KRÖNIKA. För att han har lockar omkring öronen. För att han vill rädda världen. För att han är så hemskt fin utan tröja och för att han är mycket längre än vad jag är. För att han säger att han förstår när jag förklarar att nyckelben är de finaste benen i kroppen och för att han är kär i mig.

När någon möter en vid bussen och kramar en som om det inte fanns någon morgondag. När han sedan pekar ner mot marken bredvid sina fötter och där står en packad picknickkorg. När han tar en med till en liten park och placerar en på en filt medan han packar upp årets första svenska jordgubbar i sällskap med smörgåsar och cider. Då, just precis då, är man den lyckligaste i världen. Tror man.

Tills han säger ”vill du vara min?”. Då, kära ni, då tappar man andan lite och glömmer nästan att svara ja för att man har tusen fjärilar i en flickmage. Aldrig någonsin har jag varit så kär, och aldrig har någon varit så kär i mig. Och det är sommardagar, sommarkvällar och sommarnätter. Sommarmornar att vakna till. Sommarnätter för alltid. I hjärtat, i magen, i läpparna.

Och

För att hon tycker att jag har smala armar, för att hon nuddar vid dem och kallar mig för sparven. För att hon förstår vad jag tänker utan att jag sagt ett endaste ord. För att hon dansar, dansar, dansar genom nätter och festivaler med mig. För att hon inte alls är som jag. För att hon flyttar 40 mil ifrån mig om en månad.

När man har en bästa vän som vet mer om en än man gör själv, när hon är jag och jag är hon. När hon vet hur mycket jag älskar henne. Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig. Då har man en bästa vän, en bästis.

Och

För att även om man är ett flickebarn från landet som har hela garderoben full med blommiga klänningar, så tycker de där två om en även om man har sin fulaste fuldag och gråter ibland utan att man riktigt vet varför.

Kärlek.