RECENSION. Iron Maiden behöver väl ingen närmare presentation, ens för den icke-metallurgiska delen av befolkningen. Med över 20 år i branschen kan de göra lite vad de känner för och det de känner för just nu är progmetal, även om de aldrig haft långt till långa konceptuella låtar.

Det börjar dock märkligt med ”Satellite 15”, en hårt digitaliserad basslinga (eller nåt som låter som en hårt digitaliserad basslinga) som övergår i vad som mest låter som ett hack i skivan. Man undrar under de fyra första minutrarna vem de försöker haka på med denna technometal-overtyr. Rammstein? Men sen skiftar de växellåda och det egentliga titelspåret ”The final frontier” tar vid, och det låter genast mer välbekant. Jag tänker Black Sabbath runt 1976 och det visar sig vara ett av skivans starkaste spår.

Annars är det mestadels fråga om patenterad heavy metal om än av bästa märke, och man måste för all del komma ihåg att se bortom alla parodiska efterapare och hålla i minnet att Maiden för all del var först med det numera så klyschiga soundet. (Judas Priest var alltid mer rockiga och lättsamma, i alla fall fram till dess att de också började efterapa Maiden under 80-talet). Det gör att det mesta Maiden släpper ifrån sig per automatik låter mer genuint och – yep, I’m gonna say it – äkta.

Äkthet åsido påminner det låtmässigt om tiden för Piece of mind/Powerslave och även om det inte är formulan i sig som stör känns många passager återanvända, både från nämnda era och säkert från senare plattor likafullt (jag är extremt dåligt bevandrad inom bandets 90-tal). Det man letar efter är riff och – faktiskt – melodier som sticker ut. Någon recensent hävdade motsatsen och att denna platta innebar ett för Maiden och metalvärlden i stort ett nyskapande paradigm, vilket såklart är dretprat.

Det enda som i allt väsentligt skiljer de flesta av låtarna här från valfritt spår på de tidiga Dickinson-frontade plattorna är längden. (Och jag tänker alltså inte hålla nämnda ”Satellite 15” till deras fördel, hur nyskapande det än må vara). Inget spår är under 5 minuter och det längsta är över 11, vilket såklart inte är något dåligt i sig (och ingen skulle kasta mer sten i växthuset än undertecknad om jag skulle klanka ner på långa låtar), men det är en sak att göra en lång låt och en annan att göra en överlång. Överlång är vilken låt som helst som är längre än den behöver vara. (Yes’ ”Close to the edge” är med 18 minuter inte överlång medan Rolling Stones’ ”Paint it black” är det trots sina blotta 3 minuter).

Detta gör dessvärre merparten av plattan till en ganska tröttsam skog att vandra genom, men utöver titelspåret skönjas några färgglada buskage i den annars enformiga biotopen. ”Coming home” är en grym metalballad helt i klass med det tidiga 80-talets bästa Maidenstunder och visar på vikten av mäktiga refränger även inom metalgenren. ”Isle of Avalon” är ett av de längre spåren men bärs upp av flera olika sektioner som avlöser varandra innan den avrundar där den började och jag blev faktiskt positivt överraskad av den avslutande ”When the wild wind blows” som är precis så episk som titleln antyder. Det låter stundtals nästan mer som Porcupine Tree än Maiden men det gör det inte sämre någonstans.

Magnifikt avslut på en överlag alldeles för utkavlad skiva, och på tal om ingenting så börjar Bruce Dickinson bli mer och mer lik Jan Guillou utseendemässigt. Kanske dags för en konceptplatta om agenter i underrättelsetjänsten nästa gång?