BOKRECENSION. Lösnummers recensent tappar andan av det inledande kapitlet i Jonathan Franzens roman Frihet, och sammanfattar sin läsupplevelse med en gravt imponerande känsla av flyt.

Den amerikanska drömmen formulerades för första gången av författaren James Truslow i boken The Epic of America från 1931. Där och då definierades termen av tanken att alla, oberoende av samhällsklass och uppväxtvillkor, skulle ha möjligheten att bli framgångsrika i USA. Sedan dess har den globala frasen ”The American Dream” kommit att skrivas om, omdefinierats och fått fler förgreningar än vad mänskliga fingrar kan räta ut.

Frihet handlar om medelklassfamiljen Berglund som bor i Minnesota, om Patty och Walter, och deras barn Jessica och Joey. Den handlar om livet de lever och om människorna som bor i närheten. Det är en enkel premiss som är svår att inte förstå. Franzen vet allt om sina karaktärer: om grannarna med de gröna gräsmattorna, om kollegor och vänner, och han vet var han har sitt Amerika. Resan med Patty och Walter är också en resa om vad som händer med människans mentalitet när törnarna blir för många för att blunda för.

Första kapitlet i Jonathan Franzens Frihet berättar om ett USA där den amerikanska drömmen är mer diffus än vad den är definitiv. Det är en briljant inledning. Jag vill bara tillbaka. Första kapitlet är något jag omgående bara vill läsa igen. Det är ett så vackert panorama av bilder som berättar. Det är ett snabbt tåg som blåser förbi ikoniska amerikanska hållplatser; glansiga förortsuppfarter, cykelvänliga alléer och brevlådor, collage-basket och gräsklipparbekväma mattor. Det är ett kapitel som snabbt, snabbt säger något om amerikansk medelklass, som målar upp korta portträtt av människor, familjer och ett Amerika som förändrats under Bush-eran. Det tar andan ur mig.

Men är det någon känsla som ska få sammanfatta min läsupplevelse så är det den gravt imponerande känslan av flyt. Som Leif GW skulle sagt: jag är svårt knockad av hantverket Franzen visar upp. Övergångarna från en mening till en annan, från det ena fristående stycket till nästa, ja det sker rakt igenom subliminalt. Det handlar inte ens om övergångar, allt mixas ihop i en shake till en fungerande textmassa som aldrig känns vare sig onaturlig eller svårtuggad, bara helt självklar. Det går att ha invändningar mot Franzens ironiska ton, att han hela tiden håller sig ovanför sina karaktärer och ser ner på skeenden. Men jag tycker att det är ett stilistiskt plus i varje rad.

Det här är en berättelse för alla som vill lära sig någonting om USA under och efter Bush, eller för alla som bara vill ta del av en rörande, ironisk, vacker och stor roman om liv som inte är våra egna.

Foto: Press

Titel: Frihet
Författare: Jonathan Franzen
Genre: Roman
Utgiven: Augusti 2011
Förlag: Brombergs