Fredrik Andersson om den västerländska kulturen

KRÖNIKA. ”Jorden är överbefolkad, vi konsumerar för mycket, vi suger ut de fattiga, vi har förstört planeten flera gånger om, vi är för passiva, vi är för aktiva, vi är för dumma för att förstå och vi är för smarta för vårt eget bästa.”

Så låter det på västfronten och det får väl vara hur det vill med sanningshalten i dessa uttalanden. Fenomenet är typiskt västerländskt och jag har vidrört det tidigare när jag yppade att det endast är i ett välfärdsland man har råd att ifrågasätta välfärden. Vi lagom världsvana och medvetna västerlänningar tycks alla samlas kring och näras av vad som kommit att bli ett lika typiskt drag i västvärlden som de inledande harangerna om vår påstådda skuld, nämligen självförakt.

Den västerländska kulturen är ett ambivalent begrepp i den meningen. Det är möjligt att vi i väst gjort oss skyldiga till ett och annat illdåd i stor skala och att detta är något som vi ser som typiskt västerländskt. Vad man förbiser är dock att detta samvetstyngda synsätt i sig självt är en minst lika stor del av kulturen. Många tycks utgå ifrån att västvärlden i sin essens är ond och har redan bestämt sig för att allt dåligt i världen utgår härifrån, och vad värre är, många verkar vilja det. Jag vet flera som älskar att plocka poäng på att vi lever i den sämsta av världar och som till och med skiner upp när de tror sig finna belägg för det.

Vad det är som gör detta självföraktande synsätt så viktigt för oss? För helt dåligt kan vi väl ändå inte ha det med tanke på hur tredje världen själv strävar efter att ta sig upp ur fattigdomen och uppnå en högre levnadsstandard som börjar närma sig, just det, den västerländska. Men det är där borta, dit välfärden ännu inte nått. Där har man inte råd att tortera sitt samvete utan är glad om man ens har mat för dagen och slipper kastas i fängelse för att man tycker annorlunda än regimen. Samtidigt skränar vi västyngel om skuld, ondska och girighet och kallar till hat, kamp och uppoffring i förändringens namn. Och skräna på för all del, men glöm aldrig att det är en lyx få förunnat.