RECENSION. Klubb Bubblas höstpremiär bjuder på mer ordrabbel än poesi och varken Albin Balthasar eller Maggan Hammar imponerar. Istället är det den mindre erfarne Tobias Erehed som glänser med sina underhållande livsreflektioner.

Det är höstpremiär på Klubb Bubbla, men trots det cirkulerar ett rykte i kön om att kvällen först skulle ställas in på grund av bristande intresse. När klockan slår sju skvallrar dock den fortfarande synliga kön om ett verkligt intresse. Först tio över sju drar showen igång, med en nästan fullsatt salong.

På scenen står en soffa, en golvlampa och ett soffbord prytt med böcker. Med publiken tätt intill skapas den intima känsla som hör poesi till. Känslan förstärks av husbandet Septembersongs skickliga och avslappnade jammande. Konferencier Michael Horvath presenterar klubben och slår sig sedan avslappnat ner i soffan.

När svenska mästaren i poetry slam Tobias Erehed äntrar scenen är showen i full gång. Han har en härlig norrländska och pratar sådär lugnt som bara en norrlänning kan. Med sina dikter snuddar Erehed vid kontroversiella ämnen som integration, fördomar, asyl, nationalitet och bristande sjukvård. Han upplevs som genuin och det är ett privilegium att få ta del av hans livsreflektioner. Erehed sätter ribban högt och det ska senare visa sig att ingen annan når upp till den.

Nästa poet är den mer erfarna Albin Balthasar. Trots det använder han i motsats till Erehed fusklappar som han fiskar upp ur kavajfickan. Hans framträdande blir mer likt en sexnovell som gränsar till porr och när Balthasar anförtror att han blir en aning generad kan jag inte annat än hålla med. Hyllningen av orden ”oomkullrunkelig” och ”rump-anrop” (booty call) gör att han känns mer som en ståuppkomiker än poet och det är snarare fråga om publikfrieri än poesi.

Sist ut på scen är veteranen Maggan Hammar, som gjorde succé i våras. Hon spelar rollen av ett vimsigt fruntimmer som bara rabblar okontrollerat och tyvärr saknar hon kontakt med både sig själv och mig. Under Hammars nummer kommer jag på mig själv med att fascinerat titta på tjejen till vänster om mig, som skrattar sig tårögd. För mig är det hon som är huvudattraktionen och inte Hammar. Resten av publiken har dock en annan åsikt och skratten bubblar fortfarande långt efter att applåderna dött ut.

Kvällens parentes blir den avslutande poetiska wrestlingmatchen mellan Erehed och Balthasar. Matchen går ut på att komma på den starkaste metaforen. Tyvärr rymmer momentet för många ”jag är”, även om Ereheds knockout ”Jag är Facebook” är klockren.

Sammanfattningsvis glimmar poesin stundvis med sin närvaro på Klubb Bubbla, men lika ofta rabblas det bara ord efter varandra. Poesi i all ära, men att rabbla ord, det gör även jag i sömnen. Klubb Bubblas löfte att överskölja mig med ord resulterar tyvärr i att jag snarare drunknar.