic

22 december, 2020, 10:11 Krönika, Lämna en kommentar

Like many others like me during this new decade of 2020 – I have learned a lot during the course…


Krönika: Då som nu för alltid

17 december, 2020, 14:59 Krönika, Lämna en kommentar

Jag har försökt att skriva om det flera gånger. Försökt att sätta ord på smärtan och våga känna den, men…


Krönika: Det finns inget vaccin mot ensamhet

8 december, 2020, 12:40 Krönika, Lämna en kommentar

Julen står för dörren och många undrar hur julfirandet ska se ut. Coronapandemin drar fram genom landet med en skrämmande…


Krönika: Det gör mig rädd att växa upp

27 november, 2020, 13:05 Krönika, Lämna en kommentar

I november fyller jag 24 år. Trots att det fortfarande är ganska ungt (hey – jag är ju inte 25…


Krönika: Tankar på ett A4

5 november, 2020, 13:45 Krönika, Lämna en kommentar

16:39 Dokumentet står tomt. Vad ska jag skriva om? Jag borde ha så mycket att skriva om. Hela året har…


Krönika – Rebecca Stråhle-Wolke: “Min själ är inte till för att tämjas”

28 maj, 2020, 16:31 Krönika Lämna en kommentar

Jag kanske är för mycket ibland. Klär mig i för färgstarka kläder och för många olika färger på samma gång,…


Why it is important to write letters to your family and friends – Advice for exchange students

11 mars, 2020, 11:51 International, Krönika, Lämna en kommentar

When you read the title of this article, you might have thought “Is she crazy? We are in 2020, no…


KRÖNIKA – Rebecca Stråhle-Wolke: “Tack för alla mina bra och dåliga beslut”

11 februari, 2020, 11:27 Krönika Lämna en kommentar

Tack till mig själv som inte lyssnade på mina familjer när de sa att jag inte fick färga håret i…