KRÖNIKA. Sommar, ett tre månader långt reklamavbrott med falska löften om en aldrig så ljusnande framtid. En överhettad telefonkö som bränner mot örat under tonerna av tillrättalagd muzak i väntan på att få göra skillnad igen.

Ett pannrum vars härd förbrukar ambitioner och förväntningar såsom bränsle åt de allt ödsligare timmarnas obönhörliga framryckning. Jag vet inte exakt vad jag väntar på men jag vet att det inte står att finna i nuet, en period jag förväntas omfamna efter månader av nordanvind och akademiska förpliktelser.

Det är och förblir ett omålat canvas av tomt solsken och bedräglig värme. Jag kan inte göra något med detta, inte utan färg. Sommaren är färglös, svartvit, en vattendelare som skiljer mig från mina drömmar och tankar. Ni går hand i hand i solskenet och planerar er nästa grillafton, ert nästa strandparty, er nästa tripp till landstället. Jag kan se men jag kan inte läsa ert språk. Ni kan inte lura mig men jag vill bli lurad.

Jag har givit upp tanken på blomstrande paradis där de basalaste av existentiella yttringar utgör höjden av eufori. Jag kan inte tro på kvällssvala insjöar och barrtäckta skogsstränder längre. Jag kan inte ta till mig den njutning frånvaron av förväntningar innebär. I övergången från yngel till yngling, från en inglasad tillvaro till en allt mer utlämnad, försvann luften ur badbollen, vattnet ur bassängen, lukten från syrénbuskarna. Sommaren har gjort mig till en 8-åring i en 28-årings kropp, fångad i en värld för 18-åringar. Och i pannrummet förkolnas ännu ett stycke jag. Människan är gjord för att skapa; sommaren förbrukar, konsumerar, förgör, utan att återgälda. Jag förväntas njuta, men av vad? Jag förväntas ta emot, men från vem? Jag förväntas inte vara förväntad.

De senaste somrarna har gått åt till arbete, och jag inser att det är minst lika mycket för att vinna tid som pengar. En strävan att snabbspola förbi denna reklampaus med insikten om att den ljusnande framtid är mörk. Jag gillar mörker; det väcker ambitioner, drivkraft, viljan att lysa upp. Denna sommar har jag ägnat uteslutande åt musik, ett långfinger åt den annars så apatiska årstiden. Jag sitter och fulspelar på orgeln, ”Den blomstertid nu kommer, med lust och hägring stor”; ingen fägring – den kan jag blicka mot när som helst utanför dörren. I musiken kan jag måla upp ett paradis helt utan restriktioner från en dömande omvärld.

Det är varmt härinne i kokongen, men det är lika varmt ute; ingen kommer undan, inte ens de som försöker. Ni försöker visserligen inte men ni stannar upp i förbifarten och fäller en tår över att inget solljus når hit. Sen fortsätter ni till parkfesten. Och jag ser, men jag kan inte läsa. Ni kan inte lura mig men jag vill bli lurad. Sommaren är i dået en idyll av lättja och i nuet blott ett minne av denna; en illusion, en lustfylld hägring stor.

Under tiden försöker jag återskapa idyllen utan sommar men med instrument, vägg i vägg med ett sprakande pannrum. Örat bränner. Min plats i kön är 37. Snart är jag framme.