BIORECENSION. Så var det åter dags för filmvärldens farbroderliga skräcknestor Wes Craven att återigen vässa den överdimensionerade kökskniven. Det har gått elva år sedan Scream 3 satte den sista spiken i kistan (trodde man) för både Screamfranchisen och slasherfilm. Ghostface gick i graven tillsammans med alla sina offer och sen lade man kistlocket på. Fram tills nu. Och för min egen del är den här skräckfilmsmässiga återvinningen en inte helt ovälkommen företeelse.

Bild: Press

Livet har återgått till det vanliga i den numera tysta småstaden Woodsboro. Tiden har ”läkt” alla sår och för den nya generationens ungdomar har otäckheterna växt till något spännande. ”En generations mardröm är en annan generations skämt”, säger den ärrade poliskommisarien Dewey Riley uppgivet, samtidigt som de något morbida festligheterna kring ”tioårsjubileet” av The Woodsboro Murders intagit sin självklara plats i almanackan. Sidney Prescott, den ständiga överlevaren, är aktuell med sin självbiografi, där hon behandlar både sig själv och de hemskheter som staden varit med om. Men som alla skräckentusiaster vet – återförenande högtidligheter såsom dessa kan ju omöjligt hålla ulven borta, än mindre den blodtörstiga Ghostface. Naturligtvis känner han sig nödgad att agera hedersgäst och svinga klingan vidare. Nu har dessutom reglerna förändras, och om man inte känner till de nya stadgarna så är det hög tid att lära sig.

Om vi bortser från Scream 3, och litegran från Scream 2 också, så har åtminstone Scream 1 en given plats i skräckfilmshistorien. Med sin smarta metahumor och intertextuella tendenser fungerade den första filmen som en slags krönika över den filmhistoriska skräcken, i synnerhet slasherfilmen.

Wes Craven presenterade ett koncept som dekonstruerade skräckgenren i sina beståndsdelar och som genom det lekte med det uppenbara att det (mer eller mindre) faktiskt finns ”regler”. Säg aldrig ”I’ll be right back” och vänta för guds skull med sexdebuten, annars är vinddraget mellan ditt hjärta och en sylvass slaktkniv det sista som du kommer höra. Det faktum att det nu har gått ett antal år sedan Scream 3 rullade sina eftertexter understryker ju det faktum att genren har moderniserats, förändrats och bakats om. Därigenom tycker jag att Scream 4 berättigar sin plats bland bioutbudet. Det är dags att revidera skräckgenren, och vem annan än Wes Craven.

Det finns emellertid ett väldigt stort problem över den här filmiska uppdateringen. När filmmakarna nu gör anspråk på att sätta sin biopublik i 2000-talets skräckskola så uppdagas ett smärre pedagogiskt bekymmer. Nämligen det att hela idén mutuleras eftersom filmmakarna helt öppet inte har en aning om hur det nya receptet faktiskt ser ut. Att hävda sin genremässiga spetskompetens med repliken att ”det oväntade är den nya klyschan” känns väl sissodär trovärdigt. Det känns snarare som ett något mer garderat sätt att säga att ”vi vet faktiskt inte”. Å ena sidan så kan man ju betrakta det som en väldigt bra facit för de gågna årens skräckproduktioner, men å andra sidan så faller ju hela Screamkonceptet på sin egen gimmick.

Nåja, Scream 4 är till trots inte helt poänglös. Jag vet inte om det är nödvändigt att ens understryka, men att inte förvänta sig handlingsmässig briljans eller djuplodande karaktärsutveckling (trots fyra filmer) känns väl någonstans som en naturlig självklarhet. Scream handlar inte om det. Däremot så lyckas man under givna perioder ändå anspela på den här nya skräckregeln att oberäkneligheten är den nya klyschan, även om det är vanskligt att bygga en hel film på det.

Särskilt scenen mellan de två vakthavande poliserna som tjänstgör under ett olyckligt nattpass lockar till både skratt och hoppa-till-moment. Vidare bör man understryka slutet också, där Craven obestridligt slår huvudet på spiken och faktiskt når upp till den ambitionsmässiga nyansering och modernisering som han annars helhetsmässigt inte ror i hamn.

Scream 4 är inte en dålig film, den har sina poänger och fyller en funktion. Däremot fullföljer den inte sitt eget koncept, helheten känns intetsägande och kompetensen kring den egna genren känns betydligt trubbigare än sist. Dessutom kan jag tycka att man i sedvanlig uppföljartradtion har försökt lite för mycket. Viljan finns men kanske har man blivit lite fartblind. Metahumorn håller sig med svårighet på banan, och rör sig stundtals mot spooffacket. Emellanåt känns det som att Scream parat sig med sitt parodiska syskon, det vill säga Scary Movie-filmerna. Resultatet blir smått incestiöst och svårplacerat. Inte helt hundra helt enkelt.

Craven överglänser både Scream 2 och 3 med Scream 4, men når aldrig upp till ettans briljans, även om han stundtals snuddar vid den. Jag hoppas att man inte river flera Screamproduktioner efter den här, vilket rykten tydligen gör gällande att man ska. Det fanns utrymme för en fjärde film, men om nya konstellationer ska få vara med så ska det vara sjuhelsikes bra idéer i såna fall.

Regi: Wes Craven

Genre: Skräck

Speltid: 111 min

Skådespelare: Neve Campbell, Courtney Cox, David Arquette

Premiär: 2011-04-15