KRÖNIKA. Jag tycker inte om sommaren. Eller… låt mig omformulera det där – jag tycker bättre om hösten och vintern. Jag älskar sommaren, men jag tycker bättre om den senare halvan av året. Helt enkelt.

 Får man skriva så, eller säga så – är det ens okej att tycka så? Frågar jag mig. I nio fall av tio så är svaret förmodligen ett rungande ”nej”. Eller förlåt – ett rungande ”NEJ!”. För saken är den att genom bitande kyla som huvudsakligen råder i vårt avlånga land så har sommaren kvalat in sig själv som årstidsmässig frälsare – den har blivit helig.

Och heligheter behandlar man med respektfull vördnad. Sommaren välkomnas således med nära religiös hängivelse, och hedras med obrytbar dedikation. Så fort solens värmande strålar tittar fram bakom molnen och skingrar mörkret så trängs det huttrande folket längs landets alla husfasader. Det har alltid varit så – solen kommer alltid vara solen, så är det ju. Och om man, Gud förbjude, gör någonting som i sammanhanget liknar, ska vi kalla det årstidsblasfemi, då är man illa ute.

Skulle man göra nått avvikande, och av valfri anledning rata solsvärmeriet, då blir man obönhörligt jagad av solkrämsinsmorda bålbrännare. DET kan jag störa mig på – den där Vi hade i alla fall tur med vädret-stirriga blicken, eller den där Pappa Rudolf-stressiga rösten, som liksom vittnar om rekorderlig överdosering. Då har det gott för långt mina damer och herrar.  

 Å andra sidan – jag förstår att den svenska sommaren är helig, jag förstår entusiasmen, och framförallt den långa väntan på den sällsynta värmen. Vi bor i ett mörkt land, där huvuddelen av årets tolv månader omfamnas av kyla och vind – där solen förvisso lyser, men mestadels med sin frånvaro. Jag greppar att folk blir soltokiga och förslavar sig själva under det fina vädret – speciellt när sommaren gör sitt inträde ungefär lika snabbt som den gör sorti.

Sommaren ÄR helig, och framförallt nödvändig, MEN – lugna ner er. Förstör inte min sommar genom att med stirrig blick komma springande med grilltången varje helg, skrik inte på mig om jag faktiskt tittar på en film (till och med) när solen skiner, inse att en fika, eller en öl, på en uteservering duger gott – man behöver inte styra upp en parkpicknick jämt. ”Jaha, men då skiter vi i att ringa dig då”. Nej, vänta lite nu, det är inte så jag menar. Ring mig, hemskt gärna, men kan vi inte bara ta en promenad, ta en bärs på balkongen när solen är på väg ner – måste vi göra sommaren till en tre månader lång julafton, där allt som man enlighetsmässigt SKA göra, till varje knogblödande pris, absolut måste hinnas med, och helst göras om sjuhundraelva gånger.

Jag förordar istället horisontalläge och lugn, avslappnad djupandning. Så… smultron, jordgubbar, kubb, krocket, grillning, bad, utflykter, rosévin, midsommar, kräftor, parkhäng, festivaler, sommarstugor, öl, allsång på skansen, sommar med ernst, västkusten, östkusten, fiske, roadtrips, campingar, husvagnar, färska örter på balkongen, beachvolleyball, hängmattor och sena, ljusa kvällar. Jag säger det som så många redan sagt: det är inte kvantiteten, det är k-v-a-l-i-t-e-t-e-n. Andas…