RECENSION. Nu ska jag recensera Kent. Det känns lite extra läskigt med tanke på att så många i min bekantskapskrets hyser en sådan explicit kärlek till detta band som jag på sistone sent omsider börjat fördjupa mig i. Lägligt nog har de släppt en ny platta på en plats i solen, ”En plats i solen”, och då ingen tagit tag i tyckandet tycker jag att jag kan ta tag i det.

Till en början ter det sig ganska jämntjockt, men efter ett antal genomlyssningar börjar nyanserna skönjas och jag märker hur vissa låtar liksom ställer sig upp för att synas över de andra. Det börjar bra med ”Glasäpplen” med intelligenta ackordväxlingar som bryter av mot Kents generella ovana att hänga fast vid likartade melodier, vilket annars brukar bidra till den skenbara jämntjockheten.

En icke namngiven rikskänd sopa inom kulturskribentsskrået påpekade närvaron av ”disco-stråkar” men det är naturligtvis fel eftersom det är fråga om desto mer källarsvala new wave-influenser som genomsyrar öppningsspåret och även dyker upp annorstädes. Det är överlag mycket elektronik på denna platta, och stadiumrockgitarrerna från fordom hörs nästan inte alls, till min stora glädje.

”Ismael” är en annan favorit med en subtil vändning i refrängen. På tal om refränger måste skivans starkaste vara den självklara ”Respekt ärlighet kärlek” och jag kan inte låta bli att tycka att den förtjänade bättre verser än de som nu råkar föregå den. Synd på så rara ärtor, men å andra sidan framstår den som desto starkare varje gång den återkommer.

”Varje gång du möter min blick” skulle kunna vara nästan lika bra men Jocke parodierar sig själv allt eftersom titelraden upprepas under låtens gång; ”Uajeånguöerinli-i-ick”, vad ska det föreställa? You’re better than this! Framåt andra akten börjar skivan trampa vatten och både den tramsiga eurodisco-pastischen ”Gamla Ullevi” och den översynthiga ”Minimalen” saknar vettig melodi.

Men Kent gör sällan någon besviken (oj, där lät jag nästan som en fanboy) och avrundar sin sistfödde med en klockren ballad betitlad ”Passageraren”. Med långt-bort-piano och smygpampigt arrangemang ovanpå den simplaste men självklaraste av melodier, låter den en hel del Håkan Hellström (Ja, jag vet att vad som än låter som Håkan per definition låter som någonting annat egentligen, men jag orkar inte sitta och leta referenser hela dagarna!). Den, tillsammans med alla redan nämnda toppar, lämnar överlag efter sig en känsla av tillfredsställelse och den för svenska band så viktiga melankolin som dröjer sig kvar och påminner en om att man vill sätta på en platta som denna igen inom en snar framtid.