KRÖNIKA. “I was 12 going on 13 the first time I saw a dead human being. It happened in the summer of 1959 – a long time ago, but only if you measure in terms of years.”

Få filmer börjar lika bra som Stand By Me. Få filmer drar mig tillbaka till min barndom lika snabbt.  När man var 12 var verkligheten något som väntade på att få upptäckas, och Stephen Kings berättelse om hur fyra pojkar ger sig ut på ett äventyr längs en idyllisk amerikansk tågräls är på många sätt lätt att relatera till. Fortfarande.

Att som 21 år gammal se filmen för tionde, kanske även femtonde gången gör att man påminns om en del som inte längre finns. Men mest av allt påminns man om den inneboende magi som finns kring varje sommar. Det maskineri av löften och förhoppningar som brummar igång lagom till skolavslutningarna varje år. Flaken som drar förbi och känslan av att saker måste ske innan sommaren är över. Den känslan, pressen och stressen över allt som ska förändras och hända under tre intensiva månader, har på ett sätt alltid funnits där. Men någon gång ska man väl vända blad.

Jag älskar sommaren. Alltmer för dess lugn. Kanske har jag blivit gammal. Numera gillar jag att tända en perfekt grill, exempelvis. Att observera och delta i det manliga att sen samlas kring elden, försöka avgöra huruvida det är dags att lägga på och sen höra “Nej, jag tror vi väntar lite va?”. Hummandet kring eldsvådan tar vid och det är klart vi ska vänta. Det glöder ju ännu kraftigt.

Jag älskar sommaren och att som lite mer vuxen ha kommit fram till den fina insikten att de små stunderna är lika mycket värda. Det behöver inte uträttas mer än nödvändigt, och kanske viktigast av allt; det är helt okej att ta det lugnt utan att sommaren och strålarna ska fylla hela kroppen med ångest.

När man var 12, kanske även tretton, var pressen aldrig där. Jag och mina kompisar spelade fotboll för att det var det roligaste vi visste, vi samlade på VM-bilder och klistrade in dem i album och jämförde vilka man hade och saknade. Om kvällarna spelade vi fotboll igen, och nästa dag badade vi och försökte göra helt sinnessjuka bollkonster i vattnet. Huden brändes rödare, dag för dag, men den enkla euforin i att vara barn lade sig över allt annat.

Den här sommaren har byggs utifrån en grund om att dagarna får bli lite som de blir. Hur de än utvecklas ska inget kännas fel. De ska byggas på intuition, och läser jag om Anne Franks Dagbok igen, matar iPoden med bortglömda pärlor från Sommar i P1, följer Marcus Birros 10 timmars livesändning från hans vardagsrum under finaldagen i fotbolls-VM, låter de många solbrända löpturerna gå lite snabbare med Ricky Gervais podcast i lurarna eller bestämmer mig för att dra iväg på såväl Peace & Love som Way Out West utan att veta från vilken ficka pengarna ska komma ifrån, ska inget kännas fel, utan bara vara en del av en sommar som inte är schemalagd.  Och för första gången på länge är det helt okej att det blir så.