KULTUR. En populär definition av en student är en person som läser vid högskola eller universitet och gillar fest och studentikos. En beskrivning som knappast rymmer ekonomiska orosmoln eller studenternas faktiska status i Sverige 2010. Ändå är det ett privilegium att få studera. Lösnummer undersöker vad studietiden inneburit genom åren.

När man går genom Lång-husets korridor kan man ana en viss doft av ångest. I luften finns flera nyanser av oro. Det är inte bara de temporära problemen att klara en tenta eller ha råd att betala nästa månadshyra. Det finns en grundliggande ängslan hos dagens studenter. Den ytliga fasaden, och samhällets generella uppfattning, där man ser studietiden som en lång korridorsfest korrelerar inte med de senaste siffrorna från Socialstyrelsen. Där står det svart på vitt står att var tredje student lever i fattigdom.

Det känns som att det inte bara är den ekonomiska aspekten som ligger till grund för studenternas oroliga tillvaro idag. Det finns en saknad av självkänsla hos dagens studenter, där guld och gröna skogar inte är så självklart efter en examen. En onyanserad generalisering givetvis, där studenternas lyckliga dagar också är en del av kakan. Men där allmänhetens ekvation av en student idag ofta innefattar nudlar, och där summan blir en ung individ med arbetsmarknaden som en utbredd matta framför sig, men med jackan fastklämd i ytterdörren kan man inte låta bli att fråga sig; hur var det förr?

Hans Tedsjö studerade till civilingenjör på Linköpings Tekniska Högskola under åren 1971-75. Han beskriver sin studietid som en sallad av intensivt pluggande och festande men med en underton i moll. Hans berättar vidare att fokuset hos studenterna till en början ofta låg på pluggandet men så småningom övergick till en sicksacklinje mellan ambitiöst studerande och övertramp till den mörka sidan. Den mörka sidan, där tankarna på tentamenspluggande och morgonlektioner översvämmades av nyblandade gin & tonics.
– Vi som ändå lyckades utexamineras 1975 kastades, liksom dagens studenter, ut med huvudet före i en lågkonjunktur. Vissa fick vänta så länge som upp till två år innan de fick ett jobb och då var det inte alltid det drömjobb de trott skulle vänta dem.

Sverige hade haft en blomstrande välfärd ända sedan andra världskrigets slut,  men gick i mitten av sjuttiotalet in i en finanskris i lika stor omfattning som den vi upplever idag. Hans berättar att man som student då ändå sågs som en person med status.
– Det var ytterst få som överhuvudtaget hade möjlighet att plugga vidare efter grundskolan och det sågs som ett privilegium att få möjligheten till det.
Detta är något som dagens studenter inte alls kan relatera till och det kanske är tur att saker förenklas. På studenternas gratiskonto idag kan man bland mycket annat återfinna både bostadsgaranti och studentrabatter.

En student idag, som kan välja och vraka bland hundratals kurser och program, komma in på sitt val med hjälp av gymnasiebetyg, högskoleprov och arbetslivserfarenhetspoäng, är en overklighet som inte ens filosofistudenterna på 70-talet kunde föreställa sig.

Generellt så har Sveriges studenter gynnats av samhället gällande vissa aspekter, och har det förmånsfullt internationellt sett, men blir ibland bortglömda och bortprioriterade gällande andra. Det är som att det finns en grundideologi från regeringen och kommunalpolitiker att studenterna ibland kan glömmas bort – och att det är okej – för ”de klarar sig alltid”.

Så hur har uppfattningen om studenten förändrats över tid?
Den mest betydande delen är hur lättillgängligt det ändå har blivit att studera på högskola och universitetet. Det kan vara en bidragande orsak till att studenten i viss mån har nedgraderats ur ett sociokulturellt perspektiv för allmänhet över tid.
”Jaha, du studerar? Vad ska du bli?”. ”Äh, jag kör en kurs om Harry Potter i höst bara. Det finns ju inga jobb”. Detta är ingen omöjlig konversation idag, och just denna typ av inställning förstärker bilden av studerandet på universitetsnivå som något banalt.

Fattiga, ångestladdade och festbenägna är vi studenter, så generaliseringarna är kanske ändå inte så missvisande, och vad gör det?
I slutändan handlar det trots allt om vad vi kan, och inte kan, när vi sitter i tenta-salen med de tomma pappersarken framför oss.